Tredje raka torsken - men nu vänder det!

Förlust igen mot nästjumbon Spårvägen gör att Rotebro nu officiellt är inblandade i höstens streckstrid - en strid som ingen vill strida. Inte ens nummer 13 eller närvaron av Sveriges bäste krönikör kunde ändra på det faktumet.

Spårvägen - Rotebro 1-0 (1-0)
1-0 Jonas Björck (28)
Utvisningar Rotebro: Calle Lennerman (63)
Publik: 85

Förspelet med det alltid lika frustrerande och närgångna mötet med Stockholms biltrafik i rusningstid, ledde till en onödig stress inför denna viktiga match i seriens nedre regioner. Den ursprungliga samlingstiden "en och en kvart innan match" fick skjutas fram och den sista rödblåa spelaren äntrade Skarpnäcks Sportfält så sent som fyrtio minuter innan matchstart. En kvart innan matchstart stod flera Rotanspelare i kö till bilbiljettautomaten. Jag har svårt att se att särskilt många Premier League-spelare kommer gå samma öde till mötes under eftermiddagen. Men så kan livet vara som Division 2-stjärna.

I alla fall så kunde Holmbergs tänkta rödblåa startelva ställa upp i tid för match och denna startelva såg ut på följande vis:
Danne
Adde, Sheriff, Lennerman, Guffen
Kalle, Vigge (81), Keivan, Lukas (73)
Cesar, Rolle (60)
Bänken: Lelle, Haga, Simon, Leal, Bacon (81), Tomas (60), 14 (73)

Mbyes och Sebbes avstängningar samt Hedmans skada tvingade tränarduon till en del förändringar från föregående förlustmatch, men på pappret kändes laget starkare än våra antagonister på andra planhalvan.

Innan vi går in på själva matchen vill jag berätta att jag under kvällen fick skymta en idol - nämligen Aftonbladets Sportkrönikör numero uno - Simon Bank, iklädd sitt lag Andrea Dorias matchuniform för en annalkande match eller möjligtvis träning. Stort för en drömmande journalist som mig. Andrea Doria är, för den som kan sin Seinfeld, en båt som sjönk i början på 1900-talet. Huruvida Simons båt sjunker i seriesystemet låter jag vara osagt, men det känns irrelevant i frågan.

Matchen:

När man skadad sitter mitt i, en hyfsat tilltagen, bortaklack är känslan av frustration ganska påtaglig. Man vill bara hoppa in och spela, oavsett om spelarna på planen gör bra ifrån sig eller inte. Den maktlöshet som infinner sig gör att den ena halvan av hjärnan vill dra därifrån, medan den andra halvan vill se hur det slutar. Jag antar att den andra halvan oftast vinner.

De inledande första tjugo minuterna är ett ställningskrig där inget av lagen tar något tydligt grepp om den andre, i en matchbild som präglas av mycket långbollar på vilt kämpande anfallare. I hemmalaget verkar det te sig som en matchplan, i bortalaget tvingas laget spela den långa bollen eftersom de korta alternativen antingen inte fanns eller var för hårt markerade. Från sidan såg det ofta ut som att vi spelade 4-2-4 då yttrarna kom upp i samma höjd som våra två anfallare, vilket gjorde att djupledsbollarna var vår enda utväg. Trots detta så kändes det som att vi var det lag som ändå låg närmast ett ledningsmål efter tjugo minuter. Då fick Spårvägen hörna.

Hörnan i sig skulle, enligt rapporter från Rotans försvar, inte ens tilldömas Spårvägen eftersom bollen rensades undan framför en offsidestående vitblå anfallare. Linjedomaren vinkade för offside, huvuddomaren pekade mot hörnflaggan. När hörnan väl hade slagits var hemmalaget hungrigast och kunde dunka in 1-0 efter kalabalik i straffområdet. Inte vad vi behövde just då!

Rotebro lyckas trots detta bakslag rycka upp sig efter målet och skapa lite farligheter, främst genom inlägg från kanterna eller via hörnor, där både Sheriff och någon-som-jag-inte-såg-vem-det-var var nära att näta. Cesar, som gjorde sin första start för säsongen, var pigg under den första halvleken och kunde med sin irrationella spelstil skapa bryller i Spårvägenförsvaret. Bollen ville dock inte in i nätmaskorna och 0-1 stod sig till halvtid.

Inför den andra halvleken kändes det ändå ganska optimistiskt i Rotanklacken - en poäng skulle hålla kvällens motståndare fortsatt på tryggt avstånd och för det krävdes endast ett mål. Det skulle vi väl klara av i alla fall...

Andra halvlek är bättre än vad första är; Spårvägen låter oss hålla i bollen lite mer och vi lyckas etablera spel på deras planhalva lite lättare, vilket också ledde till flera farliga lägen. Cesar sprang sig fri från halva plan, men träffade en utrusande målvakt, Kalle träffade burgaveln med ett långskott vilket lämnade kvar en stor suck från Rotanlägret - från alla utom Cribba som trodde bollen gick in och skrek sitt högsta "JAAAAAAAAAAAA!" i livet. När ingen annan på planen, bänken eller i publiken delade Cribbas måljubel tystnade han tvärt. Då började alla andra skratta istället. Den bästa chansen hade dock nummer 13. Nummer 13? Men...det är väl den, för dagen, skadade anfallaren Johan Hedman? Jo, det trodde jag också. Men så fort katten är borta snor råttorna hans tröja - så döm av min förvåning när Victor "Vigge" Eriksson dansade in på planen med MIN tröja på sig! Och med MIN tröja missade han också vår stora kvitteringschans när han från nära håll sköt returen från Cesars fina nick, på Kalles fina inlägg, tätt utanför.



Nu vill jag inte skuldbelägga Vigge för mycket för detta illdåd - klart att han inte tackar nej till att bekläda den legendariska tröjan med nummer 13 på sig när han tilldelas den - det är snarare lagledare Arne Hägervik som bör hängas ut här på bloggen. En skymf mot allt som Rotan står för; lojalitet, gemenskap och tilltro. Ett klavertramp kära Hägervik som bloggen inte gärna ser upprepas.

Nu - åter till matchen.

Innan dessa fina oförvaltade chanser hade vårt läge att vända på steken försämrats betänkligt när Calle Lennerman, sin vana trogen numera, dragit på sig ett rött kort efter att ha delat ut en armbåge (eller knytnäve, jag kommer inte ihåg riktigt - tror till och med att jag blundade på grund av det otäcka i situationen) på en motspelare efter en tilltrasslad situation i vårt straffområde där Danne togs hårt åt av nämnda motspelare. Det röda kortet var, till skillnad från kortet i Västerås, odiskutabelt och detta förbättrade knappast Lennermans chanser till ett milt straff.



Med tio man gör vi dock en stark sista halvtimme och har förutom de chanser som redan nämnts, även ett kraftigt bollinnehav mot ett Spårvägen som ställde Spårvagnen i straffområdet för att skydda sitt mål. Givetvis ledde detta till ett par farliga kontringar mot Danne som dock svarade för ett par fina parader. Inget av lagen fick in någon mer boll och matchen slutade, sorgligt nog, 1-0 till Spårvägen.

Vad som bör nämnas mer om matchen är:
- Att Grabbens dotter Tindra var den mest oroliga på läktaren eftersom hon vet att förlust för pappas lag ger en arg och tråkig pappa där hemma. Arma krake.
- Att Lennerman i sekvensen innan sin utvisning hade svarat för en regelrätt hockeytackling för att hämnas Kalle som blivit hårt tacklad sekunderna innan. Lika odiskutabelt gult som det efterföljande röda.
- Att Lennerman började som kapten, blev utvisad och lämnade över kaptensbindeln till sin mindre kopia Lukas, som i sin tur blev utbytt och lämnade över till sin mindre kopia Guffen. Trip-Trap-Trull.
- Att Spårvägen inte är ett publiklag - 85 åskådare, varav åtminstone ett tjugotal hade sina sympatier i bortalaget. Svagt.

Första "måstematchen" slutade med förlust och nu är vi utan tvekan indragna i bottenstriden, men redan nästa helg hade vi tänkt lämna denna strid då ytterliggare en bottenkonkurrent gästar oss på Skinnaråsen - nämligen Norrtälje. Mer om den matchen får ni i veckan som kommer. Nu är det dags att knyta näven och ge allt inför den annalkande hösten!
/13...eller?