Det är nu mindre än fem dygn kvar tills vi vet vilket lag i Sollentuna som kan titulera sig "kommunens mästare". Under dessa fem dygn kan ni följa en Rotebrospelares vardag i en derbysjuk kommun. Och denna spelare är jag.
Igår berättade jag om hur det är att jobba på en arbetsplats där man är kraftig minoritet och får ta skydd från diverse skurar av hån och förolämpningar från United-anhängare. Som den självplågare jag är så valde jag därför att maximera denna skur av glåpord genom att bära en Rotebromatchtröja (tack Therese Koskela) under dagen idag. Det blev en källa till mången gliringar från barn i alla åldrar. Men eftersom min övertygelse är så stark om att det är jag som bär de rätta färgerna till skillnad från de stackars barnen som lever i vitt, rinner deras ord av mig som vatten på en gås.
Mitt uppdrag med att få över Unitedanhängare till den rätta sidan bär däremot inte mycket frukt. Jag tror snarare att motståndet till Rotebro har blivit starkare under dagen, inte minst tack vare den prestigefyllda fotbollsmatch som spelades under förmiddagen på skolgården. Detta "Mini-el clasico" utspelades mellan Rotebro där jag med hjälp av tre 6-7-årnigar vaktade det ena målet, och Sollentuna United, anförda av ett tiotal lågstadiebarn, hade fullt sjå att freda det andra.
Matchen fick en oväntad öppning då United lyckades ta ledningen efter att ha utnyttjat ett försvarsmisstag och det faktum att Rotebro för dagen ställde upp utan målvakt. Lelles insatser den senaste tiden var inte tillräckliga då vi ville ha en offensiv uppställning i derbyt. Uniteds spelare fick dock inte jubla länge, då Rotans nummer 13 kunde kvittera efter en magnifik soloprestation då han bland annat retfullt tunnlade Filip Terland på sin väg till målet. Rotebro tog sedan över spelet och både en ovanligt liten Kalle Ramsell och en något feminim Mbye Camara oroade motståndet som inte kunde bestämma sig vem som skulle ta bollen. Det var dock Johan "Bacon" Larsson som gav oss ledningen efter ett långskott som inte kändes otagbart för Säll i Unitedmålet. Bacon som under hela matchen sprang runt med händerna i tröjfickorna på ett närmast provocernade nonchalant vis.
Efter ledningsmålet spårade matchen ur; Kalle började gråta efter att ha skrapat knät i marken och när matchens besvikelse i den första halvleken - Jens Åberg - gråtandes satte sig vid sidan av plan efter att ha fått en, inte särskilt hård, boll i magen valde spelarna unisont att ta halvtid. 2-1 till Rotan efter första halvlek och vi kände oss taggade inför den andra akten då chockbeskedet nådde oss; Sollentuna Uniteds spelare vägrade att komma ut till andra halvlek, med den officiella förklaringen att "Matchbollen var för dålig". Eftersom arenan inte ägde någon annan boll än, den från hemmalagets sida, usla boll som vi spelat med i första halvlek, gick segern till Rotebro. Snöpligt och lite antiklimaxartat kan tyckas, men om sanningen ska fram så lär det varit något annat än matchbollen som gjorde att Unitedspelarna valde att börja hoppa hopprep istället. Vi var för bra helt enkelt, och hade andra halvlek spelats hade nog siffrorna blivit större. Skön och viktig seger i genrepet dock, vilket stärker självförtroendet och min och Rotebros status på skolgården.
Imorn kommer jag att fortsätta mitt fruktlösa, men roliga korståg på skolan genom att försöka färga så mycket som möjligt av skolan rödblå. Ett uppdrag som säkerligen kommer stöta på en del problem då skolans vaktmästare ser ut att vara hårdknackad Unitedfan. Men korståg ska vara problemfylda, annars vet man inte om man har Gud på sin sida.
Till sist vill jag citera en ung facebookkontakt som hade följande statusuppdatering igår: "Två färger, en tro - Världens bästa Rotebro!". Rotan berör sannerligen!
/13
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar