Skolan jag jobbar på ligger alldeles ovanför Sollentunavallen. Det självklara valet för eleverna på skolan, när man ska spela fotboll, är givetvis Sollentuna United. Alla barn som spelar fotboll på skolan spelar där. Jag spelar i Rotebro. Sofielundsskolan är en miniatyr av världen i övrigt.
Jag jämför mig gärna med Jesus. Allena försöker jag sprida mitt budskap om den rätta läran i ett gudsförgätet samhälle, där Sollentuna United är den rådande djävul som smittat hela min arbetsplats. Jag blir hånad och förtryckt, utskälld och förlöjligad för min tro på Rotebro, min kärlek till det lilla. Men jag viker mig inte i min övertygelse och sakta men säkert börjar jag också få över anhängare till min sida. Till vår sida.
Det är kollegorna man får ge sig på först. Barn har en alldeles för stor motståndskraft när det gäller mina argument. Den största anledningen till det kan vara att jag aldrig låter dem vinna när de agerar Sollentuna United mot Rotebro under fotbollsmatcherna på skolgården. När mina kollegor, som ofta inte är från Sollentuna, sätter sig på Sollentunavallen på söndag, kommer de bärandes på rödblåa hjärtan. Eleverna kommer antagligen utan hjärta över huvudtaget. För i Sollentuna United är det inte hjärtat som är det som räknas, det är pengar och resultat.
Vad kan man då göra för att propagera för sin kärlek till det lilla laget på en plats där det lilla inte får utrymme? Jag har valt att sätta upp lappar runt om i skollokalerna om matchen från en Rotebroares perspektiv. Jag kommer bära en Rotantröja i veckan och jag kommer att nynna på vår hymn "Rotan Rotan hela da´n" veckan igenom. Jag ska sitta med elever i knät och prata om svunna tider med fallna hjältar som Lars-Eric Sandwall och Mattias Pirrmann, jag ska gestalta stora segrar över det vita monstret United och jag ska banka in den rödblåa kärleken in i de stenar som sitter på hjärtats plats i de små liven. Vad kan du göra på din arbetsplats eller i din skola för att sprida vårt vackra budskap?
Ändå är överföringen av min övertygelse inte särskilt relevant. Min kärlek till klubben, till laget, till oss blir inte mindre av att andra inte delar den. Vi som har hittat hem, som har funnit kärleken tycker snarare synd om de som inte är en del av oss. Inte är en del av Rotebro.
Som Rotebrospelare eller representant för klubben, möts man ofta av frågetecken. Vilka är Rotebro? Ni spelar inte så högt upp va? Har man hört talas om dem? Ständigt får man försvara sin kärlek, stå upp för sin övertygelse. Men så länge man gör det med samma kärlek och övertygelse så är det inte svårt. Det är en plikt.
På söndag klockan 14.00 kommer vi att tåga in på Sollentunavallen och lyfter jag bara min blick kommer jag att kunna skymta min aretsplats från gräsmattan. På andra sidan plan kommer elva spelare utan hjärta och själ stå och försvara något som inte finns att försvara. Vi i Rotebro däremot kommer att slåss med våra hjärtan, tala med våra fötter, för vi är övertygade om att det vi gör är det enda rätta.
Hetsveckan har inletts - älska Rotebro!
/13
P.S. Referatet från lördagens match kommer sent ikväll, min lunchrast är för kort för detta ändamål.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar