Farväl Rotanbloggen!

Det ska till ett sista inlägg innan Rotanbloggen tackar för sig och lämnar ett stort blogghål efter sig i fotbollsvärlden, och sparken som fått oss att hoppa upp ur "Silencio Stampa-soffan" är denna gång den eminenta fotbollssidan Div2.se. En snäll spark må man säga, då Rotanbloggen i deras summering av säsongen som varit rankade just vår kära lilla blogg till seriens bästa. Unitedbloggen nämndes inte. Vi vill därför göra ett sista dödsryck och ha vår egna lilla gala med priser av varierande smickergrad.

Redan för två veckor sedan hölls en livebloggala i Norrtälje under Rotebros officiella avslutning, men eftersom uppkopplingen inte höll övrig avslutningsklass och eftersom vi inte var kapabla till att träffa tangenterna under kvällen så presenteras vinnarna på bloggen i detta nu istället.

Årets Hur-fan-kom-du-hit-men-kul-att-du-är-här?!: Pierre "Vampe" Andersson

Motivering: Är kanske en okänd filur för de flesta bloggföljare, men har under säsongen varit lagets maskot, denna fantastiska glädjespridare som dök upp dagen efter vårderbyt och ville vara en del av vårt kära rödblåa gäng. Gratis arbetskraft tackar inte Rotan och dess ekonomi nej till och Pierre har under säsongen gjort allt från att dela ut egenimporterad energidryck under bortamatcher till att hämta otaliga snedträffsbollar under avslutningsövningar och agera kona under tvåmålsspelet. Har varit en klippa att luta sig mot under säsongen och bloggen kan chockavslöja att vårt nytillskott kommer att ha en mer officiell roll som lagledare under nästa säsong.

Övriga nominerade: Adou Moufoutao

Årets Kul-att-du-kom-men-vafan-gör-du-här?!: Jonathan Berg

Motivering: Lagets trotjänare som gjorde sin sista säsong, hade detta år ingen riktig roll i laget. Förutom att vara lite pappa under de sällsynta träningarna. Mest nytta har han gjort efter säsongens slut då han agerat targetplayer på träningarna och öst in mål. Kul att träffa Rotans Jean-Claude Darcheville (http://www.youtube.com/watch?v=hnVyjzW_4Uk), men framförallt; vad gjorde han där?

Övriga nominerade: Joe Ronakali

Årets smeknamn: Bacon

Motivering: Unge Tunges bästa prestation under säsongen (med viss hjälp av bloggkamraten Åsman) är inte skytteligatiteln eller rekord i tungt löpsteg, utan att han implementerade Bacon i nyförvärvet Johan Larssons namn. Smeknamnet är taget från herr Åséns VHS-video "Djurens fotbolls-VM, där tecknade djur tävlar om att vara djurrikets främsta fotbollssparkare och där grisarnas samtliga spelare heter Johan Larsson med olika smeknamn. Fläsklägget, Skinkan, Trynet eller det numera vedertagna - Bacon - som ligger bäst på tungan. Johan Larsson är nu Bacon med hela Rotebro och var under avslutningslägret tillräckligt svinig för att platsa i Grisarnas lag i nästa års VM...

Övriga nominerade: 14, Vampe

Årets Välkommen till laget: Sebbes två kapningar på Guffen på försäsongen

Motivering: Många nya, unga spelare i laget. En var väldigt snabb. En före detta kapten var väldigt långsam. Hur lösa? Med två brutala bensaxar bakifrån på mindre än en, en och en halv minut och tjugo sekunder i Helenelunds inomhushall. Guffen grät, Sebbe skrattade. Välkommen till Rotan junisjävel!

Årets namn: Lahdo

Motivering: Efter att den riktige Simon Lahdo slutat träna och börjat råna banker tilltog hans efternamn i omklädningsrummet, då samtliga spelare fick Zidane-kopians efternamn tillsatt på spelarlicensen. Det finns en Lahdo i oss alla.

Övriga nominerade: Sheriff Njie (seriens vanligaste namn med representation i både Rotebro och Spårvägen)

Årets Two-hit-wonder: 14 mot United

Motivering: "Det är bara två matcher som gäller i år", förkunnade Fredrik Källberg tidigt på försäsongen. Självklart syftade den något fete festprissen på derbymatcherna mot United, och visst visade #14 att han menade vad han sa. Två matcher, två mål mot antagonisten - Freddans enda mål under säsongen och även hans två enda vita veckor på säsongen. Svårt.

Årets bäst när det gäller som minst: Vigge

Motivering: Det unga nyförvärvet blandade fina insatser på innermittfältet, med mer anonym tillvaro på bänken eller på högerkanten under säsongen. När säsongen väl tog slut och endast träningar var kvar däremot; då visade Vigge upp ett register som vi övriga i laget bara kan drömma om att få besitta. Kommer antagligen bli bäst i världen. Åtminstone när det inte gäller något...

Årets DJ: Adou

Motivering: Han kom från Benin med rykte om sig att punktat bort Drogba i Afrikanska Mästerskapen och med ett vokabulär som saknade svenska ord och förståelig engelska, men med seriens bästa tvättbräda och sämsta musiksmak. I före detta DJ-ansvarig Simon Lahdos frånvaro tog Adou det ärofyllda musikuppdraget och var den som ledde tonerna innan träning och match i omklädningsrummet. På grund av tvättbrädan vågade ingen säga emot och för den som ändå trotsade honom förstod inget av svaret. För allas trevnad hoppas vi att han säljs till nästa säsong.

Övriga nominerade: Simon Lahdo

Till sist vill vi meddela att Årets spelare, som inte delas ut av Rotanbloggen, utan av tränarparet Holmberg, detta år gick till Mbye Camara. Den gambianska mittbacken med en oerhört hög lägstanivå och med en högstanivå som tillhör högre serier, har under året varit en tongivande spelare, där man får acceptera en liten Ramadan-dipp i mitten av säsongen. En av lagets mest givna spelare och garanterat seriens konstigaste. Grattis Camara Lahdo!

En höst av farväl är till sin ända. Det här är det sista inlägg som ni får läsa på den här bloggen, en fin tid har kommit till sin ända och det är med en oerhörd stolthet som vi nu dödar vårt kärleksbarn. Tack till Unitedbloggen som, trots att Jens var så långt ifrån oss i kvalité och humor, ändå gjorde sitt bästa och tack till alla ni som läst och skrattat framför datorskärmarna. En sista önskan från oss på Bloggredaktionen är att den ständige tyckaren "Analys" träder fram i ljuset med namn. Det vore en värdig avslutning.

Tack för allt, nu väntar nya äventyr för Unge Tunge och Mattias Åsén!

Log ut - slut!

/Unge Tunge och Åsen Mattsson

Värdigt slut då Kvarnsveden besegrades

Vem fan bryr sig om att Sverige precis kvalat in till EM i Östeuropa nästa sommar? Vi har ju inte pratat ut om helgens avslutande segermatch mot Kvarnsveden för vårt älskade Rotebro. En värdig avslutning.

Rotebro ISFF - Kvarnsveden 3-1 (0-0)

1-0 Johan Hedman (47)

1-1 Per Fyhr (72)

2-1 Moufoutaou Adou (81)

3-1 Johan Hedman (90)

Publik: 140

Visst var det en speciell känsla som fyllde ens Unga och Tunga kropp när man gick upp på morgonen inför ens sista match någonsin för klubben som man representerat sen man var sex år. Och inte spelade det någon roll att vi rent sportsligt hade att spela för just denna gång, den här matchen skulle bara bli speciell, det fanns inget val. Inte för mig i alla fall.

Lite tråkigt att sista matchen inte fick spelas på vår fantastiska gräsplan utan fick förläggas till vår inte lika fantastiska konstgräsplan på grund av fredagens hällregn, men den lilla detaljen skulle inte få förstöra den här matchen. Den här festen. Och på festen var följande bjudna till VIP-avdelningen, det vill säga startelvan:

Daniel Lahdo

Adde Ladho, Mbye Camara Lahdo, Lennerman Lahdo, Adou Lahdo

Kalle Lahdo (58), Vigge Lahdo, Keivan Lahdo Kershawarz, Cesar Lahdo (58)

Unge Lahdo, Johan Bacon Larsson Lahdo (73)

Bänken: Emil Lahdo, Joe Lahdo, Flores Lahdo, Fredrik Källberg (58), Mellis Lahdo, Leal Lahdo (73), Sheriff Lahdo (58)

Jag var ju inte den enda som gjorde min sista match i den rödblåa tröjan, hur nästa säsongs Rotebrotrupp kommer se ut är just nu höljt i töcken; spelare som lägger skorna på hyllan eller vill ta ytterliggare steg i sin karriär gjorde att vi var flera som hade möjlighet att göra ett sista starkt intryck på Skinnaråsen. Och för alla andra var det åtminstone den sista matchen för säsongen, med chans att ta farväl på ett värdigt sätt.

Inget varar för evigt.

Det blev jag skoningslöst påmind om strax innan matchen skulle börja, då det säkraste under hela säsongen fick vika sig, min världsbild raserade och uppenbarelsen att allt verkligen har sitt slut satte sig i skallen på mig - Klave förlorade slantsinglingen. Under HELA säsongen har enkronans gubbe visat sig på domarens handrygg, men det var väl ganska talande för just den här matchen att Gubben fick titta nedåt i handen den här gången.

Matchen

För den som hade trott att Kvarnsveden skulle vara lika dåliga som tabellen visade inför matchen, fick omvärdera sina förutfattade meningar tidigt i matchen. Det var nämligen bottenlaget som tog tag i taktpinnen och spelade en ganska vacker fotboll, med bra rörelse och ett lugnt och säkert passningsspel. Några målsprutor är de dock inte (vilket kanske kan förklara tabelläget ändå), då de inte kom till några farliga chanser, samtidigt som de avslutade med Niklas Karlssons vänsterfot när de väl kom till skottlägen. De rödblåa hjältarna som skulle avsluta säsongen i topp visade till motsats från dagens motståndare att man hör hemma i de nedre tabellregionerna i den första halvleken. Ingenting i spelet stämde; dålig rörelse, inget engagemang och dumma beslut överallt på planen. Trots detta var det vi som hade de farligaste chanserna under de första 45 minuterna:

- Unge Farvältagande borde gett Rotebro ledningen med ett långskott då målvakten varit ute på äventyr och assisterat den Tunge skyttekungen (96 kilo Mårtensson?). Men skottet blev stressat och smet utanför.

- Kalle fick ett drömläge mitt i straffområdet efter en något tilltrasslad situation, men vänsterskottet hamnade på fel sida om stolpen.

- Bäst läge hade dock Vigge som var helt jävla naken i straffområdet och med chans att spela fram Ramsell till öppet mål, men som istället passade bak till målvakten som tog upp bollen med händerna och kunde starta en kontring.

0-0 i halvtid trots klart spelövertag från Kvarnsveden, men där de fetaste chanserna tillhört oss. I mina ögon är det i stort sett endast Adde som undkommer ett underkänt betyg från den första akten. Bättring krävdes inför säsongens sista halvlek.

Och den förbättringen lät inte vänta på sig när domaren (som för övrigt var av kvinnligt kön!) väl blåste igång den kalla andra halvleken. Efter bara en dryg minut kunde Cesar, som flyttat upp på topp, dra nytta av en felpass från Kvarnsvedenförsvaret, och spela fram Unge Skytteligajagande som helt fri kunde lura ned Kvarnsvedens duktige målvakt och rulla in sitt trettonde mål för säsongen och 1-0 i matchen. Efter att ha varit nära på att bryta matchen strax innan halvtid med en smärtande fot kändes det målet väldigt skönt att göra. Mitt trettonde för säsongen och mitt hundratrettonde i Rotans nummer 13-tröja i seriesammanhang kändes mycket passande.

Vi hade sedan flera chanser att definitivt avgöra matchen med lika heta chanser som i den första halvleken:

- Kalle hade skottläge precis utanför straffområdet, men träffade endast målvakten.

- Bacon slängde sig fram i målområdet efter fint förarbete av Cesar och Skedman, men kunde liggandes inte träffa målramen.

- Adou missade öppet mål efter att Freddan passat i skottläge - kanske matchens miss.

- Och Bacon kunde avsluta SM i Missa Målchanser med att se Kvarnsvedens spöke till målvakt återigen fantomrädda ett avslut från nära håll efter en "Guti-klack" från Unge Framspelande.

Och som så många gånger förr så straffas man när man inte sätter sina chanser och när det gäller Kvarnsveden så är det alltid samme man det gäller när det vankas mål - Per Fyhr, som gjorde sitt tionde mål för säsongen efter att ha bytts in bara tio minuter före fullträffen. Danne blev inte glad och med kvarten kvar såg det ut som att vi skulle bli enda lag i serien som inte skulle ta en trepoängare av jumbon Kvarnsveden.

Men då äntligen kan bollen försättas i nät! Leal slår en vacker krossboll över till en frispringande Adou som den här gången är mer klinisk i sitt avslut än när han inte hade en målvakt som ställde sig i vägen. 2-1 och ställningen återställd. För faktum är att vi i den andra halvleken faktiskt spelar en mycket bra fotboll och visar att vi är klasser bättre än Kvarnsveden. Innan matchen och säsongen hade sett sitt slut hann Unge Skytteligasegrande också göra sitt andra för dagen med en tveksam straff som även var tveksamt dömd. 3-1 och slut. Det fjortonde målet innebar att Skytteligasegern delades med Enköpings "Lill-Raja" som även han gjorde två mål i titelmatchen mot Västerås. Grattis till mig!

Säsongen avslutades på ett värdigt sätt med seger och glad stämning. Det känns inte som att man har gjort sin sista match för säsongen, men när den insikten väl kommer att komma upp för mig så hoppas jag att jag kommer känna en stor stolthet för vad jag har varit med om under de här åren. Jag har älskat att trä på mig min rödblåa tröja med nummer 13 på ryggen, men nu har jag gjort det för sista gången. Tack för mig!

/13

Farväl Rotebro: del 4

Imorn tar jag farväl av Rotebro Idrottssällskap. Imorn går jag för sista gången av Skinnaråsen iklädd min rödblåa tröja med nummer 13 på ryggen. Jag har redan skrivit om personer och minnen. Och ändå har jag inget skrivet. Det finns ju för mycket att sakna. Det som man älskat, det som man irriterat sig på. Allt finns med i den bilden som jag kommer ha med mig i hjärtat när jag inte längre är en Rotebrospelare. Som...

...hålen i strumporna när man ska ut på träning. Som Skinnaråsens perfekta matta en tidig sommarmatch. Som det alldeles för höga gräset på samma matta, en match två veckor senare. Som den alltid lika vackra himlen över Skinnaråsen på kvällarna. Som "min" plats i spelarbussen vid fönstret. Som Calle Mellströms kaxiga övertagande av "min" plats på spelarbussen den här säsongen. Som Lasse Muhréns aldrig sinande källa av historier, även om man vet att ingen av dem ens har en uns sanning i sig. Som Arnes gnäll. Som alla träningsläger i Norrtälje. Som att man nästan är en idol för alla spelare i pojkar 99. Som stanken i omklädningsrummet när vattenledningarna frusit. Som den gamla frisparksmuren som sköts sönder av D. Ström. Som kanten mot den nuvarande läktaren på Skinnaråsen som jag alltid dragit mig mot för att jag känner mig trygg där. Som Marcus Mårtenssons speakerröst som alltid får en att le. Som Coca-Colan efter matcherna. Som den andra Coca-Colan efter matcherna trots att man bara får en. Som de för små träningskläderna. Som det febrila letandet efter XL-tröjor för att undvika för små träningskläder, även fast jag vet att de flesta tröjorna ligger otvättade i min garderob hemma. Som "årets spelare"-trofén som "aldrig får vara tom". Som när man var sex år yngre och sexton kilo lättare i division 5. Som när det varken fanns lysen, stängsel eller läktare på Skinnaråsen. Som första matchen i tvåan med sorgeband och Henrik Strömblad. Som första matchen i fyran mot Hässelby som var tidernas bästa lag. Som de gamla träbänkarna till "läktare" som man aldrig trodde skulle hålla för nästa fluga som satte sig på dem. Som derbyna mot United. Som min plats i omklädningsrummet bredvid så många olika spelare under alla år. Som äpplena som hänger på min krok efter varje match när alla andra får en banan. Som att jag aldrig längre äter de där äpplena, men inte vågar säga något till Lasse. Som våren i femman då vi avgjorde matcherna innan de började. Som höstarna i fyran då vi var oslagbara. Som första säsongen i trean då inget fungerade. Som Fuck You Bergs favoritöving, landslagsbanan. Som "teknik med boll" som betydde något annat. Som löpningarna i Edsbergsparken då man bara kunde drömma om att få se Jonas Petros rygg. Som Christers "Ingen Skit!". Som allt som inte håller division 2-kvalité i föreningen förutom deras a-lag. Som så himla mycket mer än det jag nu skrivit.

Jag känner fortfarande att jag inte har kunnat bedyra min kärlek till Rotebro, har ännu inte kunnat förklara den. Men kärlek kan inte förklaras, den måste upplevas. Tack för de här åren Rotebro - jag kommer sakna dig!

Farväl Rotebro: del 3

Tiden i en klubb kan inte bara definieras från det som händer på plan. Lika viktigt för att trivas i laget är det som händer när man är utanför planen. Under den sju år långa sejour i Rotebros omklädningsrum har mycket hänt även utanför planen och idag tänkte jag skriva lite om några av dessa händelser.

Jag tänker vika av lite från veckans rådande rangordning och istället bara berätta om olika anekdoter utan inbördes ranking - det är kärlek i alla små historier nämligen.

Så här kommer dem.

Bowlingmästare i Kristiansstad

Det var under mitt andra år i klubben, då vi åkte ned på ett tidigt träningsläger i Kristiansstad som tränare Christer Johansson tyckte att det passade sig med en liten aktivitet vid sidan om planen. Bowling stod på schemat och chans för lite avkoppling och glädje i trevligt sällskap. Men inte för mig. Här dök ju helt plötsligt en chans att visa upp mina färdigheter i bowlingvärlden efter många timmars spelande under håltimmarna i gymnasiet. Och som den "stora matchernas man" man är så gjorde jag min livs bowlingserie mitt framför ögonen på tränare CJ. X efter X prydde min rad och när serien var avslutad hade jag skrapat ihop till 240 poäng - en fullkomlig kross av alla tiders bowlingrekord i Rotebro. För Christer var detta bara ytterliggare ett bevis på min bolltalang och med ett handslag och ett "Bra Johan!" fick jag min startplats bekräftad. I en rökig bowlinghall i Skåneland.

Flippa-Mugg-mästare överallt

Alla läger som är en aldrig sinande källa historier behandlades redan under förra året i Rotanbloggen, och jag tänker inte gå in på det som redan behandlats (går dock att läsa detta i arkivet). Något som det dock inte har skrivits om är den fenomenala världsmästaren i den inte så kända sporten "Flippa Mugg" som vi har i laget. Han heter Sebastian Strömberg och gör med en mugg det Zlatan gör med en fotboll.

En tradition när det vankas lagutgång eller träningsläger är att truppen delas upp vid två sidor om ett bord med en mugg innehållande dryck framför sig. När tävlingen sätts igång ska deltagarna, en efter en, dricka upp sin dryck för att sedan flippa muggen till att stå "på huvudet". Först när detta är avklarat får nästa lagkamrat börja dricka. En oerhört spännande och TV-mässig tävling som kan svänga flera gånger innan något lag har vunnit. En sport som kan gå hur som helst. Kan man tro. För faktum är att under de år som Sebastian Strömberg spelat i klubben, det var även han som introducerade sporten i föreningen, så har han aldrig förlorat. Under det senaste försäsongslägret på Bosön drogs det till sin spets då Sebastians lag vann åtta gånger i rad - oavsett vilka som stod på andra sidan bordet. Så när Flippa Mugg någon gång träder in i rampljuset som OS-sport så kommer vi alla känna en Olympisk Mästare. Grattis i förskott Sebbe!

Avslutning i antiklimax

Alla minnen är inte roliga när de väl sker, men som man i efterhand i alla fall kan skratta åt. En avslutning för ett par år sedan faller in i den kategorin. Efter en avslutad trevlig middag och aktivitet var det dags för utgång. Efter en gemensam start splittrades gruppen och jag hamnade tillsammans med Kalle Ramsell, någon mer och Daniel Forsmed. DF talade sig varm om nattklubben Bern´s och sa att han genom sin bror - före detta Rederiet-stjärnan Ola Forsmed - kan snacka sig in utan att behöva betala. Härligt, tänkte vi. Efter att ha försökt ringa sin världsberömda bror i en halvtimme utan svar tog DF tjuren vid hornen och började snacka med vakterna istllet ("det är lugnt, jag känner de här vakterna"). Inte en chans i helvete fick vi till svar och inte hade vakterna sett på Rederiet heller så där stod vi, molokna och fulla utan någon krog att gå till. Då plötsligt, får DF nästa snillebllixt; "Vi drar till Farbror & Co i Väsby!" Vi måste varit väldigt fulla eftersom vi alla tyckte att det lät som en bra idé. Det var det såklart inte. Det är aldrig en bra idé att åka till Farbror & Co. Efter att ha tillbringat någon timme på världens sämsta ställe så åkte vi hem och tänkte att det här var fan inte en avslutning att minnas. Tänk så fel man kan ha!

Läppen

Man måste nämna Norrtälje i ett sådant här inlägg. Det finns för många minnen från detta underbara ställe där vi har tillbringat flera legendariska träninsgläger, för att kunna utesluta alla. Jag tänker dock inte berätta om alla galna förfester, inkilningar och utgångar, utan nöjer mig med att berätta om en bild. Den bilden kallas för "Läppen" av förklariliga anledningar. Och eftersmo en bild säger mer än tusen ord så komme jag nöja mig med att kommentera bilden med: Den är inte retuscherad. Så kan Norrtälje göra med dig. Se och konfunderas!

Imorn fortsätter resan i Nostalgins värld, vad vi reser då får vi se imorn!

/13

Farväl Rotebro: del 2

Under sju säsonger i Rotantröjan så har man ju upplevt en hiskeligt massa roliga (och en del tråkiga) saker både på och utanför plan. Jag tänkte idag och imorn sålla ut bland alla dessa minnen och välja ut det bästa av det bästa. Så luta dig tillbaka och följ med på Nostalgitåget!

Bästa minne på plan nummer 3: En känsla i fyran

Det var vårt första år i divison 4, en serie som målats upp som divisionen under Champions League med idel världsstjärnor. Efter en tung vår, märkte vi att tränare Johansson överdrivit lite i sin målning av serien och plötsligt släppte allt. Framförallt på Skinnaråsen var vi totalt oslagbara. Rinkeby och Hässelby, de två topplagen pulvriserades båda med 5-2 efter en frenetisk, rödblå anfallsfotboll. Hösten var helt otrolig och för mig personlig har jag aldrig känt mig så bra. Jag gjorde 16 mål i serien den hösten och den känsla som jag fick under en Stockholm Cup-match sent på hösten när vi mötte Bromsten var den starkaste känsla jag upplevt på en fotbollsplan. Vi ledde med 1-0 efter tre minuter, jag hade gjort målet och kände att vi var bäst i världen. Att jag var bäst i världen. Barcelona hade kunnat komma och spelat den matchen, på Skinnaråsen fanns det ingen som kunde ta oss. Jag har aldrig spelat i ett lag med sådant självförtroende, aldrig haft ett sådant självförtroende själv och det var en otrolig. oslagbar känsla.


Bästa minne på plan nummer 2: Derbyvinsten mot United

Den var ju så perfekt, i alla detaljer. Vi kom ifrån en direkt pinsam förlust mot framtida bottenlaget Kvarnsveden, hade blivit förnedrade mot lokalkonkurrenten United två gånger om säsongen innan och var kraftigt nedtippade inför detta första El Clasico 2011. På plan ställde vi upp med en halv startelva som spelat för United och som spelade för sin heder. Fredrik Källberg gjorde, som alltid, mål och fick tysta de elaka tungor som viskat om hans fallna storhet och Daniel Andersson mirakelräddade motståndarkaptenen Jens Åbergs straff. Och till slut kunde också det mest Rotebroiska Rotebro har - firma Hedman-Ramsell - avgöra matchen med 2-0 i matchens sista samarbete. Allt var vackert, allt var rödblått. Och jag har nog aldrig varit så stolt över att ha burit den rödblåa tröjan som den dagen då Rotebro var bäst i Sollentuna.

Bästa minne på plan nummer 1: Rotan upp i tvåan

Oj vad vi hade krånglat oss igenom Division 3 Norra Svealand! En bra start följt av en dålig mittendel av säsongen gjorde att det inte såg så ljust ut för att kunna nå ens kval till division 2. Men helt plötsligt började alla lag förutom vi att förlora och helt plötsligt märkte vi att vi hade chansen att nå den där åtråvärda kvalplatsen. Nyckelmatchen till detta blev bortamötet mot toppkonkurrenten Assyriska Ungdom. En match som svängde hej vilt, då vi tappade ledningen två gånger om och fick kapten Sebbe bortburen på bår innan halvtid, men där matchen ändå slutade i lycka efter att Unge Matchvinnande "Arda Turan"-sköt in 3-2 i slutet.

Det blev kval i två etapper och efter att Regnsjö, tämligen enkelt, hade klarats av kunde vi en kylig oktoberkväll avgöra mot Råsunda på Skytteholm. Att nå sina mål när man tar en massa omvägar, möter en himla massa hinder på vägen och tappar hoppet flera gånger om, är en fantastisk känsla. Man var helt tom efteråt, utmattad och lycklig. Och stolt.

Återigen har jag blivit tvungen att sålla bland upplevelser, men de finns ändå med mig i hjärtat - du får nöja dig med att ta del av dessa. Imorn kommer vi ta upp upplevelser på sidan av plan. Tack!

Farväl Rotebro: del 1

På lördag gör jag mitt allra sista framträdande i den rödblåa Rotebrotröjan med nummer 13 på ryggen. Någonsin. Sen jag var sju år har jag spelat i klubben, från det jag var tolv med nummer 13 på ryggen och sen dess att jag fyllde 17 så har den tröjan suttit på en a-lagsspelare. Fram tills lördagens match mot Kvarnsveden tänkte jag därför ta med er på en liten nostalgitripp där vi ska minnas stunder och spelare från min tid i laget. Vi börjar med spelarna tycker jag.

2005 var min första säsong som heltidsspelande A-lagsspelare (jag hade säsongen innan gjort två matcher i division 5) och under de sex åren som nu förlupit har vi i Rotebro haft en omsättning av spelare som är klart värre än vad Manchester City har. Många spelare har äntrat det stinkande omklädningsrum som än idag har problem med avloppet och många har också, tyvärr, försvunnit. Att bara nämna några spelare, eller snarare människor, som gjort starka avtryck på mig är inte bara svårt, utan även orättvist då det ger en alldeles för snäv och smal bild av spelarna under min tid i klubbens representationslag. Jag tänker dock vara så orättvis och ta ut en startelva där såklart endast elva spelare får plats. Vissa får det på grund av sina prestationer på planen, andra för sina insatser i omklädningsrummet. Andra får det av andra anledningar. Alla ni som känner er bortvalda ber jag om ursäkt för, men här är min elva:

Målvakt: Jonathan "Fuck You Hard" Berg
Motivering: En av de spelare som stått mig närmast under hela min Rotankarriär och som alltid haft en självklar plats i omklädningsrummet, även som i år då han inte ens tränat. Var även en mycket talangfull målvakt med mycket fina fötter och med grymt närspel, innan han blev rädd för att slänga sig och tog på sig den minst lika viktiga rollen som "träningslägeransvarig". Kan bli en framtida Arne Hägervik, om han bara blir lite buttrare.

Vänsterback: Carl-August Gustén
Motivering: Personifierar det "gamla gardet" som till stora delar etniskt rensades ur när Christer Johansson tog över samma år som jag trädde in i a-laget, med sin uppoffrande spelstil, värdelösa bollkänsla och typiska "vi måste vara etta på bollen"-snack i halvtid. Är fortfarande den back som jag har haft svårast att ta mig förbi en-mot-en, men kompenserade detta med att envist försöka övertyga oss andra med att han faktiskt var tvåfotad. Det var på grund av Calle som vi till slut fick upp staketet runt planen, eftersom det var så jobbigt att hämta alla bollar som han spred. En fantastisk människa som fortfarande spelar i blårött, men numera i Rotebros division 7-lag.

Mittback: Mbye Camara
Motivering: Om Calle Gustén personifierade det gamla gardet så är Mbye med som ansikte utåt för det "nya" Rotan. Mbye är inte bara den bästa mittbacken i klubbens historia, med sällsynt skickliga fötter för att vara Rotebroback, utan är även en stor profil utanför planen där han bidrar med en omedveten humor. Kan vid ett första intryck tas som korkad, men när man väl lär känna honom så skulle jag nog hellre använda frasen "psykiskt instabil". Vägrar träna innan sex på kvällen, tar Ramadan med religiös övertygelse (?) oavsett värme och hatar att träna. Är ändå alltid grym. Skulle kunna bli allsvensk, men orkar nog inte.

Mittback: Calle Lennerman
Motivering: Carl General har varit med i truppen sedan laget låg i division 6 och trots att han kan försvinna i månader och nästan år på livsfarliga uppdrag inom militären, så kan man räkna hans dåliga insatser för föreningen på en hands tummar. Ett fysiskt fenomen som aldrig förlorar en nickduell eller en närkamp, men som däremot fött en ovana i att ta röda kort på senare år. Är given i denna elva, precis som han alltid har varit för a-lagets tränare - oavsett närvaro eller hur teknisk begåvning.

Högerback: Peter Eriksson
Motivering: Känd för att aldrig ha gjort en dålig insats i Rotebrotröjan, men lika känd för att alltid varit fullast när det vankats lagutgångar eller avslutningar. Kan alla ölsorter och deras serienummer på systemet utantill, men kommer med i den här elvan för att han är en glädjespridare utanför plan och för att han har den högsta lägstanivån i klubbens historia på den.

Vänstermittfält: Kalle Ramsell
Motivering: En av de absolut största talanger som Rotebro har fått fram och har en av de självklaraste platserna i detta lag. Är en poängspelare utan dess like och har varit tongivande sedan han kom upp i a-truppen som 17-åring. Gnäller sig fram i livet och gör det bra, och har med sitt stenhårda skott och sin passningsskicklighet oroat försvar i division 5 till division 2. En rödblå hjälte som fostrats i de egna leden - en numera sällsynt vara.

Innermittfält: Thomas "Pagge" Pagling
Motivering: Kaptenernas kapten. En fantastisk glädjespridare utanför planen med sitt glada humör och festliga sinne och var en murbräcka på plan med överraskande känsliga fötter. Långsammare än en bromsande snigel, men vägde upp detta med ett spelsinne som saknade motstycke och två innnersidor som kunde göra vad som helst med en boll. Är dock främst med i laget för sin ledarförmåga; talade Pagge, lyssnade Fantomen - och då behövde Pagge aldrig höja rösten. Kommer, om han satsar på det, bli en lysande tränare en dag.

Innermittfält: Arris Wartanian
Motivering: Den framlidne Arris måste såklart också nämnas och hyllas i detta lag, då han främst bidrog till en fantastisk stämning i omklädningsrummet. Jag hade äran att dela bänkkrok i omklädningsrummet med denna människa i två år och en bättre bänkgranne kan man inte ha. Världens snällaste människa som också hade en mycket fin högerfot. R.I.P.

Högermittfält: Armin Iranpak
Motivering: Det finns nog inte en människa man unnar framgång så gärna som man unnar Armin. En glädjespridare utan dess like, som fick för få chanser i Rotebro, men som numera öser in mål i Österåker i division 4. Var vän med alla i laget, såg till att alla skrattade och mådde bra och bjöd på underhållning fyra gånger i veckan med sina målvaktsuppträdanden, "Balotelli"-skott och "ge mig västen"-luringar. En fantastisk människa som jag önskar se i allsvenskan inom en snar framtid. Eller i Inter.

Forward: Biyan Bozan
Motivering: Är den forward som jag spelat mest tillsammans med under mina rödblåa a-lagsår och är den spelare som jag också har passat bäst tillsammans med. Löpte och högg på allt, levde för att göra mål och var grymt lurig i straffområdet. Jag visste var han löpte och han visste var jag passade. Svårare än så behöver inte ett samarbete vara.

Forward: Johan Hedman
Motivering: Jag tar såklart ut mig själv i det här laget, eftersom det är ett för bra lag för att jag själv skulle missa chansen att spela i det. Skulle kanske inte göra det så bra dock eftersom jag mest skulle njuta över att vara där. Och så skulle jag tröttna på att Peter var bakis, Jonte aldrig slänger sig, Gustén sprider bollar över sidlinjen och att Mbye fastar.

Många är saknade i laget - det är helt otroligt vad det finns profiler som gjort insatser på skinnaråsen och jag känner mig tvungen att nämna Pelle Ek - den roligaste människan på jorden -, Marcus Larsen - världens svenskaste brasse -, Lukas Strömberg - världens ofarligaste ytter - och Alexander WiklundH - världens fyrkantigaste sidledspassare. Många fler finns i mitt hjärta.

Att minnas alla spelare som burit den rödblåa matchtröjan är en nostalgitripp som nästan gör mig tårögd. Det får mig också att inse att sex år är en väldigt lång tid där väldigt mycket hinner hända. Jag tackar ödmjukast för att ha fått chansen att lära känna så många fantastiska människor och bugar över den ynnest det har varit att få dela besvikelse och glädje med er. Rotebro är en speciell klubb, med en speciell stämning, som skapar speciella människor. Jag är så tacksam över att ha varit en del av det.

/Unge Nostalgiske

Tankar efter ett derby där allt gick fel

Ja, det här var ju kuken.

Som ni kanske förstår så drar jag mig lite för att sätta mig och skriva detta inlägg och det får bli ett ganska kort sådant - just nu vill jag bara glömma det som hände igår och se framåt.

Därför tänker jag bara skriva det som jag känner just nu, med ett drygt dygns tankeverksamhet. Den största delen av denna tankeverksamhet har ägnats åt att älta min missade målchans vid 1-0-underläge. Ett läge som, bättre förvaltat, hade kunnat förändra matchens utgång. Människans hjärna är märklig på så vis; det finns ju inget jag kan göra åt den ribbträffen nu, ändå har den chansen dykt upp med en dåres envishet under de senaste 29 timmarna i mina tankar. Fast då har bollen alltid seglat nedanför ribban. Det får mig inte att känna mig bättre.

Jag tänker även på hur vilket antiklimax det blev med detta El Clasico, dramaturgin försvann liksom när vi helt plötsligt låg under med 2-0 och tvingats göra två byten redan efter 20 minuter. Fan, vi kunde väl få chans att stå upp i alla fall?! Trots det så kan jag heller inte komma ifrån att vi spel- och chansmässigt gör en ganska så bra match. Men med ett effektivt United, med en hyperformtoppad orm på topp så kan man inte annat än erkänna att vi förlorade rättvist. Fotboll handlar ju om att göra mål, och börjar man titta på målchanser så hade ju bara Omar chans att göra ett hattrick, utan att ens träffa mål.

Apropå Snake och Omar - Uniteds två farligaste hot framåt - måste jag säga att jag blev mäkta imponerad av Rotebrosonen David Gustafsson, som var den enskilt största skillnaden mellan lagen igår; vilken snabbhet, kyla, styrka och klokhet han visade upp, något jag inte riktigt sett hos honom innan gårdagens match. Omar däremot, som har en sån reportoar inom sig och som i vissa stunder visar upp ett register som hör hemma klart högre upp än i division 2, borde visa upp detta oftare och bli jämnare i sitt spel. Som sagt, han borde gjort tre mål igår, gjorde inget - då spelar det ingen roll hur snyggt man dribblar. Människor är olika.

Framförallt har jag försökt att tänka på annat än på gårdagens match, men saker som gjort intrång i huvudet är...

...att det är sjukt att Fredrik Källberg gör mål igen - han har gjort fyra av Rotebros senaste fem mål mot United och säsongens två enda fullträffar är just mot hans gamla arbetsgivare. Vilken kung han är!

...vi släppte in vår första straff för säsongen igår - allt gick fel på Vallen denna gudsförgätna söndag.

...att när man väl vinner en nickduell så stukar man foten i landningen - jag har fan inget i luften att göra.

...att klave återigen vann, men denna gång visste inte ens domaren att klave var klave, så trots att Unge Slantsinglande valde klave så fick han krona och förlorade. Domaren verkade inte bry sig, men det gjorde jag! Avgå för fan!

...att Rotebros publik än en gång lät högst - vi kan trösta oss med att vi har Sollentunas bästa fans i alla fall.

...det var fint av några barn från Sofielundsskolan kom och bjöd mig på chips i halvtid för att lindra min smärta i fot och själ.

...det var mitt sista El Clasico någonsin - en tanke som gör mig tårögd, för trots allt så är det matcher som jag har älskat att se fram emot.

Sollentuna United är bäst i Sollentuna även denna säsong, tråkigt nog, men ibland när man väljer att tränga bort den där ribbträffen från tankarna kan man istället minnas en solig vårdag i April, då Fredrik Källbergs mål inte var ett tröstmål, då ens stukade fot kom efter en assist till matchens sista spark, då Snake däckade efter tio minuter, då Rotebro var kungar. Kungar av Sollentuna.

/13

Inför Sollentuna United - Rotebro ISFF

Mycket är redan skrivet om morgondagens match som självklart inte är som andra matcher. Ett derby mot Sollentuna United är något speciellt och känns som en final (inte i Stockholm Cup) oavsett hur lagen ligger till i serien. Men precis som inför alla andra seriematcher kommer ni att få en "inför-rapport" även denna gång. Här är den.

Veckorna inför derbyn är speciella, det märks på stämningen på träningarna som bjuder på lite mer fokus, lite bättre närvaro och mycket mer Fredrik Källberg. Tränarna är ännu spändare, spelarna blir lite mer irriterade när det går dåligt och supportrarna är många fler. Nej, det sista var ett skämt. Vi har stängda träningar när det är derbyveckor.

Efter en betydelselös b-lagsförlust i måndags kom veckans stora chock under uppvärmningen på tisdagsträningen då tredjemålvakten Emil Fnine sul-tunnlade Calle Mellström i kvadraten. Smaka lite på det jag just skrev: Emil Fnine. Sul-tunnlade. En annan fotbollsspelare. SUL-tunnlade! Tur att matchen spelas på söndag och inte som brukligt på lördagen, så chocken hinner lägga sig ordentligt. Från tisdagens träning bör det väl nämnas att De ena gamla laget var ganska så jätteöverlägsna det andra gamla laget. Behöver jag nämna i vilket lag Unge Gamle spelade i?

Torsdagen bjöd på mycket spel och den här gången valde tränarna att inte sätta alla de bästa i samma lag, vilket var smart med tanke på stämningen i truppen. Kalle Gnäll var nämligen i det inte så överlägsna laget på tisdagsträningen. Bra tempo, och ganska fin kvalité med världens sämsta bollar på halt gräs bjöd den träningen på.

Tråkig träningsvecka när man tänker tillbaka - Mbye bjöd inte på ett enda roligt citat, Freddan var inte bakis och Lennerman ströp inte någon. Tur att det bara är två derbyveckor per säsong.

Imorn vid den här tiden mår jag antingen skitbra eller skit - det är det som är det spännande med derbyn; vi tar med oss våra känslor ut på planen, våra hjärtan sitter utanpå tröjorna och vi spelar med vår heder som insats. Därför är El Clasico en match som ingen annan. Sollentunavallen imorgon, 14.00. Välkommen!

En liten film om El Clasico

Det är dagen efter Den Stora Segern då antagonisten Sollentuna United besegrats med klara 2-0 och då dessutom antagonistens härförare, tillika lagkapten, Jens Åberg missat straff och blivit ansikte för storklubbens högfärdighet och misslyckande. Matchvinnaren och Rotebroikonen Kalle Ramsell blev då vittne till denna spontant framkallade scen, som också hamnade på film.

Idag har du äran att bevittna denna komiska scen från framtidens Rotebroare. En liten film som sparkar uppåt. En liten film om El Clasico och dess känslor som den rör upp - även bland de små människorna.



/13 & 9

Viktiga svar på frågor inför El Clasico

Det är mindre än 72 timmar kvar till avspark i säsongens mest prestigefyllda match på Sollentunavallen och det är många frågor som Folket vill ha svar på. Rotanbloggen ger dem.

Fråga 1: Kommer Sollentunavallens gräs leverera?

Svar: Nej. Inte för de åskådare som skämts bort med Skinnaråsens välansade golfgreen till fotbollsplan i alla fall. Vallen är aldrig lika bra som Skinnaråsen, trots att planskötarna (som sköter om bägge planer) lägger ned extremt många fler timmar på Uniteds plan, än på lilla Rotans matta. Vi kan nog förvänta oss en skenbart bra plan, en plan som ser bra ut på håll, men som för oss spelare är ganska jobbig eftersom man inte vet när bollen ska studsa upp på grund av en tuva.

Fördel: United - det är ju deras hemmaplan.

Fråga 2: Kommer Fredrik Källberg spela matchen?

Svar: Fredrik "14" Källberg har inte gjort någon hemlighet med att "det finns två viktiga matcher den här säsongen", och den före detta Unitedspelaren har mellan dessa två möten inte gjort många knop förutom i diverse barer runt om i Stockholm. När det dock vankas derby stiger träningsnärvaron och fokuseringen på matchen. Alkoholavhållsamhet, gröt till frukost och många mål på träningarna brukar vara tecken på att Freddan fokuserar på fotbollen. Så även denna gång och vem kan väl glömma det senaste derbyt då Fredrik gjorde sitt, hittils, enda mål i år genom att, och här citerar jag honom själv, "pissa in bollen". Glöm heller inte bort att han gjorde Rotans båda mål i höstderbyt förra säsongen - det är en derbyvinnare vi har i vår trupp.

Fördel: Rotebros oavsett om han spelar eller inte - United försöker väl nu krångla till bromsarna på 14:s bil som en desperat sista åtgärd.

Fråga 3: Kommer Jens återigen missa straff?

Svar: Ja, såvida han får lägga någon. Så här långt på säsongen har Rotebro inte släppt in en enda straff (av fyra möjliga) och internt räknar vi det inte längre som en målchans för motståndarlaget. Och med tanke på Uniteds lagkaptens nervositet inför matchen (läs Mitt i Sollentuna) så tror jag inte att Jens kommer att vara något större hot från elva meter.

Fördel: Rotebro - en missad straff kan inte vara någon fördel.

Fråga 4: Kommer över 1000 åskådare igen?

Svar: Förra årets möte på Vallen bjöd på stor publikfest då United kom med samtliga ungdomslag, medan Rotan kom med riktiga fans som var äldre än tolv år och visste namnen på spelarna i sitt lag. Kul med mycket folk var det i alla fall och trots att tabelläget är tråkigare i år inför derbyt, kan vi åtminstone hoppas på en 700-800 i publiken. Att det är Rotans fans som kommer låta mest känns dock som en självklarhet - till och med Unitedledaren Marcus Mårtensson är hårdknackat Rotanfan.

Fördel: Rotebro - United är inte vana vid att spela inför en publik som låter.

Fråga 5: Kommer den Gotländska speakern återigen vara bäst på "plan" för United?

Svar: Antagligen, seriens bästa speaker levererar alltid.

Fördel: United - det är ju ändå deras speaker, även om vi i Rotan också uppskattar kvalité när vi ser den.

Fråga 6: Kommer klave vinna slantsinglingen?

Svar: Ja.

Fördel: Rotebro - vi väljer, i favör av bortalag, sida på myntet.

Fråga 7: Kan en skadad Lukas Strömberg avgöra matchen ändå på något sätt?

Svar: Det är inte uteslutet, Lukas känslor inför derbymatcherna är välrenommerade och med så mycket adrenalin i kroppen som det innebär att se källan till hat så nära, är det för tidigt att säga att Lukas inte haltande nickar in en hörna i civil klädsel, sparkar ner en urusel domare, eller dödar Filip Terland med en sniper.

Fördel: United - Lukas har inte gjort mål hittils i motståndarnas mål den här säsongen och väntas inte göra det nu heller. Angående Filip Terland tror jag också att han gör mer nytta för oss rödblåa som levande.

Fråga 8: Är det lag som vinner derbyt bäst i Sollentuna?

Svar: Ja, vinner United kommer det före oss i tabellen och som vinnare av hälften av derbymatcherna är det inget snack om att de förtjänar denna åtråvärda titel. Det lite troligare scenariot - att Rotebro vinner på söndag - skulle innebära att vi fortfarande ligger en poäng efter United inför den sista omgången, men även om vi inte lyckas komma före rent tabellmässigt så vinner vi ändå titeln "Bäst i Sollentuna" då dubbla derbysegrar väger tyngre.

Fördel: Rotebro - vi vinner nämligen.

Åtta frågor - åtta svar och en ganska klar fördel för oss i det rödblåa lägret. Spänningen ökar för varje sekund nu och man känner att det råder en derbyfeber i kommunen; idag hade Cesar till och med benskydd på träningen.

/13

En Rotebroares dagbok; vinst i "Mini-el Clasico"

Det är nu mindre än fem dygn kvar tills vi vet vilket lag i Sollentuna som kan titulera sig "kommunens mästare". Under dessa fem dygn kan ni följa en Rotebrospelares vardag i en derbysjuk kommun. Och denna spelare är jag.

Igår berättade jag om hur det är att jobba på en arbetsplats där man är kraftig minoritet och får ta skydd från diverse skurar av hån och förolämpningar från United-anhängare. Som den självplågare jag är så valde jag därför att maximera denna skur av glåpord genom att bära en Rotebromatchtröja (tack Therese Koskela) under dagen idag. Det blev en källa till mången gliringar från barn i alla åldrar. Men eftersom min övertygelse är så stark om att det är jag som bär de rätta färgerna till skillnad från de stackars barnen som lever i vitt, rinner deras ord av mig som vatten på en gås.

Mitt uppdrag med att få över Unitedanhängare till den rätta sidan bär däremot inte mycket frukt. Jag tror snarare att motståndet till Rotebro har blivit starkare under dagen, inte minst tack vare den prestigefyllda fotbollsmatch som spelades under förmiddagen på skolgården. Detta "Mini-el clasico" utspelades mellan Rotebro där jag med hjälp av tre 6-7-årnigar vaktade det ena målet, och Sollentuna United, anförda av ett tiotal lågstadiebarn, hade fullt sjå att freda det andra.

Matchen fick en oväntad öppning då United lyckades ta ledningen efter att ha utnyttjat ett försvarsmisstag och det faktum att Rotebro för dagen ställde upp utan målvakt. Lelles insatser den senaste tiden var inte tillräckliga då vi ville ha en offensiv uppställning i derbyt. Uniteds spelare fick dock inte jubla länge, då Rotans nummer 13 kunde kvittera efter en magnifik soloprestation då han bland annat retfullt tunnlade Filip Terland på sin väg till målet. Rotebro tog sedan över spelet och både en ovanligt liten Kalle Ramsell och en något feminim Mbye Camara oroade motståndet som inte kunde bestämma sig vem som skulle ta bollen. Det var dock Johan "Bacon" Larsson som gav oss ledningen efter ett långskott som inte kändes otagbart för Säll i Unitedmålet. Bacon som under hela matchen sprang runt med händerna i tröjfickorna på ett närmast provocernade nonchalant vis.

Efter ledningsmålet spårade matchen ur; Kalle började gråta efter att ha skrapat knät i marken och när matchens besvikelse i den första halvleken - Jens Åberg - gråtandes satte sig vid sidan av plan efter att ha fått en, inte särskilt hård, boll i magen valde spelarna unisont att ta halvtid. 2-1 till Rotan efter första halvlek och vi kände oss taggade inför den andra akten då chockbeskedet nådde oss; Sollentuna Uniteds spelare vägrade att komma ut till andra halvlek, med den officiella förklaringen att "Matchbollen var för dålig". Eftersom arenan inte ägde någon annan boll än, den från hemmalagets sida, usla boll som vi spelat med i första halvlek, gick segern till Rotebro. Snöpligt och lite antiklimaxartat kan tyckas, men om sanningen ska fram så lär det varit något annat än matchbollen som gjorde att Unitedspelarna valde att börja hoppa hopprep istället. Vi var för bra helt enkelt, och hade andra halvlek spelats hade nog siffrorna blivit större. Skön och viktig seger i genrepet dock, vilket stärker självförtroendet och min och Rotebros status på skolgården.

Imorn kommer jag att fortsätta mitt fruktlösa, men roliga korståg på skolan genom att försöka färga så mycket som möjligt av skolan rödblå. Ett uppdrag som säkerligen kommer stöta på en del problem då skolans vaktmästare ser ut att vara hårdknackad Unitedfan. Men korståg ska vara problemfylda, annars vet man inte om man har Gud på sin sida.

Till sist vill jag citera en ung facebookkontakt som hade följande statusuppdatering igår: "Två färger, en tro - Världens bästa Rotebro!". Rotan berör sannerligen!

/13

Kontraktet klart - tack för det Lelle!

Så var kontraktet påskrivet och klart - Rotebro är ett division 2-lag även nästa säsong. Fuck You alla som trodde att andra året skulle vara för svårt!

Rotebro ISFF-Gamla Upsala SK 2-0 (2-0)

1-0 Johan Hedman (2)

2-0 Cesar Galleguillos (25)

Publik: 123

Den stora snackisen innan match handlade om vilket underlag vi skulle få springa på under 90 minuter. "Gräset är katastrof" fick vi höra, men efter att inspekterat planen kunde vi konstatera att gräset inte alls var katastrof, utan i själva verket riktigt bra. Och efter en timmes ytterliggare överläggande kunde vi bestämma att vi skulle spela matchen på Sveriges bästa gräsmatta. Om vi bara hjälpte Arne med att trampa planen bra igen efter matchen.

Startelvan såg inte alls ut som den gjorde i Sandviken på grund av skador, avstängningar och återbesök på träningarna under veckan. Hela backlinjen byttes ut och i sin helhet såg startelvan ut såhär:

Lelle

Adde, Seb, Lennerman (62), Mellis (54)

Kalle, Vigge, Keivan, Adou

Cesar, Unge Tunge

Bänken: Danne, Joe, Sheriff (60), Lukas (in 54, ut 60), Bacon (62), Leal

Matchen:

Målsvackan som drabbat laget i några matcher, fick sig en törn direkt i inledningen mot GUSK. Redan i den andra minuten släppte Cesar bollen i exakt rätt läge till Unge Pigge som curlade in 1-0. Och den här gången var varken något hjul eller någon blind domare i vägen. 1-0 och starten som alla hade drömt om. GUSK var dock inte ofarliga, där de straffade oss när vi tappade boll, särskilt via sin kreativa högerytter som skapade oreda några gånger. Tur för oss att vi har seriens mest formtoppade målvakt mellan stolparna då. För den här segern kan till stor del tillskrivas journalisten från Norrland - Lennart Sandahl:

- Två gånger i den första halvleken försöker fria gula spelare tunnla en utrusande Lelle, som dock är alldeles för rutinerad för att gå på ett så enkelt trick. Räddar båda avsluten till hörna.

- Tidigt i den andra halvleken får en GUSK-spelare ett volleyläge från endast ett par meter efter en frispark. Inget att oroa sig för, Lelle kastar sig ut i dödsförakt och handbollsräddar ett givet baklängesmål.

- Snarlikt föregående läge händer senare i matchen då skottet dock är lite längre ifrån och lite lösare, och som Lelle räddar i sömnen, en räddning som andra målvakter skulle skryta om i år. Vardagsmat för våran målvakt.

- Den märkligaste räddningen kom i mitten av andra halvlek då Lelle stoppar ett GUSK-anfall med huvudet för att sedan liggande ta hand om bollen.

En av de bästa insatserna någonsin av en målvakt i Rotebros historia, jämbördig med den som Danne gjorde i fjolårets seriepremiär hemma mot Skiljebo.

Innan Lelle behövde svettas ihjäl hade vi lyckats göra vårt andra mål för dagen och det var ett mål son inte gick av för hackor. Efter en snabbt slagen frispark av Kalle kunde Unge Assisterande spela fram Cesar som tog med sig bollen och skruvade in den i krysset. Det var ledigt där. Ett drömmål av de lille chilenaren.

Vi gjorde en mycket stark första halvlek där vi gång på gång borrade oss igenom motståndarförsvaret, både längs kanterna och via mitten. En stor anledning till detta var Kalles fina halvlek. Kalle var överallt och delaktig i det mesta och tillsammans med en pigg nummer 13 och bra rörelse från övriga fötter så hade GUSK inte mycket att sätta emot. 2-0 i halvtid kändes rättvist.

Vår andra halvlek är inte lika bra som den första, vi tröttnar lite i anfallet och är inte lika effektiva i våra avslut. Bacon har det bästa läget att sätta trean och definitivt avgöra matchen, men var inte beredd på att en back skulle vara i vägen på mållinjen när han hade dribblat av målvakten. Vi står dock för en stabil insats rakt igenom och även fast GUSK skapar flera 100-procentiga chanser så står vi rättvist som vinnare efter 90 minuter. En vinst som säkrade vårt kontrakt till fortsatt spel i division 2 nästa säsong. Skönt och viktigt.

Men det fanns mer att berätta om matchen:

- Klave vann igen, dock betydde detta att Unge Singlande förlorade MOT klave för första gången i år. Han fick inte välja. GUSK:s lagkapten hade läst bloggen tydligen.

- GUSK var precis så osympatiska som sist, spydiga, gnälliga och bråkiga. Både nummer 8 Elon Folkesson och nummer 5 Dilan Ismail tröttnade på att Kalle var för bra eller markerade på hörnor och puttade respektive knytnävsslog ner honom. Inget kort delades ut.

- Lukas gjorde ett närmast historiskt kort inhopp då han spelade i sex minuter innan han var tvungen att byta igen. Bristning i baksida lår och inget El Clasico för den gamle United-spelaren. Otroligt tråkigt och vi lider alla med honom.

- Storebror Strömberg spelade dock 90 minuter! Vafan händer?!

- Samtliga tre byten gjorda efter 62 minuter. Med Sebbe och Unge Trötte kvar på plan. Vågat Holmberg!

Grymt skönt att klara kontraktet och grymt skönt att återigen vinna. Nu är allt fokus på matchen med stort M - derbyt med stort D, matchen på allas läppar, El Clasico mot Sollentuna United på Sollentunavallen på söndag. Tråkigt att United har så dålig form dock, förra veckan hemmatorskade man mot bottenlaget Falun och igår körde nya serieledaren Enköping över vår antagonist med hela 5-0. Uppryckning krävs, vi vill inte vara så överlägsna som i våras.

/13

Hetsveckan inledd - älska Rotebro!

Skolan jag jobbar på ligger alldeles ovanför Sollentunavallen. Det självklara valet för eleverna på skolan, när man ska spela fotboll, är givetvis Sollentuna United. Alla barn som spelar fotboll på skolan spelar där. Jag spelar i Rotebro. Sofielundsskolan är en miniatyr av världen i övrigt.

Jag jämför mig gärna med Jesus. Allena försöker jag sprida mitt budskap om den rätta läran i ett gudsförgätet samhälle, där Sollentuna United är den rådande djävul som smittat hela min arbetsplats. Jag blir hånad och förtryckt, utskälld och förlöjligad för min tro på Rotebro, min kärlek till det lilla. Men jag viker mig inte i min övertygelse och sakta men säkert börjar jag också få över anhängare till min sida. Till vår sida.

Det är kollegorna man får ge sig på först. Barn har en alldeles för stor motståndskraft när det gäller mina argument. Den största anledningen till det kan vara att jag aldrig låter dem vinna när de agerar Sollentuna United mot Rotebro under fotbollsmatcherna på skolgården. När mina kollegor, som ofta inte är från Sollentuna, sätter sig på Sollentunavallen på söndag, kommer de bärandes på rödblåa hjärtan. Eleverna kommer antagligen utan hjärta över huvudtaget. För i Sollentuna United är det inte hjärtat som är det som räknas, det är pengar och resultat.

Vad kan man då göra för att propagera för sin kärlek till det lilla laget på en plats där det lilla inte får utrymme? Jag har valt att sätta upp lappar runt om i skollokalerna om matchen från en Rotebroares perspektiv. Jag kommer bära en Rotantröja i veckan och jag kommer att nynna på vår hymn "Rotan Rotan hela da´n" veckan igenom. Jag ska sitta med elever i knät och prata om svunna tider med fallna hjältar som Lars-Eric Sandwall och Mattias Pirrmann, jag ska gestalta stora segrar över det vita monstret United och jag ska banka in den rödblåa kärleken in i de stenar som sitter på hjärtats plats i de små liven. Vad kan du göra på din arbetsplats eller i din skola för att sprida vårt vackra budskap?

Ändå är överföringen av min övertygelse inte särskilt relevant. Min kärlek till klubben, till laget, till oss blir inte mindre av att andra inte delar den. Vi som har hittat hem, som har funnit kärleken tycker snarare synd om de som inte är en del av oss. Inte är en del av Rotebro.

Som Rotebrospelare eller representant för klubben, möts man ofta av frågetecken. Vilka är Rotebro? Ni spelar inte så högt upp va? Har man hört talas om dem? Ständigt får man försvara sin kärlek, stå upp för sin övertygelse. Men så länge man gör det med samma kärlek och övertygelse så är det inte svårt. Det är en plikt.

På söndag klockan 14.00 kommer vi att tåga in på Sollentunavallen och lyfter jag bara min blick kommer jag att kunna skymta min aretsplats från gräsmattan. På andra sidan plan kommer elva spelare utan hjärta och själ stå och försvara något som inte finns att försvara. Vi i Rotebro däremot kommer att slåss med våra hjärtan, tala med våra fötter, för vi är övertygade om att det vi gör är det enda rätta.

Hetsveckan har inletts - älska Rotebro!

/13

P.S. Referatet från lördagens match kommer sent ikväll, min lunchrast är för kort för detta ändamål.

Inför Rotebro - GUSK

Ett kontrakt ska skrivas på, ett kontrakt som försäkrar spel i division 2 nästa säsong. Och det är Rotebro som ska skriva på det. För det krävs vinst idag mot Gamla Upsala på Skinnaråsen. Tre matcher kvar på säsongen, tre matcher kvar i den rödblåa karriären. Slutet börjar närma sig.

Ja, det finns nämligen en liten risk för kval nedåt i seriesystemet fortfarande för oss - en risk som definitivt försvinner via seger idag. De som ska stoppa oss från det är GUSK, ett lag som det råder en viss hatkärlek till från vår sida. Eller hat snarare om jag tänker efter. Inte kärlek. Hatet kommer främst från tränarnas sida efter att GUSK betedde sig illa inför vårsäsongens möte, där de gjorde något dumt, jag minns inte riktigt. Vårmötet gav lite upphov till hat den med, när vi dels förlorade en match vi borde vunnit och dels gjorde det mot ett lag med riktigt irriterande spelare. Jag vill särskilt minnas en mycket ful och kaxig högerback.

Som ni märker så har jag inte mycket att gå på i mitt hat mot GUSK (vilket inte är så himla stort heller), men jag vill ändå piska upp stämningen lite inför denna viktiga match, samtidigt som jag övar lite inför nästa veckas hets, mot en annan motståndare.

Gamla Upsala ligger inför dagens match på en stark tredjeplats och kommer från en stärkande 2-0-seger mot titeljagande Enköping. Laget kändes dock inte så starka när vi möttes i våras, då det var vi som förde matchen. Men självklart kommer det att krävas en stark insats från vår sida för att det där kontraktet verkligen ska får vår underskrift i eftermiddag.

Veckan som varit:

Veckan inleddes med en gastkramande seriefinal i reservlagsserien mot Älta. Efter en jämn första halvlek kunde vi ta tag i matchbilden i andra och efter många om och men kämpa oss till en seger. 14-2 blev slutresultatet. I och med denna victoria säkrade vi seriesegern och firade med varsin banan efter matchen. Jag fick ett äpple.

Annars har vi haft öppet hus under veckan, med massa gamla bekanta ansikten som dykt upp på Skinnaråsen. Lennerman och Sebbe tittade förbi och Sebbe tränade BÅDE tisdag och torsdag. Är antagligen inte tillgänglig för spel idag i och med denna påfrestning. Även Joe var tillbaka och valde att strunta i träningscykeln och självklart höjdes moralen när Fredrik Källberg också hedrade oss med sin närvaro. Det är derby snart. Även kul att se Sheriffen tillbaka i träning efter en tid i hemlandet Gambia, Sheriff som inte bara innehar seriens vanligaste namn, utan också säkerligen är seriens trevligaste spelare. De enda vi saknade på träningarna var Jagge och Tim, men de kanske kommer nästa vecka.

Veckan har varit trevlig i övrigt, Grabben dominerar när det kommer till avslut (passar aldrig) och Mbye gör allt för att undvika att bli svettig. "Jag springer inte!". I torsdags var vi tvungen att avbryta en avslutsövning för att ingen träffade mål. Och då menar jag ingen, inte ens Grabben fick volleyskotten i vinden att hamna rätt.

Nu måste jag dra till Skinnaråsen eftersom vi börjar spela klockan 12.00 idag. Glöm inte det, så att du inte missar när vi skriver på kontraktet till Division 2 idag!

/13

Var hjulet en så jävla bra uppfinning ändå?

En förlust är en förlust är en förlust. Nja, alla förluster är då inte lika. Söndagens nollpoängare mot nygamla serieledaren Sandviken var av det surare slaget.

Sandvikens IF - Rotebro ISFF 2-0 (1-0)
1-0 Andrew Stadler (30)
2-0 Filip Johannesson (90)
Publik: 769

Det var med gott mod som vi parkerade vår buss utanför Jernvallen i Sandviken, där vi har idel goda minnen och idel segrar när vi gästat där förut. En arena som är klart finast i serien, med sina välrymda omklädningsrum, moderna atmosfär och täta läktare. Alltid en ynnest att få komma dit. Jernvallen har också en ganska oslagbar historia att berätta i jämförelse med övriga division 2-arenor, då den nämligen har stått värd för två VM-matcher under 1958. I och med detta är arenan den nordligaste VM-arenan i världen. Och där var vi i söndags.

Och på denna forntida VM-arena ställde vi upp med detta lag:
Lelle
Keivan, Mbye, Guffen (68), Addou
Cesar, Kalle (85), Vigge, Lukas
Bacon, Unge Tunge
Bänken: Emil, Mellis (68), Leal (85), Grabben

Truppen blir bara tunnare och tunnare och startelvorna ser olika ut varje match, men vi lär oss nog nånting av det också.

Matchen:

Taggingen kändes riktigt fin från vår sida som såg fram emot att förstöra för Sandviken, som i och med seger skulle ta tillbaka den förlorade förstaplatsen från konkurrerande Enköping. Storpubliken och det behagliga fotbollsvädret gjorde inte saken sämre - till och med Mbye såg ut att trivas och Guffen kostade på sig ett sällsynt leende på uppvärmingen.

Vi mindes vårmötet mot Sandviken, då det inte alls skymtades någon serievinnaraspirant i motståndet på Skinnaråsen - idel långbollar var medicinen som inte alls fungerade då. Efter den matchen har det gått betydligt bättre för Gävleborgslaget och man hade funderingar om även spelidén om långbollarna hade slopats.

Det hade de inte.

Jag är av den uppfattningen att man får välja att spela sin fotboll hur fan man vill så länge det går bra och ger resultat. Barcelona spelar inte sin fotboll för att underhålla utan för att de tror att deras sätt är den bästa vägen till framgång. Likadant är det med Manchester United, Bayern Munchen eller Oddevold. Man spelar på det sätt man tror kommer ge bäst resultat. Och de vägarna är olika, bara att acceptera.

Men!

Sandvikens eviga långbollande på en rödhårig version av Peter Crouch och hopp om att göra mål på fasta situationer, samtidigt som man håller tätt med sitt handbollsförsvar känns lite...dåligt. Förstår mig rätt, Sandviken är bra på det de gör, Crouch på topp (som egentligen heter Emil Wigren) vinner allt på huvudet, särskilt i söndags då han var metern längre än den nästlängsta på plan, de fasta situationerna spelas med noggrannhet och kvalité och försvaret är samspelt och svårgenomträngligt. Men det som stör mig är att under de två matcher vi har spelat mot dem så borde detta inte räcka till att leda serien med tre matcher kvar. För förutom sina fasta situationer är de inte särskilt farliga framåt, de har svårt att hålla bollen inom laget under några längre perioder och var inte omöjliga att skapa chanser mot. Och då ligger vi i botten av tabellen. De känns inte värdiga vinnare av division 2. Men en tabell är som ett fyllo - den ljuger inte.

Första halvlek var jämn och Sandvikens spel har du kanske fått ett hum om vid det här laget. Rotebro, vi spelade ganska bra där vi fick in lite fler bollar på innermittfältet mot ett ganska lågt pressande motstånd, men där vi var lite långsamma i bolltempot vilket gjorde att vi inte kunde skapa några riktigt heta chanser till en början. Att det var en fast situation, närmare bestämt en hörna, som skulle ge hemmalaget ledningen var föga överraskande och just då var det också ganska rättvist då Lelle stått för ett par svettiga räddningar.

Efter ledningsmålet lyckas vi dock komma upp lite i planen och även skapa några fina chanser:
- Keivan skruvar en fint slagen frispark som dock tippas i stolpen.
- Lukas sprang sig fri efter instick av Unge Nyskoade, men valde högern i obaland istället för vänstern i motsatt läge. Hade nog inte spelat roll vad han hade valt, Klas.
- Bacon fick det finaste läget då han sprungit sig ren, men avslutet räddades till hörna av den debuterande målvakten i Sandvikenmålet.

1-0 fick stå sig i halvtid, men det var ett resultat som inte alls kändes omöjligt att vända på för vår del. Sandviken kändes lite rädda för att tappa sin serieledning och vi var på gång.

Den andra halvkleken skulle också komma att tillhöra det rödblåa Stockholmslaget. Sandviken uppträdde ju längre halvleken led, allt mer håglöst och skrämset, medan vi kände att den kraftiga vinden gav oss vind i våra segel. Trots detta var Lelle tvungen att ingripa och rädda spänningen i matchen ett par gånger till, först på en hård nick från nära hålll som Lelle gör en strålande räddning på och sen när Guffens lår tackade för sig och fällde sin bärare vilket skapade ett friläge som dock Sandahl stoppade. Guffen återigen skadad och bytte med jämnårige Mellis. På andra sidan planen blev chanserna farligare ju längre matchen led och de sista tjugo minuterna var det bara ett lag på banan. Och tre domare.

För när Cesar spelade fram Unge Målskjutande i ett bra läge i högerkanten av straffområdet så gjorde Hedman något han inte brukar göra. Han skjöt. Och han skjöt i mål också. Det såg i alla fall alla på arenan förutom tre stycken - och det var de som bestämmer, nämligen domarna. Bollen tog klart och tydligt i hjulet innanför stolpen, vilket man både såg och hörde tydligt. Men istället för kvittering visade domaren tecknet för inspark då Cesar dunkade returen över. Skandal! Tur att inte Enköpings tränare Siggi Jonson var där, för då hade nog matchen blivit tvungen att avbrytas.

Denna fadäs fick oss dock inte att sluta skapa chanser utan Unge Måljagande fick nu blodad tand på att göra mål och hade tre bra lägen efter sitt "mål":
- Först ett skott i stillastående position innanför straffområdet som dock gick någon meter utanför. Och som inte var särskilt hårt heller om man ska vara ärlig.
- Sen en nätt tåpaj som parerades efter en liten solorajd längs kortlinjen.
- Och slutligen ett skott över det tomma målet efter att ha rundat målvakten på Leals skottretur.

Stora makter var emot både Rotebro och Hedman denna dag.

Mitt i vår forcering mot kvittering kunde Sandviken kontra in 2-0 och avgöra matchen. Ett resultat som kändes orättvist, surt och frustrerande. Inte bara för det delaktigt bortdömda målet, utan för att vi över 90 minuter känns som det bättre laget mot den nya seriettan. Men på resultattavlan står det ändå 2-0 till Sandviken. Inget att göra något åt.

Vi ska dock vara stolta över vår prestation då vi också kom till Sandviken med en tunn trupp och med spelare som spelade på ovana positioner (Keivan, Kalle, Cesar) och trots detta gav serieledarna en rejäl fight. Med samma spel på lördag mot GUSK så säkrar vi kontraktet en gång för alla!

Övrigt från besöket i norr:

- Klave och Unge Slantsinglande vann igen. Denna gång med en femma.
- Unge Sköre hade en jobbig dah i Sandviken då han först fick smaka på en pungkross utdelad av K. Ramsell och sen blev duktigt manglad i en nickduell av två (!) Sandvikenspelare.
- Bacon snodde en Coca-Cola på restaurangen där vi åt efter matchen. Dålig stil!
- Unge Välkände fick bevis på att han är stor även i Sandviken då han, när han skulle gå in i omklädnigsrummet efter uppvärmingen fick frågan av några unga hemmasupportrar: "Vem är bäst i ert lag förutom du?" Kul när ungarna har koll på motståndet.
- Jag svarade för övrigt "Lukas". Ungarna förstod skämtet och skrattade högt. Som sagt, kul när ungarna har koll.
- Med Guffen skadad och Mbye avstängd (tredje gula) ser det tunt ut på mittbacksfronten inför matchen mot GUSK. Någon smo har numret till Pirre och Rickard Pettersson?

Trots den bittra torsken i söndags känns det bra inför nästa match då GUSK står för motståndet. Mer om den matchen längre fram i veckan - nu är det dags för träning. Hoppas inte på kondition.

/13

Inför Sandviken-Rotebro

När man inte kan vinna serien själv kan man väl åtminstone försöka förstöra för andra lag som har den möjligheten. Idag åker vi upp till Sandviken för att hjälpa Enköping upp till Division 1.

Förra veckan möttes de två främsta utmanarna till nästa års division 1-plats, Enköping och Sandviken på Enavallen, med en klar hemmaseger 3-0. Det tvåpoängsrycket som Enköping roffade åt sig i och med förra veckans victoria kan dock bli uppätet idag via en Sandvikenseger mot oss rödblåa. Enköping lyckades nämligen inte hålla stången borta mot GUSK och förlorade med 2-0, vilket såklart ger Sandviken en gyllene chans att återta serieledningen. På andra sidan plan står dock Sandvikens spöklag; Rotebro IS.

På tre försök har Sandviken inte lyckats ta någon poäng mot oss - senast i våras slutade mötet på Skinnaråsen med hemmaseger, 2-0. Det Sandviken som då ställdes på benen kan vara det sämsta lag vi mött den här säsongen; långbollar utan syfte, slarvigt passningsspel och utan passionerade och engagerade spelare. Att de med bara fyra matcher kvar skulle ha häng på Division 1 måste då ha känts som en löjlig dröm från deras sida.

Mycket kan dock hända under en säsong och vi har färska minnen från förra årets möte på Jernvallen då vi kom undan med seger i blotta förskräckelsen. Leal blev hjälte när båda lagen turades om att missa chanser som treåringar hade gjort mål på.

Det kommer självklart bli en riktigt tuff match mot en motståndare som väntas vara allt annat än det Sandviken vi fick se i våras. Men för oss i Rotebro, som inte har mycket att spela för rent tabellmässigt, är Sandvikens angenäma situation också en extra källa för motivation. Inte för att vi unnar Enköping en plats i ettan, men det klart att vi vill sätta avtryck i serien vi också, så varför inte krossa Sandvikens våta drömmar?

Detta inlägg kommer inte behandla veckan som varit nämnvärt, eftersom Unge Skolkande endast tränat en gång under veckan, men noterbart är att Rolle är tillbaka efter två veckors frånvaro och att Unge Längtande äntligen har fått sina nya skor.

Så se upp Sandviken, för nu sätter sig Rotan på bussen!

/13

Tidsmaskinen: Lukas kvart i rampljuset

Andy Warhole sa redan på 60-talet att "... in the future, everyone will be world-famous in 15 minutes." Den här lilla sagan kanske inte gjorde någon "world-famous", men just där och just då - på en liten fotbollsplan utanför Norrtälje, utan åskådare, hade Lukas Strömberg sin kvart i rampljuset.

Det var sommar 2009 och Rotebro var på sedvanligt sommarläger för att få en optimal uppladdning inför den stundande hösten i division 3. Samtidigt som de italienska Serie A.klubbarna sprang skiten ur sig uppe i alpbergen, valde Rotebro att återigen förlägga sitt träningsläger i idylliska Norrtälje, med sevärdheter som köpcentrumet Flygfyren och nattklubben Moberg´s.

En liten tradition som påbörjades det året var att vi åkte till lägret utan tränare. Christer Johansson skulle visserligen dyka upp på matchdagen en liten snabbis, men annars fick vi nöja oss med vikarierande tränaren Lasse Murén. Tror dock att han har varit förbundskapten för Ryssland om jag inte missminner mig...

Lasse drog dock lite förutsättningar inför fredagens matchförberedande träning, där han ville se innermittfältarna som "jokrar som springer runt och fördelar bollar" och andra ess i sin rockärm som han äntligen kunde dela ut nu när katten Johansson var borta. Det var bara att dansa på bordet för Muréns del. Alla taktiska detaljer kunde dock skippas just denna gång - det enda som behövdes för att vinna lördagens träningsmatch mot ett lokalt division 4-lag var en och endast en spelare. Han hette Lukas och hade världen framför sina fötter.

Lukas Strömberg har under sin tid i Rotebro gjort sig känd som en "träningsmatchspelare". Varje år dominerar Lukas på träningar och under försäsongsmatcherna och man tänker "Nu - Nu jävlar Strömberg, blir det DITT år!" Man har sedan alltid blivit lite besviken när de läckra rajderna och de stenhårda skotten i krysset byts ut mot nerborrningar i marken och felträffar över när väl tävlingssäsongen är igång, men det är en annan femma. Trots alla dessa imponerande träningsmatcher så är det en match i Lukas karriär som sticker ut. Och hade en spelarscout varit på plats vid denna undanträngda fotbollsplan utanför Norrtälje (hur sjukt hade inte det varit?) hade han inte brytt sig om att det varit en träningsmatch mot ett division 4-lag - man ser väl kvalité när den hoppar upp och sätter sig i knät på en?!

Ja, som ni kanske har förstått vid det här laget så gjorde Lukas sin livs match. Eller sin livs halvlek är kanske mer rättvist att säga. Under de inledande 45 minuterna av matchen så stod vi andra i laget bara och tittade på och applåderade när Lukas helt på egen hand krossade sina motståndare. När domaren blåste för halvtid hade Lukas svarat för två drömmål, ett bortdömt nickmål och träffat virket två gånger. Det var som att se en dopad Usain Bolt springa Sollentuna SkolMästersskap - det kändes inte riktigt rättvist. På bänken satt en lika konfunderad, men glad tränare i Christer Johansson och sa "Det kommer bli något stort av den grabben!". Och då är inte Christer en man av stora ord. Eller profetior.

Man kan tycka att Lukas valde ett mindre bra tillfälle att ha sin kvart i rampljuset, då vi endast var ett fåtal som fick äran att bevittna den bästa halvleken en spelare gjort i Rotantröjan, men å andra sidan så kan ju Andy Warhole haft fel; alla kanske inte har en kvart i rampljuset. Men Lukas Strömberg, han hade det. Och den var faktiskt tre kvartar.

Rolig anekdot om samma match: Alexander Wiklund, som i alla år har tävlat med Lukas om att göra flest mål i en ganska tråkig och målfattig duell, gjorde faktiskt också mål i denna träningsmatch. Men vem kommer ihåg det idag?

Historien upprepade sig när Rotebro mötte Strömsberg

Allt var som vanligt när Rotebro mötte Strömsberg i helgen; Guffen orsakade straff, våra motståndare missade straffen, vi vägrade vinna mot Strömsberg och klave vann igen. På Skinnaråsen intet nytt.

Rotebro - Strömsberg 0-0 (0-0)
Publik: 120

Det var egentligen två lag som inte hade jättemycket att spela för, som äntrade Skinnaråsens gräsmatta. En gräsmatta som allt mer kan liknas vid Sebastian Strömberg - visst är den fortfarande bra, till och med mycket bra, men lite vila hade ju inte skadat. Inför lördagens match låg båda lagen på samma poäng, långt från toppstriden, men också med ganska tryggt avstånd ner till någon kvalplats.

Vi som ändå skulle göra vårt bästa för att hitta motivation och ta tre poäng var följande:
Lelle
Adde, Guffen, Mbye, Addo
Kalle, Vigge, Keivan (85), Lukas (78)
Hedman, Bacon Larsson (66)
Bänken: Danne, Grabben, Mellis, Cesar (66), Leal (78), Lahdo (85)

Matchen gick sedan i igenkännandets tecken, där historien envist ville visa hur ofta den kan upprepas. Eller vad sägs om följande:

Historieupprepning nummer 1:

Inför mötet mot Strömsberg hade vi ännu inte vunnit mot Tierplaget (tre oavgjorda och två förluster). Efter lördagens match är facit ytterliggare en ovunnen match. Precis som vårmötet blev det en match utan speciellt många målchanser och med samma resultat - 0-0.

Skillnaden från i våras var att matchen på Skinnaråsen höll klart lägre kvalité. Tempot var lägre, passningsspelet av lägre kvalité och inställningen inte lika upphettad. Istället hade vi SM i långbollar där båda lagen efter matchen kunde hämta ut varsin guldmedalj. Att Strömsberg satsade på långbollar i detta möte kanske inte var så konstigt när man tittade på hur uppställningarna såg ut. På topp fanns nämligen det välvuxna anfallsparet Parling-Berglund, ett anfallspar som har stora styrkor i luften och som kan få ganska stora vuxna karlar att se ganska små ut. Rotebro kontrade med en backlinje som måste vara seriens mest kortvuxna; varken Adde, Guffen, Mbye eller Addo får åka Fritt Fall på Gröna Lund för sin ringa längd och såg denna match ut att agera maskotar till de vuxna anfallarna i Strömsberg.

Det om Strömsbergs matchplan.

Att Rotebro dock satsade på samma idé - att slå långa, höga bollar så ofta som möjligt - var kanske svårare att förstå. Visst, nu är varken Bacon Larsson eller Unge Långe inga små bebisar, men om någon någonsin hoppat upp i en duell mot Strömsbergs monster till mittback, Kabba Langley, så vet man att det inte är särskilt stor chans att man vinner någno nickduell. Eller ens kommer levande därifrån. Det blev alltså 90 minuters undvikande från detta monster i nickduellerandet, vilket gjorde att Kabba kunde nicka bort Rotans långa bollar tämligen ostört. Ingen bra plan.

Historieupprepning 2:

När långbollarna inte gav något resultat varken för vitt eller rödblått så fick lagen försöka hitta på andra försök att spräcka nollor. Som motståndare mot Rotebro har man numera en gratisstraff att hämta ut någon gång under den andra halvleken - det är bara att söka upp Gustav Lundén så är den kirrad. Mot Falun och Skiljebo var det med handen som straffen orsakades, men Guffen är inte så tråkig så att han bara kan orsaka straffar på ett sätt - denna gång tog han fram ett nytt äss ur rockärmen och kapade sin vita antagonist strax innanför straffområdet. Om de två tiddigare straffarna har varit klart tveksamma, kändes det dock denna gång som att den var berättigad. I alla fall från min position. Så 1-0 till Strömsberg då? Nja, det skulle till en till historieupprepning strax efter att domaren blåste straff...

Historieupprepning 3:

Att hämta ut den där obligatoriska straffen mot Rotebro kan ses som en liten fördel vid första anblick, men det är snart ingen idé längre - det är nämligen ingen som lyckas göra mål på den. Mot Falun och Skiljebo lyckades Lelle rädda straffarna, men nu har ryktet om den Norrländska Muren vandrat så långt att skytteligaledaren Björn Berglund inte ens vågade träffa målet. Vad är det för mening att skjuta på mål om målvakten ändå räddar den? Fortsatt 0-0 efter straffmissen och ingen i Rotanlägret var ens nervös när bollen lades upp på 11-meterspunkten.

Nu skulle man också kunna tro att straffmissen agerade lite som en väckarklocka för hemmalaget, som efter en stark första halvlek tappat i slagstyrka i inledningen på den andra halvleken. Där trodde man i så fall fel. Om den första etappen på matchen lovade gott, med en del målchanser och fart i anfallsspelet så grusade vi förhoppningarna om vinst i den andra genom att sänka tempot, slå ännu fler långbollar och ta flera felbeslut långt fram i banan. Unge Tunge blev inte heller bättre av att se ytterliggare lite historia skriva om sig själv...

Historieupprepning 4:

Unge Snedstegande har fel på fötterna. Det vet vi ju om. Det visar sig dock inte bara genom otaliga tejpningar och feltrampningar på välansade gräsmattor. Det visar sig även på hans skor. Ett par skor köps in under våren och håller sedan hjälpligt ihop sig själva till hösten börjar närma sig då det inte längre är lönt att hålla emot längre. Mot Strömsberg hade de nybeställda skorna inte hunnit komma fram (vilket endast är Unge Fåfänges fel som ville skriva in sina siffror på skorna, vilket gjorde att levernasen tog längre tid), vilket de nuvarande skorna sket i. I andra halvlek fick han springa omkring med vänstersulan flängandes bakom sig, en sula som lossnat till hälften. Irri-terande! Kan man kanske skylla den dåliga andra halvleken på det?

Ja en poäng och numera nio poäng ner till kvalstrecket och fem upp till lokalkonkurrenten United med fem matcher kvar att spela - det var inte mycket att glädjas åt. Om det inte vore för den sista historieupprepningen...

Historieupprepning 5:

ÄNTLIGEN mötte vi åter en domare som hade vett att ta med sig ett vanligt svenskt mynt till slantsinglingen. Och då visade man återigen att man är seriens bästa inom området. Klave har hittils sopat rent mot kronan och visade återigen prov på sin överlägsenhet. Vinst för klave och vinst för Unge Slantsinglande igen. Tack som fan för det!

Ber om ursäkt för den sena pressläggningen på detta inlägg, jag kan inte lova skärpning dock. Historien brukar tendera upprepa sig...

/13

Inför Rotebro-Strömsberg

Äntligen tillbaka på Skinnaråsen ska vi äntligen besegra skogshuggarna från Strömsberg - efter fem misslyckade försök är det dags för en seger.

Det är märkligt det där. Hur man har lätt för vissa lag, medan man mot andra inte förmår vinna oavsett vad man tar sig till. Fenomenet är visserligen ingen stig som den här bloggen trampar upp, den är väl vedertagen inom fotbollsvärlden, men likväl intressant. Traditionens makt är stor, men den går att övervinna. "Förbannelsen" mot Norrtälje bröts för tre veckor sedan och nu är det återigen dags att dra på sig Ghostbustersuniformerna igen. Strömsberg har under tre säsonger gäckat oss och på de hittills fem mötena har vi endast lyckats kamma hem tre oavgjorda poäng.

Säsongens möte i våras bjöd på andra förutsättningar än vad morgondagen bjuder på. Då var det två lagg i tabellens övre skikt, där Strömsberg stoltserade med att vara enda obesegrade laget i serien och där vi såg ut att bli ett lag att räkna med i toppstriden. Nu har vi ett skadeskjutet, rödblått fartyg som kämpar för att hålla sig över ytan ovanför den mörka nedflyttningsgrunden, och ett Strömsberg på samma poäng som morgondagens motståndare och där man har nästan lika många förluster som vinster i årets Division 2.

Varför ska man då komma och besöka Skinnaråsen imorn?

Jo, det kommer nämligen vara ett spelsuget Rotebro som äntrar planen, då vi inte har spelat på planen sedan Enköping var och gästade oss i början på augusti (hemmamötet mot Norrtälje spelades på konstgräset) och då vi som sagt har en hel del att revanschera oss för mot Strömsberg. Kalle Ramsell är tillbaka efter en kombination av avstängning och skada, Lukas är så frisk en Strömbergare kan bli när man lever i en 85-årings kropp och Unge Målfarlige vill visa att han kan göra mål även mot Strömsberg (inga mål på hittils fyra möten). Det är väl tillräckliga skäl för att punga ut 60 kronor för att se några snedsparkar, lite gnäll, en bra inmarschlåt och en brutal kapning av Keivan?

I veckan har vi dels vunnit en alldeles för spännande B-lagsmatch där Grabben avgjorde efter åtta egna returer och slagit rekord i få spelare på träning. Den numera före detta Rotebrospelaren Mathias Hagman kom även och tog farväl till laget igår. Han har spelat sin sista match för Rotebro. Trist att något så stort som Hagas Rotebrokarriär fick sluta så litet. Han var, och är, en legend inom föreningen. I alla fall för oss som fick äran att bli nedsparkade av honom.

Annars har det fortsatt som vanligt; Unge Tunge är sämst på samtliga fysövningar, Grabben är bäst på samtliga fysövningar, Cesar vägrar träna på tisdagar, Sebbe vägrar även måndagar och tisdagar och Unge Vinnandes lag vinner samtliga tävlingar. Igår blev trezonsspelet lika enkel match som när vi vann mot United i våras.

Två sköna kommentarer under veckan:

- "Vad gör ni ens?" /9-åring som satte sig och kritiserade våra styrkeövningar.

- "Jag vet inte" /Mbye på frågan: Var var du i tisdags under träningen?

Klockan börjar bli för mycket. Vi har en match att vinna imorn. Godnatt!

/Unge

Tur och otru när vi fick en pinne mot Skiljebo

Ett pyttelitet ryck i tabellens nedre regioner och ytterliggare en poäng bort från det nattsvarta kvalstrecket tog Rotebro i lördags i och med 1-1-matchen mot Skiljebo. En poäng som vi var väldigt mycket mer nöjda med än våra motståndare. Trots att en viss föredetting målade i sin comeback.

Skiljebo - Rotebro ISFF 1-1 (1-1)
1-0 Sulaiman Allan Kosik (34)
1-1 Keivan Keshavarz (37)
Publik: 100

Under våren var tränarparet Holmbergs största problem vilka spelare som skulle hållas utanför matchtruppen, i en alldeles för stor spelartrupp. Efter utlåningar, skador och avstängingar är höstens problem knappast angenämare - mot Skiljebo kunde vi inte ens fylla en bänk och gamle Allsvenske Johan Blomberg var tvungen att snöra på sig sina gamla skor igen. Och det skulle inte vara så galet som det kanske låter.

Startelvan var därför för en gångs skull ganska enkel att ta ut och såg ut såhär:
Lelle
Adde, Mbye, Guffen, Addo
Bacon (77), Keivan, Vigge (66), 14 (60)
Cesar, Unge Tunge
Bänken: Danne, Mellis (66), Simon, Lukas (60), Grabben (77)

Gräset på Hamre IP hade inte klippts under säsongen och gömde bollen rätt bra, samtidigt som planen också kostade på sig att vara ganska ojämn. "Här kan de inte trilla boll i alla fall!" sa vi om Västeråsarna som under vårmötet spelade ut oss efter noter. Där blev vi motbevisade. Skiljebo trillade boll från start, men med en variation i passningsspelet som gjorde det svårt för oss att stoppa dem. Ömsom delar instick till rättvända mittfältare, ömsom uppspel på mötande forward och ömsom diagonala crossbollar till yttermittfältare löd receptet för dagen. Ett framgånsgrikt recept skulle det visa sig, då Skiljebo kom till flera vassa avslutslägen under den inledande halvtimmen, men utan den rätta skärpan. Det rödblåa spelet var inte lika smakfullt, utan dominerades av felpass och passivitet. När någon chans väl dök upp var det tack vare Bacons långa, överraskande inkast. När spelet väl jämnat ut sig lite kom såklart matchens första mål - efter att ha trampat runt Guffen på högerkanten kunde bollen skickas in i straffområdet av Skiljebos forward Axel Johansson, där målskytten Kosik kunde möta och placera in ledningsmålet med en vänster. Rättvist, men tungt.

Kvitteringen var inte lika rättvis, men välkommen för det. Keivans frispark höll väl kanske inte Mihajlovickvalité, men slank in genom Skiljebomålvaktens handskar och in i krysset ändå. 1-1 och en fribiljett in i matchen igen. Tackar tackar!

Den andra halvleken bjöd på bättre motstånd från vår sida, åtminstone efter ett tag. Spelet vägde helt klart över på Skiljebos sida, men inte lika kraftfullt som under de första 45 minuterna. Lukas kom in och bidrog med energi, Cesar och Unge TUNGE hade lite fler bollar att jobba på och försvaret fick bort bollarna i tid i och med den låga pressen som infördes efter halvtid. Och den sista kvarten blev händelserik. Det började med ett frisparksläge för Skiljebo som var farligt från början och som blev än farligare när den flyttades fram tio meter till på grund av en hands i muren. Inget mål dock, men en pärs att överleva. Och Skiljebospelarna fortsatte att flytta fram sina fasta situationer med hjälp av våra händer så pass att man lite senare fick sig en straff. Guffen fick, enligt domaren, bollen på handen när han skulle ut för att täcka skott och straffen var tilldömd. Tur då att vi har seriens bästa uppsättning straffmålvakter. Danne räddade en mot United och Lelle räddade förra veckan i Falun. Därför var det inte ens nervöst när Skiljebos skyttekung, tillika anfallspartner till Unge Provspelande under BP-sejouren (är det en sejour när det är en match och en träning?), stegade fram till straffpunkten. Och även denna gång visade Lelle prov på sin mentala styrka och sitt norrländska lugn och räddade en halvdålig straff. Tack Gode Gud och Tack Lelle!

Med mindre än kvarten kvar kom seriens äldsta, men Rotans bäst tränade spelare in, nämligen 41-åriga Johan Blomberg. Roger Milla var 42 år när han gjorde mål mot Ryssland i VM 94, men Grabbens inhopp mot Skiljebo får ses som ganska starkt det också. Grabben skulle heller inte behöva vara inne länge innan han visade varför han har spelat på hög nivå; hörna slagen av Keivan och vem står framför mål och nickar bollen förbi målvakten om inte Johan Blomberg? 2-1 alltså? Nej, enligt domaren så kunde den rensande backen förhindra bollen att passera mållinjen, men Unge Måljublande tycker nog att bollen var inne. Tragiskt, men sant. Inget mål för Grabben och Rotan.

Under de avslutande minuterna på matchen gick vi på knäna och bara längtade efter slutsignalen. En slutsignal som förkunnade att vi klarat oss från en till synes välförtjänt förlust och som även gav oss en poäng till i vårt försprång mot Norrtälje som innehar den inte så åtråvärda kvalplatsen, eftersom de förlorade samtidigt mot GUSK i Uppsala.

Återigen står vi inte för någon stark insats, men återigen lyckas vi kämpa till oss poäng. Härligt! Det ska sägas att i alla fall undertecknad är imponerad över Skiljebos spelkvalité, där man verkar jobba efter en tydlig anfallsidé och där man med ett påhittigt och varierat passningsspel kommer till målchanser. Detta kryddat med individuell kvalité i flera spelare såväl offensivt som defensivt så har man ett av seriens bästa lag. Starkt då utav oss att åka hem med en pinne i bagaget.

Övrigt från matchen:
- Lennermans skor var de obekvämaste skor jag satt mina sargade fötter i - jag förstår varför grabben inte kickar till tio. Jag blev tvungen att byta skor till mina vanliga skor. Det gjorde att jag spelade med de mest trasiga skor jag någonsin spelat i. Mycket bättre.
- Mellis var som ett litet, litet barn när han på uppvägen konstruerade en facerape på en kollega med sin iPad.
- Apropå Mellis och liten så var det för andra veckan i rad som den kaxige lille spolingen snodde min plats - denna gång framsätet på Bacons bil, vigt åt mig. Vad hände med den sköne, Ödmjuke Mellis?
- Tredje raka torsken i slantsinglingen för Unge Oturlige - nästa gång ska jag ha med ett vanligt enkronorsmynt - jag har ingen statistik på alla dessa konstiga utländska mynt. Klave vet man ju vinner när det är hederliga svenska.

Nästa vecka är vi tillbaka på Skinnaråsen efter två veckors turnerande, vilket ska bli härligt. Då är det Strömsberg som står för motståndet, ett motstånd som på fem försök i historien ännu inte besegrats. Det ska vi råda bot på på lördag!

/13

P.S. Till sist måste vi ju nämna Armin Iranpak, den utlånande sonen som under lördagen gjorde fem (f-e-m!!!) av Österåkers sex mål i 6-5-vinsten. Det finns nog ingen spelare man unnar framgång så mycket som för världens gladaste iranier. 10 mål på 6 matcher är han uppe i - fortsätt så så vi får se dig i iranska landslaget snart!

Inför Skiljebo-Rotebro

Det här får bli ett snabbt inlägg.

Nu när "bortaförbannelsen" är bruten så är det väl lika bra att hoppa in i bilarna igen och köra till en ny bortamatch - denna gång i Västerås mot Skiljebo. Häng med!

Ja det är såklart med nyvunnet självförtroende som vi tar oss an denna bortmatch mot Skiljebo. Två raka segrar i bagaget och kanske framförallt packade vi ner säsongens första (!) bortaseger från besöket i Falun förra helgen. Även om spelet inte stämde fullt ut i 90 minuter, eller ärligt talat inte ens halvt ut i 30 minuter, så ger en seger inte bara tre poäng utan även andrum och självförtroende.

Helgens motståndare - Skiljebo - är ju lite speciell för oss med rödblåa hjärtan. Förra säsongen var det nämligen just Skiljebo som fick agera gäster i vårt första uppträdande på Division-2-scenen, ett uptträdande som slutade i stående ovationer och 2-0-victoria. En fantastisk dag för alla oss Rotebroare. De gulsvarta Vsteråslaget fick även äran att ta emot oss i den avslutande omgången förra säsongen. En svängig match som vi vände från 1-2 till seger, 3-2, under de avslutande tio minuterna. Segern där gav oss vår första seger på över en månad, Hedmans efterlängtade mål nummer 100 och även en plats i årets Svenska Cupen. Trevligt.

Årets Skiljebominnen skapar inte lika vattniga ögon i Rotanlägret. Den enda match vi spelat är också en av våra sämsta matcher för säsongen; 0-2 på Skinnaråsen och en välförtjänt förlust mot en spelmässigt överlägsen motståndare. Vi har alltså revansch att utkräva i helgen! Detta utan avstängda trion Petros, Ramsell, Lennerman. Knepigt.

Veckan började bra med ytterliggare en B-lagsseger då ett ungt och välspelande Huddinge fick se sin 1-0-ledning i halvtid vändas till förlust 1-4. Unge B-lagsspelande gjorde sin första match ireservlagsserien och blundade in en nick till 1-1. Simon Lahdo gjorde sitt första mål någonsin i Rotantröjan med ett vackert frisparksmål - grattis till honom säger vi! Tråkigt var att Kalle fick känning i sin baksida och att Giffen vägrade hämta bollen som flög över stängslet. Jävla junis!

Tisdagen och torsdagen bjöd på besök av juniorlaget, vilket såklart gjorde oss äldre (fan att man är äldre som 23-åring!) till faddrar, vilket vi gjorde dåligt i tisdags då vi tävlade om att vara sämst och lika dåligt i torsdags genom att säga fel namn ett par gånger. Det är Robert. Inte Robin.

Övrigt om veckan:
- Unge Tippande satte rätt resultat i interntipset på b-fighten. Unge hade själv en boll inne i slutet som backen rensar undan innanför mållinjen, men Hedman var tyst som en mus. Signori är det nya smeknamnet.
- Mbye har slutat fasta. Firar detta med ett leende på läpparna och en ny frisyr.
- I tisdags slog vi nytt bottenrekord i antal spelare på träningen. 11 stycken ville delta. Vafan.
- Unge Bolltrollande vann återigen crosstävlingen, denna gång med Simon Lahdo - aldrig har nummer 13 förlorat en sådan.
- Cribbas mobbning över röda laget fortsätter. Röda kontrar med att vara Stenmarköverlägsna och vinna trots att reglerna ändras.

Nu är min rast banne mig slut - jag hoppas att du kommer och kollar när kampen om Sollentuna fortsätter, denna helg i Västerås. Tack och adjö!

/Unge Stressade

Första bortasegern efter MålFyrverkeri!

Kampen om Sollentunas främsta fotbollslag fortsätter, samtidigt som vi fortsätter att främja oss från bottenstriden i tabellen. Detta efter att "de rödblåa" tagit sin första bortaseger för säsongen, och efter att Unge Pånyttmålfödde tagit tillbaka ledningen i skytteligan.

Falu FK - Rotebro ISFF 1-4 (0-1)
0-1 Johan Hedman (17) straff
0-2 Johan Hedman (67)
1-2 Gabriel Gyllenvåg (68)
1-3 Johan Hedman (73)
1-4 Johan Hedman (90)
Publik: 148

Det snackas alltid om att det ska vara så jobbigt att åka på långa bortaresor, där man måste åka genom Sveriges lantliga geografi (nästa gång ska jag räkna träden på vägen) i långa timmar tillsammans med Fredrik Källberg som förpestar luften i bussen redan från minut ett. Jag, å andra sidan, gillar bussresorna. Kvalitetstiden med killar som man annars bara tränar med, svetsar samman laget och jag tror också att jag gillar det proffsiga i att kliva av en buss vid en arena. Och på gårdagens resa var inte ens Fredrik Källberg på bussen och förpestade luften.

Viktiga punkter att lyfta fram från bussresan:
- Roland Mendy hade fått insättning på sitt spelkonto nekat (banken spelade oförstående) och lånade istället en tusenlapp av Kalle. Den var snabbt borta.
- Calle Mellström visade att man som bortskämd tonåring gärna dyker upp med en iPad i bussen. Det går bra nu!
- Nämnda Calle Mellström kände sig också så säker med sin iPad att han kunde ta mod till sig och sno Unge Rutintrognes plats i bussen. Dagens ungdom alltså!
- Pierre hade med sig energidryck till alla spelare. Tack Pierre!

Vi fick även tidigt på resan veta startelvan för dagens match, som efter vissa nödvändiga förändringar tedde sig på detta vis:
Lelle
Adde, Mbye, Seb (69), Leal (62)
Kalle (75), Vigge, Guffen, Addo
Cesar, Unge Tunge
Bänken: Danne, Petros, Mellis, Simon (69), Rolle (75), Bacon, Keivan (62)

Matchen:

Den vackert belägna Kopparvallen, med en klart godkänd, om än lite lång, tillhörande gräsmatta fick inte bevittna någon stor match. Om än underhållande och svängig. Bottenlaget Falu FK visade under stora delar av matchen upp ett ganska så fint passningsspel där man levde mycket på inlägg från kanterna och en farlig Omar Jagne på topp. Denna Jagne är mycket lurig och har lite "Tetteh Bangura"-feeling i sig. Var ett hot mot Rotans backlinje matchen igenom. Skärpan i hemmalagets avslut saknades dock, samtidigt som Lelle stod för en stabil insats i målet.

Offensiven hos oss var inte något att skryta med under första 45. Unge Tunge levde upp till sitt senare adjektiv och rörelsen i laget var direkt undermålig, vilket som alltid leder till undermåligt passningsspel. Chanserna vi skrapade ihop byggdes på kontringar och det var även så vi fick vårt ledningsmål efter dryga kvarten. Kalle startar kontringen efter en Falu-hörna, spelar ut bollen till Unge Kontrande på vänsterkanten som i sin tur hittar Cesar strax utanför straffområdet. Cesar dribblar sig förbi till ett avslutsläge i boxen, men blir innan avslutet kapad och straff blev dömt. En straff som sattes i mål av Unge Inte-längre-måltorkande.

1-0. Skönt.

Det dåliga bortaspelet fortsatte dock och vi har tur som går till halvtid med en ledning, samtidigt som vi mår bra av att vi åtminstone har en ledning att försvara inför de sista 45 minuterna.

Andra halvlek börjar bedrövligt. Vi är inte alls med, samtidigt som Falu spelar med en desperation som gör dem svårstoppade. Nämnda Jagne är också farlig flera gånger och det är bara en glidtacklande Andreas Eriksson som stoppar en kvittering från hemmalaget. Men istället för kvittering kommer en oförtjänt utökning av vår ledning efter fint samarbete mellan firma Ramsell-Hedman som slutar med att Hedman slår in en retur med vänstern (!) från nära håll. Så oförtjänt. Så skönt.

Men säg den lycka som varar för evigt.

Men i en minut hade man ju kunnat hoppas på i alla fall. I anfallet efter reducerar dock Falu vår ledning efter ett inspel från vår högerkant och mål i öppen kasse. Demoraliserande. En kritisk period i matchen väntar sedan, men det dröjer bara fem minuter innan Cesar löper runt på högerkanten och hittar in till Unge Hattricksskjutande som hittar nätet med en distinkt höger. Ingen skit nu! Vi har sedan en mycket bra tiominutersperiod där vi håller i bollen á la Barcelona (nåja) och får tiden att gå. Självklart får vi då helt plötsligt en straff emot oss efter att bollen studsat på Guffens arm vid en tilltrasslad situation i straffområdet. Ajajaj, tänker jag. Det behöver man dock inte tänka när Paradise Hotel-Lelle står i målet. Straffen är hård, men illa placerad och Lelle kan styra undan med benen. Tack Lelle!

Efter den räddningen känns det mer eller mindre klart och för att verkligen understryka detta faktum så lättade Unge Skytteligaledande in sitt fjärde mål för dagen, återigen framspelad av Cesar. Första bortasegern för säsongen var bärgad.

Övrigt från matchen:
- Cesar visade återigen att han är en man för startelvan efter att ha varit inblandad i tre av fyra mål och är ständigt farlig med sin irrationella spelstil.
- Någon tog för många läsk efter matchen, vilket lämnade Unge Törstige utan. Illdåd! Jag kräver att den skyldige kliver fram i ljuset!
- Kalle fick en felaktig varning och missar nästa match mot Skiljebo. Tack domaren!
- Unge Formsvage förlorade sin andra raka slantsingling. Skyller återigen på det okonventionella myntet (denna gång med ett "L" på ena sidan, med en tom motsatt sida. Vad är det för jävla larv?! Krona och klave ska det ju va!
- Den andra halvan av bloggredaktionen profiterade på Rotans framgångar och tjänade dryga 3000 på segern efter ett sällsynt klokt fyllebeslut.

Första bortasegern, tillika andra raka segern i serien, var både nödvändig och gav oss fortsatt trygg mark under fötterna att stå på. Spelet var dock inget som imponerade, men inför de sex avslutande omgångarna kommer det i mångt om mycket att handla om att gå ut och knyta näven och kriga. Vi har ju en Sollentunakamp att vinna.

/Unge