Inför Spårvägen - Rotebro

Hösten kan antingen bli en trevlig resa i tabellens övre halva där vi kan vara med och stöka till det för övriga topplag, långt från bottenstridens gyttjiga dy. Eller så väntar en höst där det är vi som står med gyttja upp till knäna och får kämpa frenetiskt för att få stanna kvar i tvåan. De tre nästkommande matcherna mot bottenkonkurrenter kan mycket väl avgöra hur den saken blir. Först ut: Spårvägen.

Läget i laget

Efter senaste matchen mot Enköping har vi fått slicka våra sår då både Hedman och Lukas haft svårigheter med att träna. Det som kan sägas redan nu är att kaptenens stukade fot är tillräckligt allvarlig för att han inte ska kunna delta i kvällens match. Beslutet togs enhälligt efter att Hedman avbrutit gårdagens extrainsatta träning med en kraftigt tejpad högerfot.

- Det kändes ändå bättre än vad jag trodde att det skulle göra, säger Hedman.

- Jag kunde jogga och slå till bollen på ett önskvärt sätt, men det var vid kraftiga riktningsförändringar och maxlöpningar som foten sa ifrån, tillägger han.

Angående Lukas ömmande ljumskar är det inte riktigt lika allvarligt, men han har inte tränat för fullt under de två pass vi genomfört efter Enköpingsmatchen och är tveksam till spel i kvällens drabbning.

I övrigt så är stämningen, de senaste resultaten till trots, mycket bra i spelartruppen. Under tisdagen vann också B-laget övertygande med 6-3 mot favoritmotståndaren Ekerö (vi måste gjort över 100 mål mot det där laget under 2000-talet), där flera A-lagsspelare visade framfötterna. Härligt! Träningarna i veckan har löpt på på ett bra sätt - där vi har fått nödvändig konstgrästräning inför matchen mot Spårvägen som alltså spelas på detta underlag. Rolle har varit mest nöjd eftersom han på konstgräs inte snubblar på bollen varje gång han gör ansats till att accelerera.

Motståndet

Spårvägen innehar just nu den föga smickrande nästjumboplaceringen, vilket innebär att om man stannar där så stannar man inte i division 2 till våren. En enkel match alltså? Nja, för om man dissikerar tabellen ytterliggare kan man lägga märke till två saker: nämligen att det är på hemmaplan som Spårvägen tar sina poäng - nämligen samtliga nio pinnar har erövrats på Skarpnäcks Sportfält, samtidigt som Rotebro fortfarande jagar efter den första fullpoängaren på resande fot. Inte så enkel match kanske ändå?

För den som har minnet intakt kanske kommer ihåg vårens hemmaseger mot kvällens motståndare (2-1). En match som vi dominerade i 90 minuter mot ett vilt långt slående försvar, men där segern ändå satt ganska långt inne. För att spela i Spårvägen ställs egentligen två högt ställda krav: Mät minst 190 centimeter i strumplästen (gärna med en sisådär 100 kilo fördelade på dessa centimeter) och skjut bollen högt, högt och långt, långt. Spelet får ju sin karaktär efter dessa krav, men om man tycker att det är ett tråkigt sätt att spela fotboll på så är det inte så lätt att vinna över och frustrationen när man stångar sig blodig mot dessa bjässar som slår undan bollen gång på gång kan vara förödande.

Kvällens betydelse är påtaglig; med en seger ikväll kan vi få lite andrum och arbetsro inför kommande drabbningar, medan en förlust faktiskt drar in oss i bottenstriden på riktigt. För att ta denna eftertraktade seger krävs det att vårt anfallsspel förbättras från senaste matcherna. Vi måste framförallt lägga fokus på oss själva och inte lägga så mycket energi på hur vi ska stoppa våra motståndare. Spårvägen är absolut ett kompetent lag som inte är lätta att slå på sin hemmaplan, men vi såg under vårmötet att vi är det bättre laget, med fler matchvinnare och om vi bara spelar med övertygelse och med en tro på det vi gör så har jag svårt att se att vi inte vänder hem med säsongens första bortatrea.

Undertecknad kommer som sagt inte att delta i kvällens match, men kommer att vara på plats för att stötta sina rödblå lagkamrater i detta viktiga Stockholmsderby. Jag hoppas att jag möter dig i bortaklacken. Väl mött!

/13