Kampen om Sollentunas främsta fotbollslag fortsätter, samtidigt som vi fortsätter att främja oss från bottenstriden i tabellen. Detta efter att "de rödblåa" tagit sin första bortaseger för säsongen, och efter att Unge Pånyttmålfödde tagit tillbaka ledningen i skytteligan.
Falu FK - Rotebro ISFF 1-4 (0-1)
0-1 Johan Hedman (17) straff
0-2 Johan Hedman (67)
1-2 Gabriel Gyllenvåg (68)
1-3 Johan Hedman (73)
1-4 Johan Hedman (90)
Publik: 148
Det snackas alltid om att det ska vara så jobbigt att åka på långa bortaresor, där man måste åka genom Sveriges lantliga geografi (nästa gång ska jag räkna träden på vägen) i långa timmar tillsammans med Fredrik Källberg som förpestar luften i bussen redan från minut ett. Jag, å andra sidan, gillar bussresorna. Kvalitetstiden med killar som man annars bara tränar med, svetsar samman laget och jag tror också att jag gillar det proffsiga i att kliva av en buss vid en arena. Och på gårdagens resa var inte ens Fredrik Källberg på bussen och förpestade luften.
Viktiga punkter att lyfta fram från bussresan:
- Roland Mendy hade fått insättning på sitt spelkonto nekat (banken spelade oförstående) och lånade istället en tusenlapp av Kalle. Den var snabbt borta.
- Calle Mellström visade att man som bortskämd tonåring gärna dyker upp med en iPad i bussen. Det går bra nu!
- Nämnda Calle Mellström kände sig också så säker med sin iPad att han kunde ta mod till sig och sno Unge Rutintrognes plats i bussen. Dagens ungdom alltså!
- Pierre hade med sig energidryck till alla spelare. Tack Pierre!
Vi fick även tidigt på resan veta startelvan för dagens match, som efter vissa nödvändiga förändringar tedde sig på detta vis:
Lelle
Adde, Mbye, Seb (69), Leal (62)
Kalle (75), Vigge, Guffen, Addo
Cesar, Unge Tunge
Bänken: Danne, Petros, Mellis, Simon (69), Rolle (75), Bacon, Keivan (62)
Matchen:
Den vackert belägna Kopparvallen, med en klart godkänd, om än lite lång, tillhörande gräsmatta fick inte bevittna någon stor match. Om än underhållande och svängig. Bottenlaget Falu FK visade under stora delar av matchen upp ett ganska så fint passningsspel där man levde mycket på inlägg från kanterna och en farlig Omar Jagne på topp. Denna Jagne är mycket lurig och har lite "Tetteh Bangura"-feeling i sig. Var ett hot mot Rotans backlinje matchen igenom. Skärpan i hemmalagets avslut saknades dock, samtidigt som Lelle stod för en stabil insats i målet.
Offensiven hos oss var inte något att skryta med under första 45. Unge Tunge levde upp till sitt senare adjektiv och rörelsen i laget var direkt undermålig, vilket som alltid leder till undermåligt passningsspel. Chanserna vi skrapade ihop byggdes på kontringar och det var även så vi fick vårt ledningsmål efter dryga kvarten. Kalle startar kontringen efter en Falu-hörna, spelar ut bollen till Unge Kontrande på vänsterkanten som i sin tur hittar Cesar strax utanför straffområdet. Cesar dribblar sig förbi till ett avslutsläge i boxen, men blir innan avslutet kapad och straff blev dömt. En straff som sattes i mål av Unge Inte-längre-måltorkande.
1-0. Skönt.
Det dåliga bortaspelet fortsatte dock och vi har tur som går till halvtid med en ledning, samtidigt som vi mår bra av att vi åtminstone har en ledning att försvara inför de sista 45 minuterna.
Andra halvlek börjar bedrövligt. Vi är inte alls med, samtidigt som Falu spelar med en desperation som gör dem svårstoppade. Nämnda Jagne är också farlig flera gånger och det är bara en glidtacklande Andreas Eriksson som stoppar en kvittering från hemmalaget. Men istället för kvittering kommer en oförtjänt utökning av vår ledning efter fint samarbete mellan firma Ramsell-Hedman som slutar med att Hedman slår in en retur med vänstern (!) från nära håll. Så oförtjänt. Så skönt.
Men säg den lycka som varar för evigt.
Men i en minut hade man ju kunnat hoppas på i alla fall. I anfallet efter reducerar dock Falu vår ledning efter ett inspel från vår högerkant och mål i öppen kasse. Demoraliserande. En kritisk period i matchen väntar sedan, men det dröjer bara fem minuter innan Cesar löper runt på högerkanten och hittar in till Unge Hattricksskjutande som hittar nätet med en distinkt höger. Ingen skit nu! Vi har sedan en mycket bra tiominutersperiod där vi håller i bollen á la Barcelona (nåja) och får tiden att gå. Självklart får vi då helt plötsligt en straff emot oss efter att bollen studsat på Guffens arm vid en tilltrasslad situation i straffområdet. Ajajaj, tänker jag. Det behöver man dock inte tänka när Paradise Hotel-Lelle står i målet. Straffen är hård, men illa placerad och Lelle kan styra undan med benen. Tack Lelle!
Efter den räddningen känns det mer eller mindre klart och för att verkligen understryka detta faktum så lättade Unge Skytteligaledande in sitt fjärde mål för dagen, återigen framspelad av Cesar. Första bortasegern för säsongen var bärgad.
Övrigt från matchen:
- Cesar visade återigen att han är en man för startelvan efter att ha varit inblandad i tre av fyra mål och är ständigt farlig med sin irrationella spelstil.
- Någon tog för många läsk efter matchen, vilket lämnade Unge Törstige utan. Illdåd! Jag kräver att den skyldige kliver fram i ljuset!
- Kalle fick en felaktig varning och missar nästa match mot Skiljebo. Tack domaren!
- Unge Formsvage förlorade sin andra raka slantsingling. Skyller återigen på det okonventionella myntet (denna gång med ett "L" på ena sidan, med en tom motsatt sida. Vad är det för jävla larv?! Krona och klave ska det ju va!
- Den andra halvan av bloggredaktionen profiterade på Rotans framgångar och tjänade dryga 3000 på segern efter ett sällsynt klokt fyllebeslut.
Första bortasegern, tillika andra raka segern i serien, var både nödvändig och gav oss fortsatt trygg mark under fötterna att stå på. Spelet var dock inget som imponerade, men inför de sex avslutande omgångarna kommer det i mångt om mycket att handla om att gå ut och knyta näven och kriga. Vi har ju en Sollentunakamp att vinna.
/Unge
söndag 28 augusti 2011
lördag 27 augusti 2011
Bort-från bottenstrid-tåget fortsätter
Den sista etappen på Rädda-oss-från-nedflyttnings-turnén är anlagd uppe i norr, nämligen i Falun där vi ska försöka kopiera vårens 6-1-victoria mot nästjumbon. Känns väl som ett lämpligt läge att ta vår första bortaseger va?
Ja, för den med bra rödblått minne, minns man säkert lördagen den 11 juni med ett leende på läpparna. Det var nämligen då säsongens (hittils?) största seger bärgades, mot ett spelskickligt men naivt Falu FK på Skinnaråsen. 6-1 blev det den gången efter en urladdning i andra halvlek.
Det var då det.
Nu är nu och nu spelar vi inte hemma på vår borg. I Falun är det inte lika lätt att kamma hem sina treor; sju av elva inspelade poäng har spelats in på Kopparvallen. Det är, om man ska vara ärlig, inte särskilt skrämmande i vanliga fall, men eftersom vi samtidigt bara har tagit tre av nitton poäng på resande fot så är en bortaseger inte alltför given imorn. Det kommer att bli en tuff match.
Den senaste vinsten i bottenmötet mot Norrtälje gav dock mer än bara lite avstånd nedåt i tabellen. Självförtroende, arbetsro och tillförsikt inför kommande höstmatcher följde med på köpet och det är med gott mod som vi sätter oss i bussen för avfärd imorn bitti.
Veckan som varit:
Rotebro visade i början av veckan att man var just Rotebro, när man förlorade en B-lagsmatch med 6-5. Och det är väl bara Rotebro som kan göra det genom att ligga under med 5-0 (!) efter 28 minuter. Bedrövligt skulle många säga. Charmigt väljer bloggen att uttrycka det. De övriga träningsdagarna har förlupit på utan större händelser än att Grabben visat vissa homofobiska tendenser gentemot Unge Bögige (?), Mbye ser ljuset i den mörka tunneln kallad "Ramadan" eller att INGEN i laget ens i närheten kunde matcha Grabben i fystesterna. Dolph Lundgren-kopian levererar!
Apropå våra tränares fysiska status kan man väl se en viss skillnad; i ena ringhörnan står alltså Ivan Drago som endast slås i ren urkraft och ursinne av sin egen fru Kicki - som den här bloggredaktionen är mer än lovligt rädd för. Mot repen på andra sidan ringen däremot hänger Cribba Holm - gó och glá - som dock gör ett tappert försök att hänga på sin rinantagonist och ses allt oftare löpandes runt Skinnaråsens eminenta gräsplan innan A-laget äntrar gräset för ett träningspass. Sen skriver han om det på Facebook.
Imorn reser vi till Dalarna för att fortsätta på den positiva tendensen från senast och för att säkerställa att hösten vi har framför oss snarare kommer att handla om intetsägande mittenmatcher än om gastkramande bottenbataljer. Se upp Falu - här kommer vi!
/ Unge Somnige
P.S. Jag försökte lägga upp lika som bär på Dolph Lundgren och Johan Blomberg, men datorn ville inte det. Tror att det kan bero på att det är för hårda bilder för att kunna visas - censurlagen råder över Rotanbloggen. Tyvärr.
Ja, för den med bra rödblått minne, minns man säkert lördagen den 11 juni med ett leende på läpparna. Det var nämligen då säsongens (hittils?) största seger bärgades, mot ett spelskickligt men naivt Falu FK på Skinnaråsen. 6-1 blev det den gången efter en urladdning i andra halvlek.
Det var då det.
Nu är nu och nu spelar vi inte hemma på vår borg. I Falun är det inte lika lätt att kamma hem sina treor; sju av elva inspelade poäng har spelats in på Kopparvallen. Det är, om man ska vara ärlig, inte särskilt skrämmande i vanliga fall, men eftersom vi samtidigt bara har tagit tre av nitton poäng på resande fot så är en bortaseger inte alltför given imorn. Det kommer att bli en tuff match.
Den senaste vinsten i bottenmötet mot Norrtälje gav dock mer än bara lite avstånd nedåt i tabellen. Självförtroende, arbetsro och tillförsikt inför kommande höstmatcher följde med på köpet och det är med gott mod som vi sätter oss i bussen för avfärd imorn bitti.
Veckan som varit:
Rotebro visade i början av veckan att man var just Rotebro, när man förlorade en B-lagsmatch med 6-5. Och det är väl bara Rotebro som kan göra det genom att ligga under med 5-0 (!) efter 28 minuter. Bedrövligt skulle många säga. Charmigt väljer bloggen att uttrycka det. De övriga träningsdagarna har förlupit på utan större händelser än att Grabben visat vissa homofobiska tendenser gentemot Unge Bögige (?), Mbye ser ljuset i den mörka tunneln kallad "Ramadan" eller att INGEN i laget ens i närheten kunde matcha Grabben i fystesterna. Dolph Lundgren-kopian levererar!
Apropå våra tränares fysiska status kan man väl se en viss skillnad; i ena ringhörnan står alltså Ivan Drago som endast slås i ren urkraft och ursinne av sin egen fru Kicki - som den här bloggredaktionen är mer än lovligt rädd för. Mot repen på andra sidan ringen däremot hänger Cribba Holm - gó och glá - som dock gör ett tappert försök att hänga på sin rinantagonist och ses allt oftare löpandes runt Skinnaråsens eminenta gräsplan innan A-laget äntrar gräset för ett träningspass. Sen skriver han om det på Facebook.
Imorn reser vi till Dalarna för att fortsätta på den positiva tendensen från senast och för att säkerställa att hösten vi har framför oss snarare kommer att handla om intetsägande mittenmatcher än om gastkramande bottenbataljer. Se upp Falu - här kommer vi!
/ Unge Somnige
P.S. Jag försökte lägga upp lika som bär på Dolph Lundgren och Johan Blomberg, men datorn ville inte det. Tror att det kan bero på att det är för hårda bilder för att kunna visas - censurlagen råder över Rotanbloggen. Tyvärr.
onsdag 24 augusti 2011
Farväl bottenstrid - här kommer vi United!
Efter en efterlängtad och välförtjänt Ghostbusterseger mot Norrtälje på Skinnaråsens konstgräsplan hoppas vi säga farväl till bottenstriden för sista gången, och istället ta upp kampen om att titeln "Bäst i Sollentuna!".
Rotebro ISFF - BKV Norrtälje 2-1 (2-1)
1-0 Andreas Eriksson (11)
1-1 Kim Askebris (13)
2-1 Cesar Galleguillos (31)
Publik: 75
Efter helgens inledande skyfall över Rotebro bestämdes det tidigt att vår fantastiska Naturgräsplan inte skulle palla trycket för två bottenstridande fotbollslag. Tur då att vi har en konstgräsplan som inte är lika intolerant mot vatten. Tyckte alla på Skinnaråsen. Utom en liten pojke. Han heter Kalle Ramsell - och han gillade INTE att behöva spela på konstgräset! Kalle Gnälls gnäll bet dock inte på Arne, Lasse, domartrion eller någon annan på Skinnaråsen och matchen spelades således på konstgräset ändå. En plan där vi har imponerat på förr.
Tränarparet Holmberg hade inför matchen lovat "en jävla massa förändringar, både spelare och positioner" och så blev det också. Den som fick lida mest var Keivan, som vi inte vågae spela med för vi inte visste om han var avstängd eller ej. Det var han ej. Såhär såg startelvan ut i alla fall:
Lennart
Adde, Mbye, Sebbe (ut 50), Lukas(ut 90)
Kalle, Guffen, Leal (ut 43), Addo
Cesar, Hedman
Bänken: Danne, Simon (in 50), Vigge(in 43), Bacon, 14(in 90), Tomas, Rolle
Nu undrar säkert ni som såg matchen vem den mörka, lilla killen på högerkanten var. Och ni som läser detta undrar säkert varför Unge Dyslektiske inte kan stava till Adde på mittfältet. Jag är inte dyslektiker! Vår nya mörka, lilla kille heter Addo, är från Benin (googla det landet du) och är Bangura-värvad från den ivorianska högstaligan (googla den ligan du). Sportchef Per Karlsson var tvungen att gå en FIFA-kurs för att värva honom och det minsta vi begär är att han vinner skytteligan i Division 2 och att han sedan värvas vidare till MINST en allsvensk klubb för miljonbelopp. No Pressure Addo!
Matchen:
Utan sin referenspunkt på topp (tack för den formuleringen Simon Bank) i Andreas Bellander och utan självförtroende där bak för gästande Norrtälje tog vi tag i taktpinnen per omgående i matchen. Unge Måltorkande (hoppas att du läser det här nu Jens Åberg, du som vill ha tillbaka adjektiven hos Unge!) missade ett jätteläge efter slarv i Norrtäljebacklinjen redan efter ett par minuter och den offensiva kvartetten Kalle-Addo-Cesar-Hedman skapade ständigt oro på offensiv planhalva. Målet lät inte heller vänta på sig när Unge Assisterande svepte in inlägget över allt och alla (och Bell och hela fadderullan) tills det bara var Adde Eriksson kvar därborta. Med en mycket kylig och välplacerad vänstervolley hade vi tagit ledningen. Fantastiskt skönt! Inte lika fantastiskt skönt var det när Norrtälje ett par minuter senare fick ta sig förbi på högerkanten och spela in bollen framför mål där bollen sedan förpassades in i nätmaskorna. 1-1 och risk för panik i Rotanlägret.
Norrtälje hade efter målet sin bästa period i matchen där man vann mycket boll på innermittfältet med sin tyngd och där det raka spelet ledde till ett visst övertag. Lelle i målet behövde dock inte ingripa särskilt ofta och istället kom Rotan tillbaka med ett mycket bra offensivt spel. Chanser skapades på löpande band efter flera mycket fina kombinationer; Gufen hade två fina avslutslägen efter bra löpningar, Kalle kom runt på kanten i parti och minut, Unge Chippande missade ytterliggare ett friläge och till slut kunde Norrtälje inte längre freda sin bur. Cesar var först på returen på Kalles låga direktskott och 2-1 var ett faktum, ett resultat som stod sig i halvtid.
Sista 20 minuterna på halvleken var riktigt bra och kul att se. Rörligheten, kylan och kreativiteten var som på den gamla goda tiden (i våras?) och det enda som var tråkigt i halvtid var att vi inte ledde med mer än med ett mål. Det var länge sen man hade det problemet.
2:a halvlek:
Efter att Leal tvingats byta i slutet av första halvlek med en befarad bristning i låret, blev det när Sebbe linkade av med befarad dödsförklaring i början på andra, ett helt nytt innermittfält de sista 40 minuterna. Vigge in mot Leal och Simon tog Guffens plats på mitten, som hoppade ner i backlinjen istället för Sebbe.
Andra halvlek blev en lång och jobbig väntan på den slutsignal som skulle ge oss tre poäng. Det fina offensiva spelet kom av sig en del, dels på grund av trötthet (Unge Trötte var nog värst) men främst på grund av den desperation efter seger som rådde i laget. Ingen ville slå någon farlig pass som kunde leda till baklängesmål och i kombination med sämre rörlighet och kyla framme i anfallet blev det inte lika många chanser för de rödblåa i andra halvlek. Tur då att Norrtälje skapade än färre chanser och aldrig var riktigt nära att kvittera.
Övrigt från matchen:
- Celebert besök i form av före detta tränaren Christer Johansson och rotebrohjärtade Armin Iranpak. Kul att se!
- Första slantsinglingsförlusten för Unge Chockande. Förlusten blir dock lite mindre kännbar när myntet inte var ett sedvanligt Svenskt mynt utan någon löjlig (och kvinnoförnedrande) medaljong med en kvinnas fram- respektive bakdel på. Tråkigt i alla fall.
- Det kändes ganska löjligt när speaker John Jakobsson (i övrigt eminent) skulle förkunna 1-0-målet i högtalarna: "1-0 till Rotebro genom Andreas Eriksson...FRAMSPELAD av vår Kapten FÖR DAGEN Johan HEDMAN!!!". Fan, grabben har precis gjort sitt första mål för klubben - ge han creden för fan!
- Fredrik Källberg gjorde sitt bästa inhopp för säsongen. Var inne på plan i tolv sekunder och rörde inte bollen. Bäst på plan.
Andra halvlek är som sagt inte bra, men det var helt klart sekundärt en dag som denna. En match som denna. De tre poängen var absolut nödvändiga och ger oss lite arbetsro inför avslutningen på säsongen.
I och med segern har vi sju poäng ner till kvalstrecket vilket känns skön...T. På lördag väntar dock ytterliggare en viktig match mot nedflyttningshotade Falun, seger där och vi kan på riktigt ägna hösten åt att komma ikapp lokalkonkurrenten Sollentuna United. Tre poäng bakom just nu. Kan bli en mycket rolig match på Sollentunavallen i näst sista omgången den 2 oktober.
/Unge
Rotebro ISFF - BKV Norrtälje 2-1 (2-1)
1-0 Andreas Eriksson (11)
1-1 Kim Askebris (13)
2-1 Cesar Galleguillos (31)
Publik: 75
Efter helgens inledande skyfall över Rotebro bestämdes det tidigt att vår fantastiska Naturgräsplan inte skulle palla trycket för två bottenstridande fotbollslag. Tur då att vi har en konstgräsplan som inte är lika intolerant mot vatten. Tyckte alla på Skinnaråsen. Utom en liten pojke. Han heter Kalle Ramsell - och han gillade INTE att behöva spela på konstgräset! Kalle Gnälls gnäll bet dock inte på Arne, Lasse, domartrion eller någon annan på Skinnaråsen och matchen spelades således på konstgräset ändå. En plan där vi har imponerat på förr.
Tränarparet Holmberg hade inför matchen lovat "en jävla massa förändringar, både spelare och positioner" och så blev det också. Den som fick lida mest var Keivan, som vi inte vågae spela med för vi inte visste om han var avstängd eller ej. Det var han ej. Såhär såg startelvan ut i alla fall:
Lennart
Adde, Mbye, Sebbe (ut 50), Lukas(ut 90)
Kalle, Guffen, Leal (ut 43), Addo
Cesar, Hedman
Bänken: Danne, Simon (in 50), Vigge(in 43), Bacon, 14(in 90), Tomas, Rolle
Nu undrar säkert ni som såg matchen vem den mörka, lilla killen på högerkanten var. Och ni som läser detta undrar säkert varför Unge Dyslektiske inte kan stava till Adde på mittfältet. Jag är inte dyslektiker! Vår nya mörka, lilla kille heter Addo, är från Benin (googla det landet du) och är Bangura-värvad från den ivorianska högstaligan (googla den ligan du). Sportchef Per Karlsson var tvungen att gå en FIFA-kurs för att värva honom och det minsta vi begär är att han vinner skytteligan i Division 2 och att han sedan värvas vidare till MINST en allsvensk klubb för miljonbelopp. No Pressure Addo!
Matchen:
Utan sin referenspunkt på topp (tack för den formuleringen Simon Bank) i Andreas Bellander och utan självförtroende där bak för gästande Norrtälje tog vi tag i taktpinnen per omgående i matchen. Unge Måltorkande (hoppas att du läser det här nu Jens Åberg, du som vill ha tillbaka adjektiven hos Unge!) missade ett jätteläge efter slarv i Norrtäljebacklinjen redan efter ett par minuter och den offensiva kvartetten Kalle-Addo-Cesar-Hedman skapade ständigt oro på offensiv planhalva. Målet lät inte heller vänta på sig när Unge Assisterande svepte in inlägget över allt och alla (och Bell och hela fadderullan) tills det bara var Adde Eriksson kvar därborta. Med en mycket kylig och välplacerad vänstervolley hade vi tagit ledningen. Fantastiskt skönt! Inte lika fantastiskt skönt var det när Norrtälje ett par minuter senare fick ta sig förbi på högerkanten och spela in bollen framför mål där bollen sedan förpassades in i nätmaskorna. 1-1 och risk för panik i Rotanlägret.
Norrtälje hade efter målet sin bästa period i matchen där man vann mycket boll på innermittfältet med sin tyngd och där det raka spelet ledde till ett visst övertag. Lelle i målet behövde dock inte ingripa särskilt ofta och istället kom Rotan tillbaka med ett mycket bra offensivt spel. Chanser skapades på löpande band efter flera mycket fina kombinationer; Gufen hade två fina avslutslägen efter bra löpningar, Kalle kom runt på kanten i parti och minut, Unge Chippande missade ytterliggare ett friläge och till slut kunde Norrtälje inte längre freda sin bur. Cesar var först på returen på Kalles låga direktskott och 2-1 var ett faktum, ett resultat som stod sig i halvtid.
Sista 20 minuterna på halvleken var riktigt bra och kul att se. Rörligheten, kylan och kreativiteten var som på den gamla goda tiden (i våras?) och det enda som var tråkigt i halvtid var att vi inte ledde med mer än med ett mål. Det var länge sen man hade det problemet.
2:a halvlek:
Efter att Leal tvingats byta i slutet av första halvlek med en befarad bristning i låret, blev det när Sebbe linkade av med befarad dödsförklaring i början på andra, ett helt nytt innermittfält de sista 40 minuterna. Vigge in mot Leal och Simon tog Guffens plats på mitten, som hoppade ner i backlinjen istället för Sebbe.
Andra halvlek blev en lång och jobbig väntan på den slutsignal som skulle ge oss tre poäng. Det fina offensiva spelet kom av sig en del, dels på grund av trötthet (Unge Trötte var nog värst) men främst på grund av den desperation efter seger som rådde i laget. Ingen ville slå någon farlig pass som kunde leda till baklängesmål och i kombination med sämre rörlighet och kyla framme i anfallet blev det inte lika många chanser för de rödblåa i andra halvlek. Tur då att Norrtälje skapade än färre chanser och aldrig var riktigt nära att kvittera.
Övrigt från matchen:
- Celebert besök i form av före detta tränaren Christer Johansson och rotebrohjärtade Armin Iranpak. Kul att se!
- Första slantsinglingsförlusten för Unge Chockande. Förlusten blir dock lite mindre kännbar när myntet inte var ett sedvanligt Svenskt mynt utan någon löjlig (och kvinnoförnedrande) medaljong med en kvinnas fram- respektive bakdel på. Tråkigt i alla fall.
- Det kändes ganska löjligt när speaker John Jakobsson (i övrigt eminent) skulle förkunna 1-0-målet i högtalarna: "1-0 till Rotebro genom Andreas Eriksson...FRAMSPELAD av vår Kapten FÖR DAGEN Johan HEDMAN!!!". Fan, grabben har precis gjort sitt första mål för klubben - ge han creden för fan!
- Fredrik Källberg gjorde sitt bästa inhopp för säsongen. Var inne på plan i tolv sekunder och rörde inte bollen. Bäst på plan.
Andra halvlek är som sagt inte bra, men det var helt klart sekundärt en dag som denna. En match som denna. De tre poängen var absolut nödvändiga och ger oss lite arbetsro inför avslutningen på säsongen.
I och med segern har vi sju poäng ner till kvalstrecket vilket känns skön...T. På lördag väntar dock ytterliggare en viktig match mot nedflyttningshotade Falun, seger där och vi kan på riktigt ägna hösten åt att komma ikapp lokalkonkurrenten Sollentuna United. Tre poäng bakom just nu. Kan bli en mycket rolig match på Sollentunavallen i näst sista omgången den 2 oktober.
/Unge
lördag 20 augusti 2011
Inför Rotebro - Norrtälje
Måstematcherna hopar sig och nästa på tur är vår Nemesis, tillika vårt spöke Norrtälje, som står för motståndet. Ducks för en seger nu - som "en av framgång övergödd Lennart Swahn" hade uttryckt det.
För den Rotebrosupporter som anser att tradition har betydelse inom fotbollsvärlden bör nog hoppa över detta stycke i inlägget. Under vår resa genom seriesystemet finns det nämligen inget lag vi har haft så svårt för som för BKV Norrtälje. Vi har visserligen bara mötts tre gånger i seriespel, med en poäng (den vi tog i början på sommaren) som facit, men vi kan även lägga till en träningsmatchförlust under vår tid i fyran, samt att de spelare i vår trupp som har spelat mot "Vargarna" iklädd Sollentuna United/Tureberg-skrud, inte heller har vunnit någon gång mot dagens motståndare.
Måla fan på väggen redan nu alltså?
Nja, jag tror då inte på traditionens makt. Jag ser det snarare som en extra motivationskrydda inför dagens drabbning som ju i första hand inte handlar om något Ghostbustersmöte, utan snarare, tyvärr, handlar om en sexpoängsmatch i seriens nedre regioner.
Inför mötet ligger Norrtälje på kvalplats med samma poäng som Rotebros senaste överman Spårvägen, fyra poäng bakom oss i Rotan. Med en seger på Skinnaråsen idag så har vi alltså sju poäng ner till det så skrämmande kvalstrecket. Något som lockar såklart.
Dagens motståndare är, förutom ett litet spöke, även ett väldigt ojämnt lag. Åtminstone såhär efter sommaren. Eller vad sägs om 1-7 hemma mot serieledande Enköping, 4-1-victoria borta mot Strömsberg innan avslutande 0-3-torsk hemma mot Sandviken. Svängigt värre. Förhoppningsvis är det färdigsvängt nu för laget som gärna får vända hem igen med ytterliggare en nollpoängare i bagaget.
I Rotebro har man i veckan avfärdat lillebror Bollstanäs med B-laget (som var nästan hela A-laget) med 4-1. Under min träning med mina tjejer på konstgräsplanen tittade jag över i fem sekunder på naturgräset. Vad ser man då om inte en överlägsen Fredrik Källberg som dribblar inåt i banan och dunkar in 4-1. Svårt. Efter en bedrövlig tisdagsträning, utan geist, engagemang eller glädje, lyckades vi under torsdagen genomföra en mycket bra träning där allt som saknades i tisdags plötsligt fanns. Detta är av oerhörd vikt i vårt prekära läge. Vi måste knyta näven och samla ihop oss som ett lag för att kunna ta oss ur den här knipan.
Rotebro anno 2011 är alldeles för bra för att åka ur Division 2.
Idag tar vi ett viktigt kliv bort från bottenträsket i serien. Var med på Skinnaråsen och hjälp oss med detta!
/13
För den Rotebrosupporter som anser att tradition har betydelse inom fotbollsvärlden bör nog hoppa över detta stycke i inlägget. Under vår resa genom seriesystemet finns det nämligen inget lag vi har haft så svårt för som för BKV Norrtälje. Vi har visserligen bara mötts tre gånger i seriespel, med en poäng (den vi tog i början på sommaren) som facit, men vi kan även lägga till en träningsmatchförlust under vår tid i fyran, samt att de spelare i vår trupp som har spelat mot "Vargarna" iklädd Sollentuna United/Tureberg-skrud, inte heller har vunnit någon gång mot dagens motståndare.
Måla fan på väggen redan nu alltså?
Nja, jag tror då inte på traditionens makt. Jag ser det snarare som en extra motivationskrydda inför dagens drabbning som ju i första hand inte handlar om något Ghostbustersmöte, utan snarare, tyvärr, handlar om en sexpoängsmatch i seriens nedre regioner.
Inför mötet ligger Norrtälje på kvalplats med samma poäng som Rotebros senaste överman Spårvägen, fyra poäng bakom oss i Rotan. Med en seger på Skinnaråsen idag så har vi alltså sju poäng ner till det så skrämmande kvalstrecket. Något som lockar såklart.
Dagens motståndare är, förutom ett litet spöke, även ett väldigt ojämnt lag. Åtminstone såhär efter sommaren. Eller vad sägs om 1-7 hemma mot serieledande Enköping, 4-1-victoria borta mot Strömsberg innan avslutande 0-3-torsk hemma mot Sandviken. Svängigt värre. Förhoppningsvis är det färdigsvängt nu för laget som gärna får vända hem igen med ytterliggare en nollpoängare i bagaget.
I Rotebro har man i veckan avfärdat lillebror Bollstanäs med B-laget (som var nästan hela A-laget) med 4-1. Under min träning med mina tjejer på konstgräsplanen tittade jag över i fem sekunder på naturgräset. Vad ser man då om inte en överlägsen Fredrik Källberg som dribblar inåt i banan och dunkar in 4-1. Svårt. Efter en bedrövlig tisdagsträning, utan geist, engagemang eller glädje, lyckades vi under torsdagen genomföra en mycket bra träning där allt som saknades i tisdags plötsligt fanns. Detta är av oerhörd vikt i vårt prekära läge. Vi måste knyta näven och samla ihop oss som ett lag för att kunna ta oss ur den här knipan.
Rotebro anno 2011 är alldeles för bra för att åka ur Division 2.
Idag tar vi ett viktigt kliv bort från bottenträsket i serien. Var med på Skinnaråsen och hjälp oss med detta!
/13
torsdag 18 augusti 2011
Mannen på gatan
En väska med ett Rotanemblem.
Mer än så behövs inte för att två främmande människor ska starta ett samtal om det lokala laget och dess nuvarande status. Inte om man är i Rotebro i alla fall.
Idag, på väg hem till mina föräldrars hus i Rotebro blir jag stoppad av en man som jag känner igen (har man bott i Rotan i 23 år så känner man fan igen allihop), men som jag inte kan namnet på. Han ser min Rotebroemblemprydda väska och frågar om jag spelar i Rotan. I och med mitt jakande svar så är konversationen igång. Vi pratar om varför det går knackigt nu, hur roligt det var att vi låg före United så länge och att vi säkerligen kommer klara av att stanna kvar i tvåan. "Det är jag säker på!".
Mötet med "mannen på gatan" i Rotebro, som hänger med i tabellen, kollar matcher och lyckönskar inför kommande matcher är vanligare än vad ni kanske tror. Intresset för vårat lilla lag är, så länge man inte lämnar Rotebros gränser, hyfsat stort. Föräldrar till barndomskompisar som tidigare inte brytt sig om en, människor som man inte känner (men som tydligen känner en själv) och gamla kompisar som vet allt om tabelläget, stannar och pratar en stund om laget. Det är alltid lika trevligt och man blir alltid förvånad över vilka man faktiskt lyckas nå genom att spela fotboll.
Fotboll förenar. Även i Rotebro.
En anledning till att jag fortfarande går till "Brasse" och klipper mig är också just att man alltid får sig en tjugo minuters pratstund om laget i ens hjärta. Han har alltid sett ett par matcher under säsongen och säger alltid samma saker:
- Patrik Ström, eller "Strömgrabben" som han i frisörsalongen kallas, bör få en startplats i laget på grund av hans enorma snabbhet. Brasse kommer fortfarande ihåg en match för flera år sedan då Patrik spelade en sporadisk match i anfallet och gjorde det bra.
- Förr är inte alltid bättre. "Det var en jävla massa långbollar då!"
- Rotans gamla grek - Nikos Boukas - får bassning för att han alltid hade problem med sina fötter. "Det där satt i huvudet, grabben hade inte psyket!"
- "Ytterbackarna ska ha som tumregel att komma upp och slå inlägg minst sex gånger varje halvlek; det ger 24 inlägg per match, vilket måste resultera i något mål!"
Vad jag vill säga med det här? Jag vet inte riktigt, men jag tror att det vi gör faktiskt gör (om än en ganska liten) skillnad i folks liv. Vi är något som befolkningen i Rotebro kan vara stolta över och det ger framförallt mig en liten extra anledning till att gå upp till träningen ikväll och kämpa lite extra. Kanske överdriver jag vår betydelse. Kanske är vi inte många som känner som jag. Men jag vill tro att det vi gör faktiskt påverkar fler än bara oss i och runt laget. Det får mig att känna mig lite stolt i alla fall.
/13
lördag 13 augusti 2011
Tredje raka torsken - men nu vänder det!
Förlust igen mot nästjumbon Spårvägen gör att Rotebro nu officiellt är inblandade i höstens streckstrid - en strid som ingen vill strida. Inte ens nummer 13 eller närvaron av Sveriges bäste krönikör kunde ändra på det faktumet.
Spårvägen - Rotebro 1-0 (1-0)
1-0 Jonas Björck (28)
Utvisningar Rotebro: Calle Lennerman (63)
Publik: 85
Förspelet med det alltid lika frustrerande och närgångna mötet med Stockholms biltrafik i rusningstid, ledde till en onödig stress inför denna viktiga match i seriens nedre regioner. Den ursprungliga samlingstiden "en och en kvart innan match" fick skjutas fram och den sista rödblåa spelaren äntrade Skarpnäcks Sportfält så sent som fyrtio minuter innan matchstart. En kvart innan matchstart stod flera Rotanspelare i kö till bilbiljettautomaten. Jag har svårt att se att särskilt många Premier League-spelare kommer gå samma öde till mötes under eftermiddagen. Men så kan livet vara som Division 2-stjärna.
I alla fall så kunde Holmbergs tänkta rödblåa startelva ställa upp i tid för match och denna startelva såg ut på följande vis:
Danne
Adde, Sheriff, Lennerman, Guffen
Kalle, Vigge (81), Keivan, Lukas (73)
Cesar, Rolle (60)
Bänken: Lelle, Haga, Simon, Leal, Bacon (81), Tomas (60), 14 (73)
Mbyes och Sebbes avstängningar samt Hedmans skada tvingade tränarduon till en del förändringar från föregående förlustmatch, men på pappret kändes laget starkare än våra antagonister på andra planhalvan.
Innan vi går in på själva matchen vill jag berätta att jag under kvällen fick skymta en idol - nämligen Aftonbladets Sportkrönikör numero uno - Simon Bank, iklädd sitt lag Andrea Dorias matchuniform för en annalkande match eller möjligtvis träning. Stort för en drömmande journalist som mig. Andrea Doria är, för den som kan sin Seinfeld, en båt som sjönk i början på 1900-talet. Huruvida Simons båt sjunker i seriesystemet låter jag vara osagt, men det känns irrelevant i frågan.
Matchen:
När man skadad sitter mitt i, en hyfsat tilltagen, bortaklack är känslan av frustration ganska påtaglig. Man vill bara hoppa in och spela, oavsett om spelarna på planen gör bra ifrån sig eller inte. Den maktlöshet som infinner sig gör att den ena halvan av hjärnan vill dra därifrån, medan den andra halvan vill se hur det slutar. Jag antar att den andra halvan oftast vinner.
De inledande första tjugo minuterna är ett ställningskrig där inget av lagen tar något tydligt grepp om den andre, i en matchbild som präglas av mycket långbollar på vilt kämpande anfallare. I hemmalaget verkar det te sig som en matchplan, i bortalaget tvingas laget spela den långa bollen eftersom de korta alternativen antingen inte fanns eller var för hårt markerade. Från sidan såg det ofta ut som att vi spelade 4-2-4 då yttrarna kom upp i samma höjd som våra två anfallare, vilket gjorde att djupledsbollarna var vår enda utväg. Trots detta så kändes det som att vi var det lag som ändå låg närmast ett ledningsmål efter tjugo minuter. Då fick Spårvägen hörna.
Hörnan i sig skulle, enligt rapporter från Rotans försvar, inte ens tilldömas Spårvägen eftersom bollen rensades undan framför en offsidestående vitblå anfallare. Linjedomaren vinkade för offside, huvuddomaren pekade mot hörnflaggan. När hörnan väl hade slagits var hemmalaget hungrigast och kunde dunka in 1-0 efter kalabalik i straffområdet. Inte vad vi behövde just då!
Rotebro lyckas trots detta bakslag rycka upp sig efter målet och skapa lite farligheter, främst genom inlägg från kanterna eller via hörnor, där både Sheriff och någon-som-jag-inte-såg-vem-det-var var nära att näta. Cesar, som gjorde sin första start för säsongen, var pigg under den första halvleken och kunde med sin irrationella spelstil skapa bryller i Spårvägenförsvaret. Bollen ville dock inte in i nätmaskorna och 0-1 stod sig till halvtid.
Inför den andra halvleken kändes det ändå ganska optimistiskt i Rotanklacken - en poäng skulle hålla kvällens motståndare fortsatt på tryggt avstånd och för det krävdes endast ett mål. Det skulle vi väl klara av i alla fall...
Andra halvlek är bättre än vad första är; Spårvägen låter oss hålla i bollen lite mer och vi lyckas etablera spel på deras planhalva lite lättare, vilket också ledde till flera farliga lägen. Cesar sprang sig fri från halva plan, men träffade en utrusande målvakt, Kalle träffade burgaveln med ett långskott vilket lämnade kvar en stor suck från Rotanlägret - från alla utom Cribba som trodde bollen gick in och skrek sitt högsta "JAAAAAAAAAAAA!" i livet. När ingen annan på planen, bänken eller i publiken delade Cribbas måljubel tystnade han tvärt. Då började alla andra skratta istället. Den bästa chansen hade dock nummer 13. Nummer 13? Men...det är väl den, för dagen, skadade anfallaren Johan Hedman? Jo, det trodde jag också. Men så fort katten är borta snor råttorna hans tröja - så döm av min förvåning när Victor "Vigge" Eriksson dansade in på planen med MIN tröja på sig! Och med MIN tröja missade han också vår stora kvitteringschans när han från nära håll sköt returen från Cesars fina nick, på Kalles fina inlägg, tätt utanför.
Nu vill jag inte skuldbelägga Vigge för mycket för detta illdåd - klart att han inte tackar nej till att bekläda den legendariska tröjan med nummer 13 på sig när han tilldelas den - det är snarare lagledare Arne Hägervik som bör hängas ut här på bloggen. En skymf mot allt som Rotan står för; lojalitet, gemenskap och tilltro. Ett klavertramp kära Hägervik som bloggen inte gärna ser upprepas.
Nu - åter till matchen.
Innan dessa fina oförvaltade chanser hade vårt läge att vända på steken försämrats betänkligt när Calle Lennerman, sin vana trogen numera, dragit på sig ett rött kort efter att ha delat ut en armbåge (eller knytnäve, jag kommer inte ihåg riktigt - tror till och med att jag blundade på grund av det otäcka i situationen) på en motspelare efter en tilltrasslad situation i vårt straffområde där Danne togs hårt åt av nämnda motspelare. Det röda kortet var, till skillnad från kortet i Västerås, odiskutabelt och detta förbättrade knappast Lennermans chanser till ett milt straff.
Med tio man gör vi dock en stark sista halvtimme och har förutom de chanser som redan nämnts, även ett kraftigt bollinnehav mot ett Spårvägen som ställde Spårvagnen i straffområdet för att skydda sitt mål. Givetvis ledde detta till ett par farliga kontringar mot Danne som dock svarade för ett par fina parader. Inget av lagen fick in någon mer boll och matchen slutade, sorgligt nog, 1-0 till Spårvägen.
Vad som bör nämnas mer om matchen är:
- Att Grabbens dotter Tindra var den mest oroliga på läktaren eftersom hon vet att förlust för pappas lag ger en arg och tråkig pappa där hemma. Arma krake.
- Att Lennerman i sekvensen innan sin utvisning hade svarat för en regelrätt hockeytackling för att hämnas Kalle som blivit hårt tacklad sekunderna innan. Lika odiskutabelt gult som det efterföljande röda.
- Att Lennerman började som kapten, blev utvisad och lämnade över kaptensbindeln till sin mindre kopia Lukas, som i sin tur blev utbytt och lämnade över till sin mindre kopia Guffen. Trip-Trap-Trull.
- Att Spårvägen inte är ett publiklag - 85 åskådare, varav åtminstone ett tjugotal hade sina sympatier i bortalaget. Svagt.
Första "måstematchen" slutade med förlust och nu är vi utan tvekan indragna i bottenstriden, men redan nästa helg hade vi tänkt lämna denna strid då ytterliggare en bottenkonkurrent gästar oss på Skinnaråsen - nämligen Norrtälje. Mer om den matchen får ni i veckan som kommer. Nu är det dags att knyta näven och ge allt inför den annalkande hösten!
/13...eller?
Spårvägen - Rotebro 1-0 (1-0)
1-0 Jonas Björck (28)
Utvisningar Rotebro: Calle Lennerman (63)
Publik: 85
Förspelet med det alltid lika frustrerande och närgångna mötet med Stockholms biltrafik i rusningstid, ledde till en onödig stress inför denna viktiga match i seriens nedre regioner. Den ursprungliga samlingstiden "en och en kvart innan match" fick skjutas fram och den sista rödblåa spelaren äntrade Skarpnäcks Sportfält så sent som fyrtio minuter innan matchstart. En kvart innan matchstart stod flera Rotanspelare i kö till bilbiljettautomaten. Jag har svårt att se att särskilt många Premier League-spelare kommer gå samma öde till mötes under eftermiddagen. Men så kan livet vara som Division 2-stjärna.
I alla fall så kunde Holmbergs tänkta rödblåa startelva ställa upp i tid för match och denna startelva såg ut på följande vis:
Danne
Adde, Sheriff, Lennerman, Guffen
Kalle, Vigge (81), Keivan, Lukas (73)
Cesar, Rolle (60)
Bänken: Lelle, Haga, Simon, Leal, Bacon (81), Tomas (60), 14 (73)
Mbyes och Sebbes avstängningar samt Hedmans skada tvingade tränarduon till en del förändringar från föregående förlustmatch, men på pappret kändes laget starkare än våra antagonister på andra planhalvan.
Innan vi går in på själva matchen vill jag berätta att jag under kvällen fick skymta en idol - nämligen Aftonbladets Sportkrönikör numero uno - Simon Bank, iklädd sitt lag Andrea Dorias matchuniform för en annalkande match eller möjligtvis träning. Stort för en drömmande journalist som mig. Andrea Doria är, för den som kan sin Seinfeld, en båt som sjönk i början på 1900-talet. Huruvida Simons båt sjunker i seriesystemet låter jag vara osagt, men det känns irrelevant i frågan.
Matchen:
När man skadad sitter mitt i, en hyfsat tilltagen, bortaklack är känslan av frustration ganska påtaglig. Man vill bara hoppa in och spela, oavsett om spelarna på planen gör bra ifrån sig eller inte. Den maktlöshet som infinner sig gör att den ena halvan av hjärnan vill dra därifrån, medan den andra halvan vill se hur det slutar. Jag antar att den andra halvan oftast vinner.
De inledande första tjugo minuterna är ett ställningskrig där inget av lagen tar något tydligt grepp om den andre, i en matchbild som präglas av mycket långbollar på vilt kämpande anfallare. I hemmalaget verkar det te sig som en matchplan, i bortalaget tvingas laget spela den långa bollen eftersom de korta alternativen antingen inte fanns eller var för hårt markerade. Från sidan såg det ofta ut som att vi spelade 4-2-4 då yttrarna kom upp i samma höjd som våra två anfallare, vilket gjorde att djupledsbollarna var vår enda utväg. Trots detta så kändes det som att vi var det lag som ändå låg närmast ett ledningsmål efter tjugo minuter. Då fick Spårvägen hörna.
Hörnan i sig skulle, enligt rapporter från Rotans försvar, inte ens tilldömas Spårvägen eftersom bollen rensades undan framför en offsidestående vitblå anfallare. Linjedomaren vinkade för offside, huvuddomaren pekade mot hörnflaggan. När hörnan väl hade slagits var hemmalaget hungrigast och kunde dunka in 1-0 efter kalabalik i straffområdet. Inte vad vi behövde just då!
Rotebro lyckas trots detta bakslag rycka upp sig efter målet och skapa lite farligheter, främst genom inlägg från kanterna eller via hörnor, där både Sheriff och någon-som-jag-inte-såg-vem-det-var var nära att näta. Cesar, som gjorde sin första start för säsongen, var pigg under den första halvleken och kunde med sin irrationella spelstil skapa bryller i Spårvägenförsvaret. Bollen ville dock inte in i nätmaskorna och 0-1 stod sig till halvtid.
Inför den andra halvleken kändes det ändå ganska optimistiskt i Rotanklacken - en poäng skulle hålla kvällens motståndare fortsatt på tryggt avstånd och för det krävdes endast ett mål. Det skulle vi väl klara av i alla fall...
Andra halvlek är bättre än vad första är; Spårvägen låter oss hålla i bollen lite mer och vi lyckas etablera spel på deras planhalva lite lättare, vilket också ledde till flera farliga lägen. Cesar sprang sig fri från halva plan, men träffade en utrusande målvakt, Kalle träffade burgaveln med ett långskott vilket lämnade kvar en stor suck från Rotanlägret - från alla utom Cribba som trodde bollen gick in och skrek sitt högsta "JAAAAAAAAAAAA!" i livet. När ingen annan på planen, bänken eller i publiken delade Cribbas måljubel tystnade han tvärt. Då började alla andra skratta istället. Den bästa chansen hade dock nummer 13. Nummer 13? Men...det är väl den, för dagen, skadade anfallaren Johan Hedman? Jo, det trodde jag också. Men så fort katten är borta snor råttorna hans tröja - så döm av min förvåning när Victor "Vigge" Eriksson dansade in på planen med MIN tröja på sig! Och med MIN tröja missade han också vår stora kvitteringschans när han från nära håll sköt returen från Cesars fina nick, på Kalles fina inlägg, tätt utanför.
Nu vill jag inte skuldbelägga Vigge för mycket för detta illdåd - klart att han inte tackar nej till att bekläda den legendariska tröjan med nummer 13 på sig när han tilldelas den - det är snarare lagledare Arne Hägervik som bör hängas ut här på bloggen. En skymf mot allt som Rotan står för; lojalitet, gemenskap och tilltro. Ett klavertramp kära Hägervik som bloggen inte gärna ser upprepas.
Nu - åter till matchen.
Innan dessa fina oförvaltade chanser hade vårt läge att vända på steken försämrats betänkligt när Calle Lennerman, sin vana trogen numera, dragit på sig ett rött kort efter att ha delat ut en armbåge (eller knytnäve, jag kommer inte ihåg riktigt - tror till och med att jag blundade på grund av det otäcka i situationen) på en motspelare efter en tilltrasslad situation i vårt straffområde där Danne togs hårt åt av nämnda motspelare. Det röda kortet var, till skillnad från kortet i Västerås, odiskutabelt och detta förbättrade knappast Lennermans chanser till ett milt straff.
Med tio man gör vi dock en stark sista halvtimme och har förutom de chanser som redan nämnts, även ett kraftigt bollinnehav mot ett Spårvägen som ställde Spårvagnen i straffområdet för att skydda sitt mål. Givetvis ledde detta till ett par farliga kontringar mot Danne som dock svarade för ett par fina parader. Inget av lagen fick in någon mer boll och matchen slutade, sorgligt nog, 1-0 till Spårvägen.
Vad som bör nämnas mer om matchen är:
- Att Grabbens dotter Tindra var den mest oroliga på läktaren eftersom hon vet att förlust för pappas lag ger en arg och tråkig pappa där hemma. Arma krake.
- Att Lennerman i sekvensen innan sin utvisning hade svarat för en regelrätt hockeytackling för att hämnas Kalle som blivit hårt tacklad sekunderna innan. Lika odiskutabelt gult som det efterföljande röda.
- Att Lennerman började som kapten, blev utvisad och lämnade över kaptensbindeln till sin mindre kopia Lukas, som i sin tur blev utbytt och lämnade över till sin mindre kopia Guffen. Trip-Trap-Trull.
- Att Spårvägen inte är ett publiklag - 85 åskådare, varav åtminstone ett tjugotal hade sina sympatier i bortalaget. Svagt.
Första "måstematchen" slutade med förlust och nu är vi utan tvekan indragna i bottenstriden, men redan nästa helg hade vi tänkt lämna denna strid då ytterliggare en bottenkonkurrent gästar oss på Skinnaråsen - nämligen Norrtälje. Mer om den matchen får ni i veckan som kommer. Nu är det dags att knyta näven och ge allt inför den annalkande hösten!
/13...eller?
torsdag 11 augusti 2011
Inför Spårvägen - Rotebro
Hösten kan antingen bli en trevlig resa i tabellens övre halva där vi kan vara med och stöka till det för övriga topplag, långt från bottenstridens gyttjiga dy. Eller så väntar en höst där det är vi som står med gyttja upp till knäna och får kämpa frenetiskt för att få stanna kvar i tvåan. De tre nästkommande matcherna mot bottenkonkurrenter kan mycket väl avgöra hur den saken blir. Först ut: Spårvägen.
Läget i laget
Efter senaste matchen mot Enköping har vi fått slicka våra sår då både Hedman och Lukas haft svårigheter med att träna. Det som kan sägas redan nu är att kaptenens stukade fot är tillräckligt allvarlig för att han inte ska kunna delta i kvällens match. Beslutet togs enhälligt efter att Hedman avbrutit gårdagens extrainsatta träning med en kraftigt tejpad högerfot.
- Det kändes ändå bättre än vad jag trodde att det skulle göra, säger Hedman.
- Jag kunde jogga och slå till bollen på ett önskvärt sätt, men det var vid kraftiga riktningsförändringar och maxlöpningar som foten sa ifrån, tillägger han.
Angående Lukas ömmande ljumskar är det inte riktigt lika allvarligt, men han har inte tränat för fullt under de två pass vi genomfört efter Enköpingsmatchen och är tveksam till spel i kvällens drabbning.
I övrigt så är stämningen, de senaste resultaten till trots, mycket bra i spelartruppen. Under tisdagen vann också B-laget övertygande med 6-3 mot favoritmotståndaren Ekerö (vi måste gjort över 100 mål mot det där laget under 2000-talet), där flera A-lagsspelare visade framfötterna. Härligt! Träningarna i veckan har löpt på på ett bra sätt - där vi har fått nödvändig konstgrästräning inför matchen mot Spårvägen som alltså spelas på detta underlag. Rolle har varit mest nöjd eftersom han på konstgräs inte snubblar på bollen varje gång han gör ansats till att accelerera.
Motståndet
Spårvägen innehar just nu den föga smickrande nästjumboplaceringen, vilket innebär att om man stannar där så stannar man inte i division 2 till våren. En enkel match alltså? Nja, för om man dissikerar tabellen ytterliggare kan man lägga märke till två saker: nämligen att det är på hemmaplan som Spårvägen tar sina poäng - nämligen samtliga nio pinnar har erövrats på Skarpnäcks Sportfält, samtidigt som Rotebro fortfarande jagar efter den första fullpoängaren på resande fot. Inte så enkel match kanske ändå?
För den som har minnet intakt kanske kommer ihåg vårens hemmaseger mot kvällens motståndare (2-1). En match som vi dominerade i 90 minuter mot ett vilt långt slående försvar, men där segern ändå satt ganska långt inne. För att spela i Spårvägen ställs egentligen två högt ställda krav: Mät minst 190 centimeter i strumplästen (gärna med en sisådär 100 kilo fördelade på dessa centimeter) och skjut bollen högt, högt och långt, långt. Spelet får ju sin karaktär efter dessa krav, men om man tycker att det är ett tråkigt sätt att spela fotboll på så är det inte så lätt att vinna över och frustrationen när man stångar sig blodig mot dessa bjässar som slår undan bollen gång på gång kan vara förödande.
Kvällens betydelse är påtaglig; med en seger ikväll kan vi få lite andrum och arbetsro inför kommande drabbningar, medan en förlust faktiskt drar in oss i bottenstriden på riktigt. För att ta denna eftertraktade seger krävs det att vårt anfallsspel förbättras från senaste matcherna. Vi måste framförallt lägga fokus på oss själva och inte lägga så mycket energi på hur vi ska stoppa våra motståndare. Spårvägen är absolut ett kompetent lag som inte är lätta att slå på sin hemmaplan, men vi såg under vårmötet att vi är det bättre laget, med fler matchvinnare och om vi bara spelar med övertygelse och med en tro på det vi gör så har jag svårt att se att vi inte vänder hem med säsongens första bortatrea.
Undertecknad kommer som sagt inte att delta i kvällens match, men kommer att vara på plats för att stötta sina rödblå lagkamrater i detta viktiga Stockholmsderby. Jag hoppas att jag möter dig i bortaklacken. Väl mött!
/13
onsdag 10 augusti 2011
Dags att titta nedåt efter ny förlust
Innan sommaren tittade vi bara uppåt. Efter fyra vinstfria matcher och efter andra raka förlusten mot Enköping i lördags, är det kanske dags att vända sig om och titta på vad vi har för någonting nedanför oss. Vad som gömmer sig där? Våra tre nästkommande motståndare.
Lördagens match mot serieledaren Enköping var på förhand en tuff batalj - vårt motstånd kom stärkta efter en förkrossande 7-1-seger mot "Cuplaget" Norrtälje. Vi däremot, famlade i mörker efter en mycket svag insats tidigt på veckan, med 1-3-torsk som resultat. På Skinnaråsen skulle det dock vända. Eller?
Rotebro - Enköping 1-2 (0-1)
0-1 Philip Wikman (45)
0-2 Ermesto Ferreira Félix Brunhoso (55)
1-2 Kalle Ramsell (90)
Publik: 185
Skinnaråsens gräsmatta låg som vanligt grön och jämn som en golfgreen och vädret andades fotboll lång väg. 20 grader och mulet - perfekt! Laget kändes också sugna. Om det var revanschlustan från Västeråsmötet som syntes under uppvärmningen eller om det bara är förbannat kul att spela på Skinnaråsen, låter jag vara osagt. Positivismen var påtaglig hursomhelst. I alla fall kände jag det så.
Lite förändringar i startelvan igen på grund av avstängningar och dylikt gjorde att vi formerade oss på följande sätt när domaren blåste igång kampen:
Danne
Andreas, Mbye, Guffen (82), Leal (73)
Kalle, Keivan, Seb, Lukas
Rolle, Skedman (61)
Bänken: Lelle, Mellis, Vigge, Sherrif (82), Simon, Cesar (61), Bacon (73)
Matchen:
Matchen inleds såklart efter slantsinglingsseger från kapten Hedman (det här börjar bli löjligt) och efter en inmarsch där bortalagets spelare fick mest applåder och jubel på grund av sitt rika bortafölje. Den helt och hållet förintade hemmaklacken Ruben kunde, av förklariga skäl, inte ge bortaklacken "Gröna stå" någon match. Matchen på plan var under första 45 hyfsat jämn där målchanserna knappast radades upp på löpande band. Det som höll ögonlocken uppe på publiken var snarare frågan hur länge som Sebbe skulle få vara kvar på planen. Han och domaren kom inte så väl överens och Sebbe kunde ställt upp i "Komma-sent-in-i-duell-SM" om det hade funnits. Ingen medalj, men väl ett gult kort fick den gamle inkassera efter den första halvleken.
Vi hade svårt att få till något bra spel framåt, precis som under matchen i Västerås tidigare i veckan. Det blir ofta korta, raka anfall med tidiga långbollar utan tålamod. Detta beror ofta på bristande rörlighet under i stort sett samtliga delar av planen. Resultatet blir att vi äger boll under v äldigt liten del av matcherna - vilket betyder att vi får jaga boll under långa perioder, något vi inte gillar. Taktiken var att ligga lågt i försvarsspelet för att undvika bollar bakom backlinjen. Detta föll väl ut och Enköping behövde inte oroa Danne i målet nämnvärt. Framåt däremot ledde den låga pressen till att vi blev för långa i laget när vi väl "ställde om" efter bollerövring och anfallen blev, som sagt, för korta. Skedman har ett par hyfsade skottlägen och Lukas får inte riktigt träff på bollen efter ett inlägg, men vi är vana att skapa klart mer hemma på Skinnaråsen. Istället kommer kallduschen med halvlekens sista nick - då en omarkerad grön spelare får nicka in en väl slagen frispark preciiis innan halvtid. Typiskt.
Vi väljer att stanna kvar vid den låga pressen till en början i den andra halvleken, något som förändras efter ca tio minuter. Då avlossas nämligen säsongens skott på Skinnaråsen av och är nära på att bryta av ribban bakom Danne innan den landar i mål. 0-2 och en känsla av uppgivenhet sprider sig i laget. Det var inte den starten vi hade hoppats på. Fem minuter senare tvingas Skedman byta efter en befarad stukning av insidan (!) av högerfoten. In med Cesar. Under den sista halvtimmen av matchen är spelet sig ganska likt den första timmen. Vi har svårt att få till passningsspelet och trots att vi omgrupperar trupperna till en mer offensiv lagd uppställning där Bacon kommer in som en target för alla långbollar, så har vi svårt att komma till chanser. Det är just Bacon som har vår bästa chans efter en nickskarv av Lukas där Bacon skjuter sin volley strax utanför. När Kalle ser sitt långskott leta sig in till en 1-2-reducering är det tyvärr för sent. Matchen slutar med förlust mot serieledaren och revanschen uteblev.
På det hela taget gör vi återigen en dålig insats. Vi möter visserligen ett självförtroendedopat Enköping som är väldigt stabila och som har individuell kompetens över hela laget. Men det känns samtidigt som att de gick på halvfart och de vinner ändå rättvist. Det är inte okej. Vi saknar power och beslutsamhet just nu - något som måste finnas under resterande del av hösten. Nu väntar tre ödesmättade matcher mot lagen som ligger på placeringarna under oss - nio pinnar där så kan vi nog sluta titta neråt, men då krävs det bättring! Redan i morgon väntar den första av dessa tre bataljer då det vankas Stockholsmderby borta mot Spårvägen. Mer om den matchen får ni läsa om imorn.
För övrigt...
...måste Siggi Jonson vara den skrikigaste tränaren i serien (föga överraskande). Den före detta järnkaminen är het som få och fick en tämligen snäll match att låta som ett tredje världskrig.
...var den stora förvåningen att Bacon klippt bort sin "Aragon"-frisyr och valt att sätta dit en - Lellefrisyr istället. Fantastiskt!
...funkar klave fortfarande.
/13
Lördagens match mot serieledaren Enköping var på förhand en tuff batalj - vårt motstånd kom stärkta efter en förkrossande 7-1-seger mot "Cuplaget" Norrtälje. Vi däremot, famlade i mörker efter en mycket svag insats tidigt på veckan, med 1-3-torsk som resultat. På Skinnaråsen skulle det dock vända. Eller?
Rotebro - Enköping 1-2 (0-1)
0-1 Philip Wikman (45)
0-2 Ermesto Ferreira Félix Brunhoso (55)
1-2 Kalle Ramsell (90)
Publik: 185
Skinnaråsens gräsmatta låg som vanligt grön och jämn som en golfgreen och vädret andades fotboll lång väg. 20 grader och mulet - perfekt! Laget kändes också sugna. Om det var revanschlustan från Västeråsmötet som syntes under uppvärmningen eller om det bara är förbannat kul att spela på Skinnaråsen, låter jag vara osagt. Positivismen var påtaglig hursomhelst. I alla fall kände jag det så.
Lite förändringar i startelvan igen på grund av avstängningar och dylikt gjorde att vi formerade oss på följande sätt när domaren blåste igång kampen:
Danne
Andreas, Mbye, Guffen (82), Leal (73)
Kalle, Keivan, Seb, Lukas
Rolle, Skedman (61)
Bänken: Lelle, Mellis, Vigge, Sherrif (82), Simon, Cesar (61), Bacon (73)
Matchen:
Matchen inleds såklart efter slantsinglingsseger från kapten Hedman (det här börjar bli löjligt) och efter en inmarsch där bortalagets spelare fick mest applåder och jubel på grund av sitt rika bortafölje. Den helt och hållet förintade hemmaklacken Ruben kunde, av förklariga skäl, inte ge bortaklacken "Gröna stå" någon match. Matchen på plan var under första 45 hyfsat jämn där målchanserna knappast radades upp på löpande band. Det som höll ögonlocken uppe på publiken var snarare frågan hur länge som Sebbe skulle få vara kvar på planen. Han och domaren kom inte så väl överens och Sebbe kunde ställt upp i "Komma-sent-in-i-duell-SM" om det hade funnits. Ingen medalj, men väl ett gult kort fick den gamle inkassera efter den första halvleken.
Vi hade svårt att få till något bra spel framåt, precis som under matchen i Västerås tidigare i veckan. Det blir ofta korta, raka anfall med tidiga långbollar utan tålamod. Detta beror ofta på bristande rörlighet under i stort sett samtliga delar av planen. Resultatet blir att vi äger boll under v äldigt liten del av matcherna - vilket betyder att vi får jaga boll under långa perioder, något vi inte gillar. Taktiken var att ligga lågt i försvarsspelet för att undvika bollar bakom backlinjen. Detta föll väl ut och Enköping behövde inte oroa Danne i målet nämnvärt. Framåt däremot ledde den låga pressen till att vi blev för långa i laget när vi väl "ställde om" efter bollerövring och anfallen blev, som sagt, för korta. Skedman har ett par hyfsade skottlägen och Lukas får inte riktigt träff på bollen efter ett inlägg, men vi är vana att skapa klart mer hemma på Skinnaråsen. Istället kommer kallduschen med halvlekens sista nick - då en omarkerad grön spelare får nicka in en väl slagen frispark preciiis innan halvtid. Typiskt.
Vi väljer att stanna kvar vid den låga pressen till en början i den andra halvleken, något som förändras efter ca tio minuter. Då avlossas nämligen säsongens skott på Skinnaråsen av och är nära på att bryta av ribban bakom Danne innan den landar i mål. 0-2 och en känsla av uppgivenhet sprider sig i laget. Det var inte den starten vi hade hoppats på. Fem minuter senare tvingas Skedman byta efter en befarad stukning av insidan (!) av högerfoten. In med Cesar. Under den sista halvtimmen av matchen är spelet sig ganska likt den första timmen. Vi har svårt att få till passningsspelet och trots att vi omgrupperar trupperna till en mer offensiv lagd uppställning där Bacon kommer in som en target för alla långbollar, så har vi svårt att komma till chanser. Det är just Bacon som har vår bästa chans efter en nickskarv av Lukas där Bacon skjuter sin volley strax utanför. När Kalle ser sitt långskott leta sig in till en 1-2-reducering är det tyvärr för sent. Matchen slutar med förlust mot serieledaren och revanschen uteblev.
På det hela taget gör vi återigen en dålig insats. Vi möter visserligen ett självförtroendedopat Enköping som är väldigt stabila och som har individuell kompetens över hela laget. Men det känns samtidigt som att de gick på halvfart och de vinner ändå rättvist. Det är inte okej. Vi saknar power och beslutsamhet just nu - något som måste finnas under resterande del av hösten. Nu väntar tre ödesmättade matcher mot lagen som ligger på placeringarna under oss - nio pinnar där så kan vi nog sluta titta neråt, men då krävs det bättring! Redan i morgon väntar den första av dessa tre bataljer då det vankas Stockholsmderby borta mot Spårvägen. Mer om den matchen får ni läsa om imorn.
För övrigt...
...måste Siggi Jonson vara den skrikigaste tränaren i serien (föga överraskande). Den före detta järnkaminen är het som få och fick en tämligen snäll match att låta som ett tredje världskrig.
...var den stora förvåningen att Bacon klippt bort sin "Aragon"-frisyr och valt att sätta dit en - Lellefrisyr istället. Fantastiskt!
...funkar klave fortfarande.
/13
lördag 6 augusti 2011
Inför Enköping - Rotebro
Rotebros senaste match: Västerås borta 1-3
Enköpings senaste match: Norrtälje borta 7-1
Idag möter vi varandra.
Ja, idag kommer en grön serieledare från Sveriges närmaste stad, från en färsk 7-1-seger i ryggsäcken och med en hunger efter division 1. En värdemätare av stora mått alltså. Samtidigt kommer vi från säsongens kanske sämsta insats mot Västerås i måndags och såg kanske i och med det tåget mot ettan lämna oss stående på perrongen med besvikna miner.
Men...
Division 2 Norra Svealand är inte så enkel och logisk anno 2011 att en serieledare gästar Skinnaråsen för en dags jobb och vänder hem till sin nära stad med tre nya pinnar i bussen. Nej, innanför Skinnaråsens stängsel spelar det inte någon roll vilka som gästar oss - här är vi alltid favoriter och självsäkra. Jag tror på vinst idag.
Under veckan har "bankrånarligan" med Simon, Petros och Amanuelish kommit tillbaka efter en veckas "jobb med fett bra betalt". Nya ferraris stod parkerade på Skinnaråsens parkering på tisdagsträningen och nya klockor prydde trions handleder. Det går bra nu.
Annars slog det oss att vissa lag har varit ganska överlägsna under veckans träningar. Gemensam nämnare med alla dessa lag är att en viss Johan Hedman spelat i samtliga dessa lag. Det känns bra att nämna det.
Matchen idag mot Enköping är en chans för oss till revansch - både för debaclet mot Västerås tidigare i veckan, men även för den snöpliga poängförlusten på Enavallen tidigare i vår, då vi tappade en 2-0-ledning till oavgjort i slutet av matchen. Med det sagt så bör vi inte heller känna någon överdriven respekt mot denna serieledare - vi vet ju att vi kan vara minst lika bra som dem. Och nu på Skinnaråsen så är det bara en sak som gäller; tre poäng!
/13
Enköpings senaste match: Norrtälje borta 7-1
Idag möter vi varandra.
Ja, idag kommer en grön serieledare från Sveriges närmaste stad, från en färsk 7-1-seger i ryggsäcken och med en hunger efter division 1. En värdemätare av stora mått alltså. Samtidigt kommer vi från säsongens kanske sämsta insats mot Västerås i måndags och såg kanske i och med det tåget mot ettan lämna oss stående på perrongen med besvikna miner.
Men...
Division 2 Norra Svealand är inte så enkel och logisk anno 2011 att en serieledare gästar Skinnaråsen för en dags jobb och vänder hem till sin nära stad med tre nya pinnar i bussen. Nej, innanför Skinnaråsens stängsel spelar det inte någon roll vilka som gästar oss - här är vi alltid favoriter och självsäkra. Jag tror på vinst idag.
Under veckan har "bankrånarligan" med Simon, Petros och Amanuelish kommit tillbaka efter en veckas "jobb med fett bra betalt". Nya ferraris stod parkerade på Skinnaråsens parkering på tisdagsträningen och nya klockor prydde trions handleder. Det går bra nu.
Annars slog det oss att vissa lag har varit ganska överlägsna under veckans träningar. Gemensam nämnare med alla dessa lag är att en viss Johan Hedman spelat i samtliga dessa lag. Det känns bra att nämna det.
Matchen idag mot Enköping är en chans för oss till revansch - både för debaclet mot Västerås tidigare i veckan, men även för den snöpliga poängförlusten på Enavallen tidigare i vår, då vi tappade en 2-0-ledning till oavgjort i slutet av matchen. Med det sagt så bör vi inte heller känna någon överdriven respekt mot denna serieledare - vi vet ju att vi kan vara minst lika bra som dem. Och nu på Skinnaråsen så är det bara en sak som gäller; tre poäng!
/13
måndag 1 augusti 2011
Årets sämsta match gav välförtjänt förlust.
Det här var ju meningen att det skulle bli våra första steg mot division 1 när serien startade igen, det skulle bli en spelmässig revansch från senaste mötet på Skinnaråsen, då vi oförtjänt klarade oavgjort, och det var meningen att vi skulle ta säsongens första "bortatrea" mot laget som ännu inte tagit någon hemmatrea. Och så blev det ju inte alls så. För att citera Jacob Eklund: "Vafan!"
Västerås IK - Rotebro ISFF 3-1 (1-1)
0-1 Roland Mendy (11)
1-1 Kalle Ljungberg (41)
2-1 Gabriel Medina (81)
3-1 Philip Fredriksson (86)
Publik: 160
Med en feberfödelsedagsfirande Sebastian Strömberg och med en avstängd Keivan kvar på hemmaplan såg startelvan mot Västerås ut på följande vis:
Danne
Adde Eriksson, Mbye, Lennerman, Haga
Kalle, Lukas, Leal, Vigge
Rolle, Hedman
Bänken: Lelle, Mellis (77), Lill-Haga, Bacon (82), Cesar (57), 14
1:a halvlek
Västerås bjöd på en mycket fin Apalbymatta och ett strålande sommarväder, vilket vi helt klart uppskattade från Rotanlägret. Vi uppskattade också att vi fick ta ledningen så pass enkelt redan efter elva minuter genom Rolle. Sen var det slut på gästfriheten från Västeråsarnas sida.
Västerås är ett skickligt fotbollslag med en tydlig idé om att spela sig loss via sin eminenta innermittstrio (en av seriens bästa) och vidare ut på individuellt duktiga yttrar som utmanar och spelar in bollen lågt, alternativt genom tidiga inlägg. Man har lyckats få spelarna att förstå hur man ska löpa och hur man ska skapa chanser. Kryddat med individuell briljans - särskilt hos nummer 5 Christian Cuevas på innermitten - är Västerås ett topplag som borde ligga högre upp i tabellen. Och som framförallt borde ha vunnit någon mer hemmamatch i år!
Vi stod dock upp bra i 35 minuter, där Danne lyckades freda vårt mål med hjälp av en Ramadantrött Mbye och den alltid stabile Lennerman i mittbacksparet. När den förre detta GIF Sundsvallspelaren Kalle Ljungberg lurade bort Haga och sköt via Lennerman kunde inte ens vår kära katt till målvakt rädda oss. 1-1 var ett faktum och stod sig halvleken ut.
2:a halvlek;
Vi sa i halvtidsvilan att vi behövde komma igång igen efter en svag avslutning av den första halvleken. Många kändes trötta efter en något för lat sommar och vi hängde inte med i pressen längre vilket gav VIK ett spelövertag. Alla höll med. Prat är en dock en sak - handling en annan.
När domaren visslade igång den andra halvleken var vi kvar i omklädningsrummet - och förblev där tills våra bleka kopior gjorde oss sällskap efter matchens slut. Efter fem minuter hade Danne redan behövt rädda oss från underläge ett par gånger, och det blev bara värre och värre ju längre halvleken led. Västerås spelade ut under de avslutande 45 och det borde inte dröjt ända till den 81:a minuten innan ledningsmålet kom via ett lågt inspel och avslut i öppen kasse. Men det gjorde det. Vi lyckades komma upp i ströattacker, men var antingen för stressade eller saknade kvalité i det vi gjorde för att en kvittering skulle vara nära. Istället avgjordes matchen när bollen återigen styrdes in i mål, denna gång på en frispark. Men en olycka kommer sällan ensam - innan matchen var slut skulle vi även få vår backgeneral (det är Lennerman jag syftar på då) utvisad efter ett av mååååånga dåliga beslut av domaren. 3-1. Förlust, förnedring, förjävligt.
Vad ska vi glädjas åt av det här då?
- Det stora glädjeämnet är (såklart) att kapten Hedman fortfarande efter tolv omgångar är obesegrad som slantsinglare. Klave har (på riktiigt) vunnit alla gånger. Igår var det ett specialmynt från domarens sida, där den rödblåa kaptenen var tvungen att fråga vad som var klave, det var "flaggan", och flaggan vann. Still unbeaten! När är Slantsinglings-VM?
- Även fast vi var sämst så fanns det en på Apalby som var sämre - domaren. Hade väldigt mycket fel och som kronan på verket väljer han det röda kortet när Lennerman kommer in lite sent, men inte farligt i slutet.
- Adde Eriksson gjorde en mycket lovande debut på vänsterbacken - välkommen in i spelet, som Magnus Härenstam hade sagt.
Jag kommer inte skriva vad vi inte ska glädjas åt, för det är bra mycket. Vi skiter i den här matchen istället och fokuserar på att vinna över serieledaren Enköping nu på lördag. Ett Enköping som vann mot Norrtälje med 7-1 igår. Efter solsken kommer regn Enköping!
/13
Inför Västerås - Rotebro
Imorgon fortsätter den brokiga vägen in i ettan för Rotebro, då Västerås IK tar emot oss inne i själva kärnan av gnällbältet. Så på med arbetsbältet och blåstället - nu ska vi mota bort gnällspikarna och ta tre fina poäng i en annars vinstfri bortakolumn.
Söndagens träning var av det lugnare slaget, vilket är brukligt när det vankas match redan dagen därpå. Gladast att beträda Skinnaråsens grymma matta ("Sveriges finaste" enligt domaren senast mot Västerås) denna vackra sommareftermiddag var nog undertecknad som gjorde sin första träning på drygt en månad. Tvåa var nog den alltid glada Armin. "Men blev inte Armin precis utlånad till Österåker - vad gör han på en träning med Rotebro?", kanske du säger. Armin är fortfarande utlånad till division 4-laget från Åkersberga, men kunde inte slita sig från att titta på den i övrigt ganska glespublika träningen och agerade, iklädd jeans och tatueringar, försvarare under inläggsövningen. Med framgång ska också tilläggas.
Träningen i sig var inget som kommer att tas upp i morgondagens upplaga av The Times, eller ens i nästa veckas Mitt i Sollentuna, men helt klart kunde alla två åskådare på plats konstatera att Lag Röd var både överlägsna och snyggast denna söndag. Ingen av de två åskådarna verkade förvånad.
Med på träningen var också ett nytt ansikte; ytterbacken Addo (kan säkert stavas på många andra sätt) som kommer från ett provspel från självaste Hammarby (!) och gjorde ett starkt första intryck. Eftersom de flesta rödblåa nyförvärv är från Gambia så utgår jag ifrån att även Addo är det. Välkommen i alla fall!
Matchen mot de gulsvarta imorn är inte bara en efterlängtad nystart efter en lång och tråkig sommar, utan även en chans för oss att haka på i toppen efter ett par trista resultat i slutet av våren. Det känns som att "sista tåget" har gått flera gånger den här säsongen, men eftersom alla lag vägrar hålla en jämn, hög standard så kommer det där tåget tillbaka gång på gång. Dags att hoppa på nu kanske?
Igår avgjordes också den mycket prestigefyllda golfturneringen RIS Masters, där undertecknad är alldeles för skitkass för att ens få titta på, vilket diskvalificerar ett längre reportage, men det viktigaste var att Cribba vann och att gästspel från Christer Johansson gladde golfskaran. Under kvällen spelades också den utvecklingsstörda (och något mindre prestigefyllda) grenen av turneringen. Supportern och förre A-lagsspelaren Anders Hedman kammade hem segern efter oväntat välvårdat spel, före frekvente bakissupportern Michael Jonsson. Sist, men ändå på pallen, kom A-lagets skyttekung Johan Hedman. Ingen av de tre deltagarna eller de noll åskådarna lyfte på ögonbrynen.
Tack för visat intresse - nu är det vatten och videoanalys som står på schemat inför morgondagens drabbning. Nu tar vi Västerås - i röven!
Söndagens träning var av det lugnare slaget, vilket är brukligt när det vankas match redan dagen därpå. Gladast att beträda Skinnaråsens grymma matta ("Sveriges finaste" enligt domaren senast mot Västerås) denna vackra sommareftermiddag var nog undertecknad som gjorde sin första träning på drygt en månad. Tvåa var nog den alltid glada Armin. "Men blev inte Armin precis utlånad till Österåker - vad gör han på en träning med Rotebro?", kanske du säger. Armin är fortfarande utlånad till division 4-laget från Åkersberga, men kunde inte slita sig från att titta på den i övrigt ganska glespublika träningen och agerade, iklädd jeans och tatueringar, försvarare under inläggsövningen. Med framgång ska också tilläggas.
Träningen i sig var inget som kommer att tas upp i morgondagens upplaga av The Times, eller ens i nästa veckas Mitt i Sollentuna, men helt klart kunde alla två åskådare på plats konstatera att Lag Röd var både överlägsna och snyggast denna söndag. Ingen av de två åskådarna verkade förvånad.
Med på träningen var också ett nytt ansikte; ytterbacken Addo (kan säkert stavas på många andra sätt) som kommer från ett provspel från självaste Hammarby (!) och gjorde ett starkt första intryck. Eftersom de flesta rödblåa nyförvärv är från Gambia så utgår jag ifrån att även Addo är det. Välkommen i alla fall!
Matchen mot de gulsvarta imorn är inte bara en efterlängtad nystart efter en lång och tråkig sommar, utan även en chans för oss att haka på i toppen efter ett par trista resultat i slutet av våren. Det känns som att "sista tåget" har gått flera gånger den här säsongen, men eftersom alla lag vägrar hålla en jämn, hög standard så kommer det där tåget tillbaka gång på gång. Dags att hoppa på nu kanske?
Igår avgjordes också den mycket prestigefyllda golfturneringen RIS Masters, där undertecknad är alldeles för skitkass för att ens få titta på, vilket diskvalificerar ett längre reportage, men det viktigaste var att Cribba vann och att gästspel från Christer Johansson gladde golfskaran. Under kvällen spelades också den utvecklingsstörda (och något mindre prestigefyllda) grenen av turneringen. Supportern och förre A-lagsspelaren Anders Hedman kammade hem segern efter oväntat välvårdat spel, före frekvente bakissupportern Michael Jonsson. Sist, men ändå på pallen, kom A-lagets skyttekung Johan Hedman. Ingen av de tre deltagarna eller de noll åskådarna lyfte på ögonbrynen.
Tack för visat intresse - nu är det vatten och videoanalys som står på schemat inför morgondagens drabbning. Nu tar vi Västerås - i röven!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)