Årets match, typ...

I anslutning till ett tidigare inlägg på Rotanbloggen - som skulle komma att bli det mest kommenterade sedan starten - så hävdade signaturen "Anders J" följande: Att odla myten om att man kan nå div 2 genom att festa mycket, träna lite och stå över träning om annat privat lockar mer... är INTE okej. Anders J och många med honom kan tycka vad de vill om Rotans A-lag och denna blogg (även om har hyffsat fel i sin analys av vad A-laget håller på med), men faktum är att den avslappnade jargong som råder såväl på träningarna som på bloggen är den kanske enskilt största faktorn till att laget tagit sig till toppen av division 2. Egendomliga, enastående talanger som Unge Tunge må vara viktiga, men ingen är viktigare än laget och detta lags signum är något så grundläggande och banalt som klyschan "det ska va kul att spela fotboll". Låt oss ha det, på gott och ont.

På tal om detta så spelades det en fotbollsmatch igår. En mycket märklig, mäktig och magnifik match på många sätt. En fantastisk ful, feg och fet (nr 14 i hemmalaget) match på andra vis. Rotans B-lag åkte på söndagen till Vaxholm för att försvara serieledningen och man gjorde det med en trupp utöver det vanliga. Eftersom såväl A- som U-lag hade lördagsmatch var det många skadade och slitna spelare som således inte stod till förfogande. När andra klubbar hade tvingat sina mjäkiga junisar att ta sig samman och ställa upp gjorde Rotan istället som Rotan alltid gjort: man slog i telefonboken och hittade numret till Ålderdomshemmet, Dagiset och Kyrkogården. Till att börja med svarade pensionär Åsén i andra änden och gav glatt sitt jakande svar. Därefter ringde man dagiset där Danilo från P-95 väntade på att bli hämtad. När alla registrerade spelare äldre än 15 år hade tackat nej så tog man sitt förnuft till glömska och gjorde vad ingen annan klubb hade gjort; man grävde upp liken Mårtensson och Gaevert, lät dem lufta sin dammiga fotbollsskor av märket Patrick och Panther (som slutade tillverka skor -99) och förnyade deras utgångna spelarlicenser till maj 2011. För att hotta upp detta med lite kvalité malde man ner A-lagsdelikatesserna Wilkundh och Gnäll och lät de krydda den i övrigt ganska tunna truppen. Som om inte detta vore nog hade man shoppat en lätt förståndshandikappad U-tränare på loppmarknaden vid Kom Köpcentrum. Denna man skulle få förtroendet att fördela arbetsbördan på denna krigarhär, den mest ohomogena grupp fotbollsspelare som någonsin förts samman. Han skulle komma att utföra uppdraget... sådär.

När vi fått en barack att byta om i (när Kalle öppnade "toadörren" möttes han av en avgrund tre meter hög rakt ner i skogen) och det skrattats gott och länge åt "ljugarbänken" i östra delen av omklädningsrummet så började "Coach" fråga runt om positioner. Undertecknad hävdade bestämt att han var innermittfältare (såg "rätt proffsig ut" med innebandysnöre i håret och de signerade Pelle Nilsson-mackorna) , Mackan svarade "helst bänk" och Gaevert påstod sig kunna lira överallt. När Coach avslutat det 45 sekunder långa pep-talket med orden "Ni vett vad ni ska gora" så drogs elvan. Eftersom jag inte vet vad juniorerna hette så återger jag guldkornen: Bani mittback för första gången i sitt liv, Gaevert högermitt, Åsén och Wilkundh utgjorde ett rappt mittfält och Gnäll låg som spjutspets på topp. Mackan blev uttagen som högerback, men tackade ödmjukt nej till platsen och placerade sig själv som högerbänk.


1:a halvlek:

Eftersom INGEN med normalt fotbollsintresse på riktigt kan bry sig om hur matchbilden såg ut under denna B-lagsfight så sammanfattar vi istället stjärnornas insatser:
Gnäll: Riktigt "trött". Skämdes nästan för att slå frisparkarna, slog dom dåligt och undrade nog vad fan han gjorde på denna nivå. Ändå bäst på plan, men relativt usel.
Gaevert: Över förväntan, hade några inlägg som va "sådär" och hade riktigt långa ben. Stora biceps.
Wilkundh: Mer avslappnad på en fotbollsplan än vi någonsin sett honom. Ändå tog han kaptensrollen på alldeles för stort allvar. När började B-laget med uppvärmning?
Bani: Kunde inte riktigt sluta skratta över den ovana rollen. Gjorde det ändå med bravur. Sattes dock inte på alltför stora prov av sambalirarna från Vaxiz.
Mellström: Snyggaste pojken som någonsin varit på Växö IP. Rätt vass back dessutom
Åsén: Vi kommer till det
Mårtensson: Spelade med en snus inne och såg inte ut att tycka om att springa. Kom in som innermitt, men tog egna initiativ och tvingade någon junior att byta plats med honom. Eventuellt hade han någon bollkontakt.

Tidernas mest konstruktiva halvtidssurr skulle handla om två saker. Den ena var det ingen som hörde, den andra var en underbar sågning:
Coach: Vad heter du?
Jag: Matte
C: Var du spelar?
Jag: Jag tror att jag började som mittmitt iaf
C: Du spelar överallt förutom på mittfältet
Jag: Haha, åh fan
C: Du ska spela mittback
(pinsam tystnad)

Minuten efter det var något av det roligaste vi upplevt. Samtliga grabbar börjar skratta hejdlöst och kommer fram och frågar vad jag tycker om sågningen och hur det känns att spela mittback under andra. Jag har nog aldrig känt mig så liten som fotbollsspelare men samtidigt upplevt hur härligt avslappnat och galet det kan vara att spela i rotans b-lag, detta eviga tattarlag som alltid vinner sina serier trots ett relativt obefintligt ledarskap (när En-Annan-Del-Av-Köping-Tobbe inte coachar såklart). Andra halvlek spelades av med ett lika fruktansvärt dåligt spel och det är bara Jakob i målet som räddar oss från 1-5. Mackan kom in sista sekunden, Kalle fick göra 2-0 på ett friläge i sista anfallet och Wilkundh sprang mer än övriga laget tillsammans. Vaxholm var som Vaxholm alltid är; stora, klumpiga och ganska hårda. Av comebackerna var väl ändå Gaeverts den mest lovande, trots att undertecknad "höll rent" som mittlås (endast tack vare backup från Snygg-Calle). Jättejunioren Danilo fick spela alldeles för lite och skulle kanske inte fått spela alls om inte speaker Tårtensson övertalat Coach att "grabben måste ju för fan få komma in". Flera oberoende källor hävdar att coach trodde att undertecknad var en A-lagsspelare vilket isåfall med rätta legitimerar sågningen. Jag hann dessutom med att bli tilldelad en varning 10 sek in i andra halvlek efter att ha försökt dämpa bollen efter en tackling. Dämpningen var dock så okänslig att domaren trodde att jag spelade iväg bollen med flit - ostskiva.

Summa sumarum: Rotans B-lag är en underbar institution som tillåter pensionärer, döingar, juniorer, trubadurer och A-lagsstjärnor att mötas i ett forum som inte liknar någonting. Att vi vinner är mindre viktigt för oss, mer viktigt för föreningen. Dagar som dessa kommer personen före spelaren och säga vad man vill, men gårdagen bjöd kanske inte på playmakers med penetrerande passningar, men väl på pangprofiler. "Det ska va kul att spela fotboll". Låt oss i alla fall ha det, på ont och gott.

Övrigt:
-Wilkundh recenserade detta på förhand som "århundradets fotbollsmatch". För att försvara det påståendet får ni nog gå till källan...
-Pojklagen som hade träning innan matchen hade inga problem att köpa att vi faktiskt var FC Barcelona, trots idel svensktalande spelare och en tveksam kvalité på uppvärmningen. Barn är dumma.

/Åsén