Farväl Rotebro: del 2

Under sju säsonger i Rotantröjan så har man ju upplevt en hiskeligt massa roliga (och en del tråkiga) saker både på och utanför plan. Jag tänkte idag och imorn sålla ut bland alla dessa minnen och välja ut det bästa av det bästa. Så luta dig tillbaka och följ med på Nostalgitåget!

Bästa minne på plan nummer 3: En känsla i fyran

Det var vårt första år i divison 4, en serie som målats upp som divisionen under Champions League med idel världsstjärnor. Efter en tung vår, märkte vi att tränare Johansson överdrivit lite i sin målning av serien och plötsligt släppte allt. Framförallt på Skinnaråsen var vi totalt oslagbara. Rinkeby och Hässelby, de två topplagen pulvriserades båda med 5-2 efter en frenetisk, rödblå anfallsfotboll. Hösten var helt otrolig och för mig personlig har jag aldrig känt mig så bra. Jag gjorde 16 mål i serien den hösten och den känsla som jag fick under en Stockholm Cup-match sent på hösten när vi mötte Bromsten var den starkaste känsla jag upplevt på en fotbollsplan. Vi ledde med 1-0 efter tre minuter, jag hade gjort målet och kände att vi var bäst i världen. Att jag var bäst i världen. Barcelona hade kunnat komma och spelat den matchen, på Skinnaråsen fanns det ingen som kunde ta oss. Jag har aldrig spelat i ett lag med sådant självförtroende, aldrig haft ett sådant självförtroende själv och det var en otrolig. oslagbar känsla.


Bästa minne på plan nummer 2: Derbyvinsten mot United

Den var ju så perfekt, i alla detaljer. Vi kom ifrån en direkt pinsam förlust mot framtida bottenlaget Kvarnsveden, hade blivit förnedrade mot lokalkonkurrenten United två gånger om säsongen innan och var kraftigt nedtippade inför detta första El Clasico 2011. På plan ställde vi upp med en halv startelva som spelat för United och som spelade för sin heder. Fredrik Källberg gjorde, som alltid, mål och fick tysta de elaka tungor som viskat om hans fallna storhet och Daniel Andersson mirakelräddade motståndarkaptenen Jens Åbergs straff. Och till slut kunde också det mest Rotebroiska Rotebro har - firma Hedman-Ramsell - avgöra matchen med 2-0 i matchens sista samarbete. Allt var vackert, allt var rödblått. Och jag har nog aldrig varit så stolt över att ha burit den rödblåa tröjan som den dagen då Rotebro var bäst i Sollentuna.

Bästa minne på plan nummer 1: Rotan upp i tvåan

Oj vad vi hade krånglat oss igenom Division 3 Norra Svealand! En bra start följt av en dålig mittendel av säsongen gjorde att det inte såg så ljust ut för att kunna nå ens kval till division 2. Men helt plötsligt började alla lag förutom vi att förlora och helt plötsligt märkte vi att vi hade chansen att nå den där åtråvärda kvalplatsen. Nyckelmatchen till detta blev bortamötet mot toppkonkurrenten Assyriska Ungdom. En match som svängde hej vilt, då vi tappade ledningen två gånger om och fick kapten Sebbe bortburen på bår innan halvtid, men där matchen ändå slutade i lycka efter att Unge Matchvinnande "Arda Turan"-sköt in 3-2 i slutet.

Det blev kval i två etapper och efter att Regnsjö, tämligen enkelt, hade klarats av kunde vi en kylig oktoberkväll avgöra mot Råsunda på Skytteholm. Att nå sina mål när man tar en massa omvägar, möter en himla massa hinder på vägen och tappar hoppet flera gånger om, är en fantastisk känsla. Man var helt tom efteråt, utmattad och lycklig. Och stolt.

Återigen har jag blivit tvungen att sålla bland upplevelser, men de finns ändå med mig i hjärtat - du får nöja dig med att ta del av dessa. Imorn kommer vi ta upp upplevelser på sidan av plan. Tack!