Farväl Rotanbloggen!

Det ska till ett sista inlägg innan Rotanbloggen tackar för sig och lämnar ett stort blogghål efter sig i fotbollsvärlden, och sparken som fått oss att hoppa upp ur "Silencio Stampa-soffan" är denna gång den eminenta fotbollssidan Div2.se. En snäll spark må man säga, då Rotanbloggen i deras summering av säsongen som varit rankade just vår kära lilla blogg till seriens bästa. Unitedbloggen nämndes inte. Vi vill därför göra ett sista dödsryck och ha vår egna lilla gala med priser av varierande smickergrad.

Redan för två veckor sedan hölls en livebloggala i Norrtälje under Rotebros officiella avslutning, men eftersom uppkopplingen inte höll övrig avslutningsklass och eftersom vi inte var kapabla till att träffa tangenterna under kvällen så presenteras vinnarna på bloggen i detta nu istället.

Årets Hur-fan-kom-du-hit-men-kul-att-du-är-här?!: Pierre "Vampe" Andersson

Motivering: Är kanske en okänd filur för de flesta bloggföljare, men har under säsongen varit lagets maskot, denna fantastiska glädjespridare som dök upp dagen efter vårderbyt och ville vara en del av vårt kära rödblåa gäng. Gratis arbetskraft tackar inte Rotan och dess ekonomi nej till och Pierre har under säsongen gjort allt från att dela ut egenimporterad energidryck under bortamatcher till att hämta otaliga snedträffsbollar under avslutningsövningar och agera kona under tvåmålsspelet. Har varit en klippa att luta sig mot under säsongen och bloggen kan chockavslöja att vårt nytillskott kommer att ha en mer officiell roll som lagledare under nästa säsong.

Övriga nominerade: Adou Moufoutao

Årets Kul-att-du-kom-men-vafan-gör-du-här?!: Jonathan Berg

Motivering: Lagets trotjänare som gjorde sin sista säsong, hade detta år ingen riktig roll i laget. Förutom att vara lite pappa under de sällsynta träningarna. Mest nytta har han gjort efter säsongens slut då han agerat targetplayer på träningarna och öst in mål. Kul att träffa Rotans Jean-Claude Darcheville (http://www.youtube.com/watch?v=hnVyjzW_4Uk), men framförallt; vad gjorde han där?

Övriga nominerade: Joe Ronakali

Årets smeknamn: Bacon

Motivering: Unge Tunges bästa prestation under säsongen (med viss hjälp av bloggkamraten Åsman) är inte skytteligatiteln eller rekord i tungt löpsteg, utan att han implementerade Bacon i nyförvärvet Johan Larssons namn. Smeknamnet är taget från herr Åséns VHS-video "Djurens fotbolls-VM, där tecknade djur tävlar om att vara djurrikets främsta fotbollssparkare och där grisarnas samtliga spelare heter Johan Larsson med olika smeknamn. Fläsklägget, Skinkan, Trynet eller det numera vedertagna - Bacon - som ligger bäst på tungan. Johan Larsson är nu Bacon med hela Rotebro och var under avslutningslägret tillräckligt svinig för att platsa i Grisarnas lag i nästa års VM...

Övriga nominerade: 14, Vampe

Årets Välkommen till laget: Sebbes två kapningar på Guffen på försäsongen

Motivering: Många nya, unga spelare i laget. En var väldigt snabb. En före detta kapten var väldigt långsam. Hur lösa? Med två brutala bensaxar bakifrån på mindre än en, en och en halv minut och tjugo sekunder i Helenelunds inomhushall. Guffen grät, Sebbe skrattade. Välkommen till Rotan junisjävel!

Årets namn: Lahdo

Motivering: Efter att den riktige Simon Lahdo slutat träna och börjat råna banker tilltog hans efternamn i omklädningsrummet, då samtliga spelare fick Zidane-kopians efternamn tillsatt på spelarlicensen. Det finns en Lahdo i oss alla.

Övriga nominerade: Sheriff Njie (seriens vanligaste namn med representation i både Rotebro och Spårvägen)

Årets Two-hit-wonder: 14 mot United

Motivering: "Det är bara två matcher som gäller i år", förkunnade Fredrik Källberg tidigt på försäsongen. Självklart syftade den något fete festprissen på derbymatcherna mot United, och visst visade #14 att han menade vad han sa. Två matcher, två mål mot antagonisten - Freddans enda mål under säsongen och även hans två enda vita veckor på säsongen. Svårt.

Årets bäst när det gäller som minst: Vigge

Motivering: Det unga nyförvärvet blandade fina insatser på innermittfältet, med mer anonym tillvaro på bänken eller på högerkanten under säsongen. När säsongen väl tog slut och endast träningar var kvar däremot; då visade Vigge upp ett register som vi övriga i laget bara kan drömma om att få besitta. Kommer antagligen bli bäst i världen. Åtminstone när det inte gäller något...

Årets DJ: Adou

Motivering: Han kom från Benin med rykte om sig att punktat bort Drogba i Afrikanska Mästerskapen och med ett vokabulär som saknade svenska ord och förståelig engelska, men med seriens bästa tvättbräda och sämsta musiksmak. I före detta DJ-ansvarig Simon Lahdos frånvaro tog Adou det ärofyllda musikuppdraget och var den som ledde tonerna innan träning och match i omklädningsrummet. På grund av tvättbrädan vågade ingen säga emot och för den som ändå trotsade honom förstod inget av svaret. För allas trevnad hoppas vi att han säljs till nästa säsong.

Övriga nominerade: Simon Lahdo

Till sist vill vi meddela att Årets spelare, som inte delas ut av Rotanbloggen, utan av tränarparet Holmberg, detta år gick till Mbye Camara. Den gambianska mittbacken med en oerhört hög lägstanivå och med en högstanivå som tillhör högre serier, har under året varit en tongivande spelare, där man får acceptera en liten Ramadan-dipp i mitten av säsongen. En av lagets mest givna spelare och garanterat seriens konstigaste. Grattis Camara Lahdo!

En höst av farväl är till sin ända. Det här är det sista inlägg som ni får läsa på den här bloggen, en fin tid har kommit till sin ända och det är med en oerhörd stolthet som vi nu dödar vårt kärleksbarn. Tack till Unitedbloggen som, trots att Jens var så långt ifrån oss i kvalité och humor, ändå gjorde sitt bästa och tack till alla ni som läst och skrattat framför datorskärmarna. En sista önskan från oss på Bloggredaktionen är att den ständige tyckaren "Analys" träder fram i ljuset med namn. Det vore en värdig avslutning.

Tack för allt, nu väntar nya äventyr för Unge Tunge och Mattias Åsén!

Log ut - slut!

/Unge Tunge och Åsen Mattsson

Värdigt slut då Kvarnsveden besegrades

Vem fan bryr sig om att Sverige precis kvalat in till EM i Östeuropa nästa sommar? Vi har ju inte pratat ut om helgens avslutande segermatch mot Kvarnsveden för vårt älskade Rotebro. En värdig avslutning.

Rotebro ISFF - Kvarnsveden 3-1 (0-0)

1-0 Johan Hedman (47)

1-1 Per Fyhr (72)

2-1 Moufoutaou Adou (81)

3-1 Johan Hedman (90)

Publik: 140

Visst var det en speciell känsla som fyllde ens Unga och Tunga kropp när man gick upp på morgonen inför ens sista match någonsin för klubben som man representerat sen man var sex år. Och inte spelade det någon roll att vi rent sportsligt hade att spela för just denna gång, den här matchen skulle bara bli speciell, det fanns inget val. Inte för mig i alla fall.

Lite tråkigt att sista matchen inte fick spelas på vår fantastiska gräsplan utan fick förläggas till vår inte lika fantastiska konstgräsplan på grund av fredagens hällregn, men den lilla detaljen skulle inte få förstöra den här matchen. Den här festen. Och på festen var följande bjudna till VIP-avdelningen, det vill säga startelvan:

Daniel Lahdo

Adde Ladho, Mbye Camara Lahdo, Lennerman Lahdo, Adou Lahdo

Kalle Lahdo (58), Vigge Lahdo, Keivan Lahdo Kershawarz, Cesar Lahdo (58)

Unge Lahdo, Johan Bacon Larsson Lahdo (73)

Bänken: Emil Lahdo, Joe Lahdo, Flores Lahdo, Fredrik Källberg (58), Mellis Lahdo, Leal Lahdo (73), Sheriff Lahdo (58)

Jag var ju inte den enda som gjorde min sista match i den rödblåa tröjan, hur nästa säsongs Rotebrotrupp kommer se ut är just nu höljt i töcken; spelare som lägger skorna på hyllan eller vill ta ytterliggare steg i sin karriär gjorde att vi var flera som hade möjlighet att göra ett sista starkt intryck på Skinnaråsen. Och för alla andra var det åtminstone den sista matchen för säsongen, med chans att ta farväl på ett värdigt sätt.

Inget varar för evigt.

Det blev jag skoningslöst påmind om strax innan matchen skulle börja, då det säkraste under hela säsongen fick vika sig, min världsbild raserade och uppenbarelsen att allt verkligen har sitt slut satte sig i skallen på mig - Klave förlorade slantsinglingen. Under HELA säsongen har enkronans gubbe visat sig på domarens handrygg, men det var väl ganska talande för just den här matchen att Gubben fick titta nedåt i handen den här gången.

Matchen

För den som hade trott att Kvarnsveden skulle vara lika dåliga som tabellen visade inför matchen, fick omvärdera sina förutfattade meningar tidigt i matchen. Det var nämligen bottenlaget som tog tag i taktpinnen och spelade en ganska vacker fotboll, med bra rörelse och ett lugnt och säkert passningsspel. Några målsprutor är de dock inte (vilket kanske kan förklara tabelläget ändå), då de inte kom till några farliga chanser, samtidigt som de avslutade med Niklas Karlssons vänsterfot när de väl kom till skottlägen. De rödblåa hjältarna som skulle avsluta säsongen i topp visade till motsats från dagens motståndare att man hör hemma i de nedre tabellregionerna i den första halvleken. Ingenting i spelet stämde; dålig rörelse, inget engagemang och dumma beslut överallt på planen. Trots detta var det vi som hade de farligaste chanserna under de första 45 minuterna:

- Unge Farvältagande borde gett Rotebro ledningen med ett långskott då målvakten varit ute på äventyr och assisterat den Tunge skyttekungen (96 kilo Mårtensson?). Men skottet blev stressat och smet utanför.

- Kalle fick ett drömläge mitt i straffområdet efter en något tilltrasslad situation, men vänsterskottet hamnade på fel sida om stolpen.

- Bäst läge hade dock Vigge som var helt jävla naken i straffområdet och med chans att spela fram Ramsell till öppet mål, men som istället passade bak till målvakten som tog upp bollen med händerna och kunde starta en kontring.

0-0 i halvtid trots klart spelövertag från Kvarnsveden, men där de fetaste chanserna tillhört oss. I mina ögon är det i stort sett endast Adde som undkommer ett underkänt betyg från den första akten. Bättring krävdes inför säsongens sista halvlek.

Och den förbättringen lät inte vänta på sig när domaren (som för övrigt var av kvinnligt kön!) väl blåste igång den kalla andra halvleken. Efter bara en dryg minut kunde Cesar, som flyttat upp på topp, dra nytta av en felpass från Kvarnsvedenförsvaret, och spela fram Unge Skytteligajagande som helt fri kunde lura ned Kvarnsvedens duktige målvakt och rulla in sitt trettonde mål för säsongen och 1-0 i matchen. Efter att ha varit nära på att bryta matchen strax innan halvtid med en smärtande fot kändes det målet väldigt skönt att göra. Mitt trettonde för säsongen och mitt hundratrettonde i Rotans nummer 13-tröja i seriesammanhang kändes mycket passande.

Vi hade sedan flera chanser att definitivt avgöra matchen med lika heta chanser som i den första halvleken:

- Kalle hade skottläge precis utanför straffområdet, men träffade endast målvakten.

- Bacon slängde sig fram i målområdet efter fint förarbete av Cesar och Skedman, men kunde liggandes inte träffa målramen.

- Adou missade öppet mål efter att Freddan passat i skottläge - kanske matchens miss.

- Och Bacon kunde avsluta SM i Missa Målchanser med att se Kvarnsvedens spöke till målvakt återigen fantomrädda ett avslut från nära håll efter en "Guti-klack" från Unge Framspelande.

Och som så många gånger förr så straffas man när man inte sätter sina chanser och när det gäller Kvarnsveden så är det alltid samme man det gäller när det vankas mål - Per Fyhr, som gjorde sitt tionde mål för säsongen efter att ha bytts in bara tio minuter före fullträffen. Danne blev inte glad och med kvarten kvar såg det ut som att vi skulle bli enda lag i serien som inte skulle ta en trepoängare av jumbon Kvarnsveden.

Men då äntligen kan bollen försättas i nät! Leal slår en vacker krossboll över till en frispringande Adou som den här gången är mer klinisk i sitt avslut än när han inte hade en målvakt som ställde sig i vägen. 2-1 och ställningen återställd. För faktum är att vi i den andra halvleken faktiskt spelar en mycket bra fotboll och visar att vi är klasser bättre än Kvarnsveden. Innan matchen och säsongen hade sett sitt slut hann Unge Skytteligasegrande också göra sitt andra för dagen med en tveksam straff som även var tveksamt dömd. 3-1 och slut. Det fjortonde målet innebar att Skytteligasegern delades med Enköpings "Lill-Raja" som även han gjorde två mål i titelmatchen mot Västerås. Grattis till mig!

Säsongen avslutades på ett värdigt sätt med seger och glad stämning. Det känns inte som att man har gjort sin sista match för säsongen, men när den insikten väl kommer att komma upp för mig så hoppas jag att jag kommer känna en stor stolthet för vad jag har varit med om under de här åren. Jag har älskat att trä på mig min rödblåa tröja med nummer 13 på ryggen, men nu har jag gjort det för sista gången. Tack för mig!

/13

Farväl Rotebro: del 4

Imorn tar jag farväl av Rotebro Idrottssällskap. Imorn går jag för sista gången av Skinnaråsen iklädd min rödblåa tröja med nummer 13 på ryggen. Jag har redan skrivit om personer och minnen. Och ändå har jag inget skrivet. Det finns ju för mycket att sakna. Det som man älskat, det som man irriterat sig på. Allt finns med i den bilden som jag kommer ha med mig i hjärtat när jag inte längre är en Rotebrospelare. Som...

...hålen i strumporna när man ska ut på träning. Som Skinnaråsens perfekta matta en tidig sommarmatch. Som det alldeles för höga gräset på samma matta, en match två veckor senare. Som den alltid lika vackra himlen över Skinnaråsen på kvällarna. Som "min" plats i spelarbussen vid fönstret. Som Calle Mellströms kaxiga övertagande av "min" plats på spelarbussen den här säsongen. Som Lasse Muhréns aldrig sinande källa av historier, även om man vet att ingen av dem ens har en uns sanning i sig. Som Arnes gnäll. Som alla träningsläger i Norrtälje. Som att man nästan är en idol för alla spelare i pojkar 99. Som stanken i omklädningsrummet när vattenledningarna frusit. Som den gamla frisparksmuren som sköts sönder av D. Ström. Som kanten mot den nuvarande läktaren på Skinnaråsen som jag alltid dragit mig mot för att jag känner mig trygg där. Som Marcus Mårtenssons speakerröst som alltid får en att le. Som Coca-Colan efter matcherna. Som den andra Coca-Colan efter matcherna trots att man bara får en. Som de för små träningskläderna. Som det febrila letandet efter XL-tröjor för att undvika för små träningskläder, även fast jag vet att de flesta tröjorna ligger otvättade i min garderob hemma. Som "årets spelare"-trofén som "aldrig får vara tom". Som när man var sex år yngre och sexton kilo lättare i division 5. Som när det varken fanns lysen, stängsel eller läktare på Skinnaråsen. Som första matchen i tvåan med sorgeband och Henrik Strömblad. Som första matchen i fyran mot Hässelby som var tidernas bästa lag. Som de gamla träbänkarna till "läktare" som man aldrig trodde skulle hålla för nästa fluga som satte sig på dem. Som derbyna mot United. Som min plats i omklädningsrummet bredvid så många olika spelare under alla år. Som äpplena som hänger på min krok efter varje match när alla andra får en banan. Som att jag aldrig längre äter de där äpplena, men inte vågar säga något till Lasse. Som våren i femman då vi avgjorde matcherna innan de började. Som höstarna i fyran då vi var oslagbara. Som första säsongen i trean då inget fungerade. Som Fuck You Bergs favoritöving, landslagsbanan. Som "teknik med boll" som betydde något annat. Som löpningarna i Edsbergsparken då man bara kunde drömma om att få se Jonas Petros rygg. Som Christers "Ingen Skit!". Som allt som inte håller division 2-kvalité i föreningen förutom deras a-lag. Som så himla mycket mer än det jag nu skrivit.

Jag känner fortfarande att jag inte har kunnat bedyra min kärlek till Rotebro, har ännu inte kunnat förklara den. Men kärlek kan inte förklaras, den måste upplevas. Tack för de här åren Rotebro - jag kommer sakna dig!

Farväl Rotebro: del 3

Tiden i en klubb kan inte bara definieras från det som händer på plan. Lika viktigt för att trivas i laget är det som händer när man är utanför planen. Under den sju år långa sejour i Rotebros omklädningsrum har mycket hänt även utanför planen och idag tänkte jag skriva lite om några av dessa händelser.

Jag tänker vika av lite från veckans rådande rangordning och istället bara berätta om olika anekdoter utan inbördes ranking - det är kärlek i alla små historier nämligen.

Så här kommer dem.

Bowlingmästare i Kristiansstad

Det var under mitt andra år i klubben, då vi åkte ned på ett tidigt träningsläger i Kristiansstad som tränare Christer Johansson tyckte att det passade sig med en liten aktivitet vid sidan om planen. Bowling stod på schemat och chans för lite avkoppling och glädje i trevligt sällskap. Men inte för mig. Här dök ju helt plötsligt en chans att visa upp mina färdigheter i bowlingvärlden efter många timmars spelande under håltimmarna i gymnasiet. Och som den "stora matchernas man" man är så gjorde jag min livs bowlingserie mitt framför ögonen på tränare CJ. X efter X prydde min rad och när serien var avslutad hade jag skrapat ihop till 240 poäng - en fullkomlig kross av alla tiders bowlingrekord i Rotebro. För Christer var detta bara ytterliggare ett bevis på min bolltalang och med ett handslag och ett "Bra Johan!" fick jag min startplats bekräftad. I en rökig bowlinghall i Skåneland.

Flippa-Mugg-mästare överallt

Alla läger som är en aldrig sinande källa historier behandlades redan under förra året i Rotanbloggen, och jag tänker inte gå in på det som redan behandlats (går dock att läsa detta i arkivet). Något som det dock inte har skrivits om är den fenomenala världsmästaren i den inte så kända sporten "Flippa Mugg" som vi har i laget. Han heter Sebastian Strömberg och gör med en mugg det Zlatan gör med en fotboll.

En tradition när det vankas lagutgång eller träningsläger är att truppen delas upp vid två sidor om ett bord med en mugg innehållande dryck framför sig. När tävlingen sätts igång ska deltagarna, en efter en, dricka upp sin dryck för att sedan flippa muggen till att stå "på huvudet". Först när detta är avklarat får nästa lagkamrat börja dricka. En oerhört spännande och TV-mässig tävling som kan svänga flera gånger innan något lag har vunnit. En sport som kan gå hur som helst. Kan man tro. För faktum är att under de år som Sebastian Strömberg spelat i klubben, det var även han som introducerade sporten i föreningen, så har han aldrig förlorat. Under det senaste försäsongslägret på Bosön drogs det till sin spets då Sebastians lag vann åtta gånger i rad - oavsett vilka som stod på andra sidan bordet. Så när Flippa Mugg någon gång träder in i rampljuset som OS-sport så kommer vi alla känna en Olympisk Mästare. Grattis i förskott Sebbe!

Avslutning i antiklimax

Alla minnen är inte roliga när de väl sker, men som man i efterhand i alla fall kan skratta åt. En avslutning för ett par år sedan faller in i den kategorin. Efter en avslutad trevlig middag och aktivitet var det dags för utgång. Efter en gemensam start splittrades gruppen och jag hamnade tillsammans med Kalle Ramsell, någon mer och Daniel Forsmed. DF talade sig varm om nattklubben Bern´s och sa att han genom sin bror - före detta Rederiet-stjärnan Ola Forsmed - kan snacka sig in utan att behöva betala. Härligt, tänkte vi. Efter att ha försökt ringa sin världsberömda bror i en halvtimme utan svar tog DF tjuren vid hornen och började snacka med vakterna istllet ("det är lugnt, jag känner de här vakterna"). Inte en chans i helvete fick vi till svar och inte hade vakterna sett på Rederiet heller så där stod vi, molokna och fulla utan någon krog att gå till. Då plötsligt, får DF nästa snillebllixt; "Vi drar till Farbror & Co i Väsby!" Vi måste varit väldigt fulla eftersom vi alla tyckte att det lät som en bra idé. Det var det såklart inte. Det är aldrig en bra idé att åka till Farbror & Co. Efter att ha tillbringat någon timme på världens sämsta ställe så åkte vi hem och tänkte att det här var fan inte en avslutning att minnas. Tänk så fel man kan ha!

Läppen

Man måste nämna Norrtälje i ett sådant här inlägg. Det finns för många minnen från detta underbara ställe där vi har tillbringat flera legendariska träninsgläger, för att kunna utesluta alla. Jag tänker dock inte berätta om alla galna förfester, inkilningar och utgångar, utan nöjer mig med att berätta om en bild. Den bilden kallas för "Läppen" av förklariliga anledningar. Och eftersmo en bild säger mer än tusen ord så komme jag nöja mig med att kommentera bilden med: Den är inte retuscherad. Så kan Norrtälje göra med dig. Se och konfunderas!

Imorn fortsätter resan i Nostalgins värld, vad vi reser då får vi se imorn!

/13

Farväl Rotebro: del 2

Under sju säsonger i Rotantröjan så har man ju upplevt en hiskeligt massa roliga (och en del tråkiga) saker både på och utanför plan. Jag tänkte idag och imorn sålla ut bland alla dessa minnen och välja ut det bästa av det bästa. Så luta dig tillbaka och följ med på Nostalgitåget!

Bästa minne på plan nummer 3: En känsla i fyran

Det var vårt första år i divison 4, en serie som målats upp som divisionen under Champions League med idel världsstjärnor. Efter en tung vår, märkte vi att tränare Johansson överdrivit lite i sin målning av serien och plötsligt släppte allt. Framförallt på Skinnaråsen var vi totalt oslagbara. Rinkeby och Hässelby, de två topplagen pulvriserades båda med 5-2 efter en frenetisk, rödblå anfallsfotboll. Hösten var helt otrolig och för mig personlig har jag aldrig känt mig så bra. Jag gjorde 16 mål i serien den hösten och den känsla som jag fick under en Stockholm Cup-match sent på hösten när vi mötte Bromsten var den starkaste känsla jag upplevt på en fotbollsplan. Vi ledde med 1-0 efter tre minuter, jag hade gjort målet och kände att vi var bäst i världen. Att jag var bäst i världen. Barcelona hade kunnat komma och spelat den matchen, på Skinnaråsen fanns det ingen som kunde ta oss. Jag har aldrig spelat i ett lag med sådant självförtroende, aldrig haft ett sådant självförtroende själv och det var en otrolig. oslagbar känsla.


Bästa minne på plan nummer 2: Derbyvinsten mot United

Den var ju så perfekt, i alla detaljer. Vi kom ifrån en direkt pinsam förlust mot framtida bottenlaget Kvarnsveden, hade blivit förnedrade mot lokalkonkurrenten United två gånger om säsongen innan och var kraftigt nedtippade inför detta första El Clasico 2011. På plan ställde vi upp med en halv startelva som spelat för United och som spelade för sin heder. Fredrik Källberg gjorde, som alltid, mål och fick tysta de elaka tungor som viskat om hans fallna storhet och Daniel Andersson mirakelräddade motståndarkaptenen Jens Åbergs straff. Och till slut kunde också det mest Rotebroiska Rotebro har - firma Hedman-Ramsell - avgöra matchen med 2-0 i matchens sista samarbete. Allt var vackert, allt var rödblått. Och jag har nog aldrig varit så stolt över att ha burit den rödblåa tröjan som den dagen då Rotebro var bäst i Sollentuna.

Bästa minne på plan nummer 1: Rotan upp i tvåan

Oj vad vi hade krånglat oss igenom Division 3 Norra Svealand! En bra start följt av en dålig mittendel av säsongen gjorde att det inte såg så ljust ut för att kunna nå ens kval till division 2. Men helt plötsligt började alla lag förutom vi att förlora och helt plötsligt märkte vi att vi hade chansen att nå den där åtråvärda kvalplatsen. Nyckelmatchen till detta blev bortamötet mot toppkonkurrenten Assyriska Ungdom. En match som svängde hej vilt, då vi tappade ledningen två gånger om och fick kapten Sebbe bortburen på bår innan halvtid, men där matchen ändå slutade i lycka efter att Unge Matchvinnande "Arda Turan"-sköt in 3-2 i slutet.

Det blev kval i två etapper och efter att Regnsjö, tämligen enkelt, hade klarats av kunde vi en kylig oktoberkväll avgöra mot Råsunda på Skytteholm. Att nå sina mål när man tar en massa omvägar, möter en himla massa hinder på vägen och tappar hoppet flera gånger om, är en fantastisk känsla. Man var helt tom efteråt, utmattad och lycklig. Och stolt.

Återigen har jag blivit tvungen att sålla bland upplevelser, men de finns ändå med mig i hjärtat - du får nöja dig med att ta del av dessa. Imorn kommer vi ta upp upplevelser på sidan av plan. Tack!

Farväl Rotebro: del 1

På lördag gör jag mitt allra sista framträdande i den rödblåa Rotebrotröjan med nummer 13 på ryggen. Någonsin. Sen jag var sju år har jag spelat i klubben, från det jag var tolv med nummer 13 på ryggen och sen dess att jag fyllde 17 så har den tröjan suttit på en a-lagsspelare. Fram tills lördagens match mot Kvarnsveden tänkte jag därför ta med er på en liten nostalgitripp där vi ska minnas stunder och spelare från min tid i laget. Vi börjar med spelarna tycker jag.

2005 var min första säsong som heltidsspelande A-lagsspelare (jag hade säsongen innan gjort två matcher i division 5) och under de sex åren som nu förlupit har vi i Rotebro haft en omsättning av spelare som är klart värre än vad Manchester City har. Många spelare har äntrat det stinkande omklädningsrum som än idag har problem med avloppet och många har också, tyvärr, försvunnit. Att bara nämna några spelare, eller snarare människor, som gjort starka avtryck på mig är inte bara svårt, utan även orättvist då det ger en alldeles för snäv och smal bild av spelarna under min tid i klubbens representationslag. Jag tänker dock vara så orättvis och ta ut en startelva där såklart endast elva spelare får plats. Vissa får det på grund av sina prestationer på planen, andra för sina insatser i omklädningsrummet. Andra får det av andra anledningar. Alla ni som känner er bortvalda ber jag om ursäkt för, men här är min elva:

Målvakt: Jonathan "Fuck You Hard" Berg
Motivering: En av de spelare som stått mig närmast under hela min Rotankarriär och som alltid haft en självklar plats i omklädningsrummet, även som i år då han inte ens tränat. Var även en mycket talangfull målvakt med mycket fina fötter och med grymt närspel, innan han blev rädd för att slänga sig och tog på sig den minst lika viktiga rollen som "träningslägeransvarig". Kan bli en framtida Arne Hägervik, om han bara blir lite buttrare.

Vänsterback: Carl-August Gustén
Motivering: Personifierar det "gamla gardet" som till stora delar etniskt rensades ur när Christer Johansson tog över samma år som jag trädde in i a-laget, med sin uppoffrande spelstil, värdelösa bollkänsla och typiska "vi måste vara etta på bollen"-snack i halvtid. Är fortfarande den back som jag har haft svårast att ta mig förbi en-mot-en, men kompenserade detta med att envist försöka övertyga oss andra med att han faktiskt var tvåfotad. Det var på grund av Calle som vi till slut fick upp staketet runt planen, eftersom det var så jobbigt att hämta alla bollar som han spred. En fantastisk människa som fortfarande spelar i blårött, men numera i Rotebros division 7-lag.

Mittback: Mbye Camara
Motivering: Om Calle Gustén personifierade det gamla gardet så är Mbye med som ansikte utåt för det "nya" Rotan. Mbye är inte bara den bästa mittbacken i klubbens historia, med sällsynt skickliga fötter för att vara Rotebroback, utan är även en stor profil utanför planen där han bidrar med en omedveten humor. Kan vid ett första intryck tas som korkad, men när man väl lär känna honom så skulle jag nog hellre använda frasen "psykiskt instabil". Vägrar träna innan sex på kvällen, tar Ramadan med religiös övertygelse (?) oavsett värme och hatar att träna. Är ändå alltid grym. Skulle kunna bli allsvensk, men orkar nog inte.

Mittback: Calle Lennerman
Motivering: Carl General har varit med i truppen sedan laget låg i division 6 och trots att han kan försvinna i månader och nästan år på livsfarliga uppdrag inom militären, så kan man räkna hans dåliga insatser för föreningen på en hands tummar. Ett fysiskt fenomen som aldrig förlorar en nickduell eller en närkamp, men som däremot fött en ovana i att ta röda kort på senare år. Är given i denna elva, precis som han alltid har varit för a-lagets tränare - oavsett närvaro eller hur teknisk begåvning.

Högerback: Peter Eriksson
Motivering: Känd för att aldrig ha gjort en dålig insats i Rotebrotröjan, men lika känd för att alltid varit fullast när det vankats lagutgångar eller avslutningar. Kan alla ölsorter och deras serienummer på systemet utantill, men kommer med i den här elvan för att han är en glädjespridare utanför plan och för att han har den högsta lägstanivån i klubbens historia på den.

Vänstermittfält: Kalle Ramsell
Motivering: En av de absolut största talanger som Rotebro har fått fram och har en av de självklaraste platserna i detta lag. Är en poängspelare utan dess like och har varit tongivande sedan han kom upp i a-truppen som 17-åring. Gnäller sig fram i livet och gör det bra, och har med sitt stenhårda skott och sin passningsskicklighet oroat försvar i division 5 till division 2. En rödblå hjälte som fostrats i de egna leden - en numera sällsynt vara.

Innermittfält: Thomas "Pagge" Pagling
Motivering: Kaptenernas kapten. En fantastisk glädjespridare utanför planen med sitt glada humör och festliga sinne och var en murbräcka på plan med överraskande känsliga fötter. Långsammare än en bromsande snigel, men vägde upp detta med ett spelsinne som saknade motstycke och två innnersidor som kunde göra vad som helst med en boll. Är dock främst med i laget för sin ledarförmåga; talade Pagge, lyssnade Fantomen - och då behövde Pagge aldrig höja rösten. Kommer, om han satsar på det, bli en lysande tränare en dag.

Innermittfält: Arris Wartanian
Motivering: Den framlidne Arris måste såklart också nämnas och hyllas i detta lag, då han främst bidrog till en fantastisk stämning i omklädningsrummet. Jag hade äran att dela bänkkrok i omklädningsrummet med denna människa i två år och en bättre bänkgranne kan man inte ha. Världens snällaste människa som också hade en mycket fin högerfot. R.I.P.

Högermittfält: Armin Iranpak
Motivering: Det finns nog inte en människa man unnar framgång så gärna som man unnar Armin. En glädjespridare utan dess like, som fick för få chanser i Rotebro, men som numera öser in mål i Österåker i division 4. Var vän med alla i laget, såg till att alla skrattade och mådde bra och bjöd på underhållning fyra gånger i veckan med sina målvaktsuppträdanden, "Balotelli"-skott och "ge mig västen"-luringar. En fantastisk människa som jag önskar se i allsvenskan inom en snar framtid. Eller i Inter.

Forward: Biyan Bozan
Motivering: Är den forward som jag spelat mest tillsammans med under mina rödblåa a-lagsår och är den spelare som jag också har passat bäst tillsammans med. Löpte och högg på allt, levde för att göra mål och var grymt lurig i straffområdet. Jag visste var han löpte och han visste var jag passade. Svårare än så behöver inte ett samarbete vara.

Forward: Johan Hedman
Motivering: Jag tar såklart ut mig själv i det här laget, eftersom det är ett för bra lag för att jag själv skulle missa chansen att spela i det. Skulle kanske inte göra det så bra dock eftersom jag mest skulle njuta över att vara där. Och så skulle jag tröttna på att Peter var bakis, Jonte aldrig slänger sig, Gustén sprider bollar över sidlinjen och att Mbye fastar.

Många är saknade i laget - det är helt otroligt vad det finns profiler som gjort insatser på skinnaråsen och jag känner mig tvungen att nämna Pelle Ek - den roligaste människan på jorden -, Marcus Larsen - världens svenskaste brasse -, Lukas Strömberg - världens ofarligaste ytter - och Alexander WiklundH - världens fyrkantigaste sidledspassare. Många fler finns i mitt hjärta.

Att minnas alla spelare som burit den rödblåa matchtröjan är en nostalgitripp som nästan gör mig tårögd. Det får mig också att inse att sex år är en väldigt lång tid där väldigt mycket hinner hända. Jag tackar ödmjukast för att ha fått chansen att lära känna så många fantastiska människor och bugar över den ynnest det har varit att få dela besvikelse och glädje med er. Rotebro är en speciell klubb, med en speciell stämning, som skapar speciella människor. Jag är så tacksam över att ha varit en del av det.

/Unge Nostalgiske

Tankar efter ett derby där allt gick fel

Ja, det här var ju kuken.

Som ni kanske förstår så drar jag mig lite för att sätta mig och skriva detta inlägg och det får bli ett ganska kort sådant - just nu vill jag bara glömma det som hände igår och se framåt.

Därför tänker jag bara skriva det som jag känner just nu, med ett drygt dygns tankeverksamhet. Den största delen av denna tankeverksamhet har ägnats åt att älta min missade målchans vid 1-0-underläge. Ett läge som, bättre förvaltat, hade kunnat förändra matchens utgång. Människans hjärna är märklig på så vis; det finns ju inget jag kan göra åt den ribbträffen nu, ändå har den chansen dykt upp med en dåres envishet under de senaste 29 timmarna i mina tankar. Fast då har bollen alltid seglat nedanför ribban. Det får mig inte att känna mig bättre.

Jag tänker även på hur vilket antiklimax det blev med detta El Clasico, dramaturgin försvann liksom när vi helt plötsligt låg under med 2-0 och tvingats göra två byten redan efter 20 minuter. Fan, vi kunde väl få chans att stå upp i alla fall?! Trots det så kan jag heller inte komma ifrån att vi spel- och chansmässigt gör en ganska så bra match. Men med ett effektivt United, med en hyperformtoppad orm på topp så kan man inte annat än erkänna att vi förlorade rättvist. Fotboll handlar ju om att göra mål, och börjar man titta på målchanser så hade ju bara Omar chans att göra ett hattrick, utan att ens träffa mål.

Apropå Snake och Omar - Uniteds två farligaste hot framåt - måste jag säga att jag blev mäkta imponerad av Rotebrosonen David Gustafsson, som var den enskilt största skillnaden mellan lagen igår; vilken snabbhet, kyla, styrka och klokhet han visade upp, något jag inte riktigt sett hos honom innan gårdagens match. Omar däremot, som har en sån reportoar inom sig och som i vissa stunder visar upp ett register som hör hemma klart högre upp än i division 2, borde visa upp detta oftare och bli jämnare i sitt spel. Som sagt, han borde gjort tre mål igår, gjorde inget - då spelar det ingen roll hur snyggt man dribblar. Människor är olika.

Framförallt har jag försökt att tänka på annat än på gårdagens match, men saker som gjort intrång i huvudet är...

...att det är sjukt att Fredrik Källberg gör mål igen - han har gjort fyra av Rotebros senaste fem mål mot United och säsongens två enda fullträffar är just mot hans gamla arbetsgivare. Vilken kung han är!

...vi släppte in vår första straff för säsongen igår - allt gick fel på Vallen denna gudsförgätna söndag.

...att när man väl vinner en nickduell så stukar man foten i landningen - jag har fan inget i luften att göra.

...att klave återigen vann, men denna gång visste inte ens domaren att klave var klave, så trots att Unge Slantsinglande valde klave så fick han krona och förlorade. Domaren verkade inte bry sig, men det gjorde jag! Avgå för fan!

...att Rotebros publik än en gång lät högst - vi kan trösta oss med att vi har Sollentunas bästa fans i alla fall.

...det var fint av några barn från Sofielundsskolan kom och bjöd mig på chips i halvtid för att lindra min smärta i fot och själ.

...det var mitt sista El Clasico någonsin - en tanke som gör mig tårögd, för trots allt så är det matcher som jag har älskat att se fram emot.

Sollentuna United är bäst i Sollentuna även denna säsong, tråkigt nog, men ibland när man väljer att tränga bort den där ribbträffen från tankarna kan man istället minnas en solig vårdag i April, då Fredrik Källbergs mål inte var ett tröstmål, då ens stukade fot kom efter en assist till matchens sista spark, då Snake däckade efter tio minuter, då Rotebro var kungar. Kungar av Sollentuna.

/13