Farväl Rotebro: del 4

Imorn tar jag farväl av Rotebro Idrottssällskap. Imorn går jag för sista gången av Skinnaråsen iklädd min rödblåa tröja med nummer 13 på ryggen. Jag har redan skrivit om personer och minnen. Och ändå har jag inget skrivet. Det finns ju för mycket att sakna. Det som man älskat, det som man irriterat sig på. Allt finns med i den bilden som jag kommer ha med mig i hjärtat när jag inte längre är en Rotebrospelare. Som...

...hålen i strumporna när man ska ut på träning. Som Skinnaråsens perfekta matta en tidig sommarmatch. Som det alldeles för höga gräset på samma matta, en match två veckor senare. Som den alltid lika vackra himlen över Skinnaråsen på kvällarna. Som "min" plats i spelarbussen vid fönstret. Som Calle Mellströms kaxiga övertagande av "min" plats på spelarbussen den här säsongen. Som Lasse Muhréns aldrig sinande källa av historier, även om man vet att ingen av dem ens har en uns sanning i sig. Som Arnes gnäll. Som alla träningsläger i Norrtälje. Som att man nästan är en idol för alla spelare i pojkar 99. Som stanken i omklädningsrummet när vattenledningarna frusit. Som den gamla frisparksmuren som sköts sönder av D. Ström. Som kanten mot den nuvarande läktaren på Skinnaråsen som jag alltid dragit mig mot för att jag känner mig trygg där. Som Marcus Mårtenssons speakerröst som alltid får en att le. Som Coca-Colan efter matcherna. Som den andra Coca-Colan efter matcherna trots att man bara får en. Som de för små träningskläderna. Som det febrila letandet efter XL-tröjor för att undvika för små träningskläder, även fast jag vet att de flesta tröjorna ligger otvättade i min garderob hemma. Som "årets spelare"-trofén som "aldrig får vara tom". Som när man var sex år yngre och sexton kilo lättare i division 5. Som när det varken fanns lysen, stängsel eller läktare på Skinnaråsen. Som första matchen i tvåan med sorgeband och Henrik Strömblad. Som första matchen i fyran mot Hässelby som var tidernas bästa lag. Som de gamla träbänkarna till "läktare" som man aldrig trodde skulle hålla för nästa fluga som satte sig på dem. Som derbyna mot United. Som min plats i omklädningsrummet bredvid så många olika spelare under alla år. Som äpplena som hänger på min krok efter varje match när alla andra får en banan. Som att jag aldrig längre äter de där äpplena, men inte vågar säga något till Lasse. Som våren i femman då vi avgjorde matcherna innan de började. Som höstarna i fyran då vi var oslagbara. Som första säsongen i trean då inget fungerade. Som Fuck You Bergs favoritöving, landslagsbanan. Som "teknik med boll" som betydde något annat. Som löpningarna i Edsbergsparken då man bara kunde drömma om att få se Jonas Petros rygg. Som Christers "Ingen Skit!". Som allt som inte håller division 2-kvalité i föreningen förutom deras a-lag. Som så himla mycket mer än det jag nu skrivit.

Jag känner fortfarande att jag inte har kunnat bedyra min kärlek till Rotebro, har ännu inte kunnat förklara den. Men kärlek kan inte förklaras, den måste upplevas. Tack för de här åren Rotebro - jag kommer sakna dig!