Tidsmaskinen; Rotan upp i tvåan

Det är lördagen den 17 oktober 2009. Klockan ska snart ticka fram till 19.15 och höstkvällen är kall. På Råsunda Stadion hoppar AIK:s supportrar upp och ner i klacken efter en sedvanligt tråkig 1-0-match mot Gefle som skulle leda till ett SM-guld för Solnaklubben, men det är inte där som känslorna svallar över. Bara hundra meter bort - på Skytteholms mindre glamourösa A-plan - har nämligen en väldigt liten klubb med bara några hundra medlemmar kvalificerat sig för division 2.

"...det kunde inte hända. Det var ömöjligt, det är omöjligt!" / Lasse Granqvist

Inför säsongen 2009 var det inte många i Rotebro som trodde att avancemang från division 3 skulle vara möjlig. Året innan dess hade kontraktet säkrats först i den sista omgången efter en katastrofal sommar och höst där laget föll som ett ankare i seriehavet trots en stark inledning. Inför 2009 hade heller inga stora värvningar kommit in, utan det största "nyförvärvet" blev istället att Kalle Ramsell var tillbaka efter en långtidsskada. Ett tillskott som skulle visa sig viktigt.

Tränare Christer Johansson var dock glasklar inför säsongen - "Vi ska gå upp till division 2!" löd det tydliga målet. Och när gubben Johansson bestämmer sig för något så brukar det också bli så. Det var dock inte förrän segern Järfälla på bortaplan med 5-2 efter sommaren som vi i laget verkligen började hoppas på något stort. Efter en mycket stark avslutning på säsongen, där segern mot toppkonkurrenten Assyriska i Södertälje stack ut som den starkaste av segrar, visade det sig att vi hade kvalificerat oss för kval till division 2. Det var fortfarande en lång väg att gå.

Första hindret på "vägen upp i tvåan" (som vi så många gånger under denna höst skämtade om på ett ganska rått och typiskt manligt sätt) blev Regnsjö som via ett dubbelmöte passaerades utan större problem, främst tack vare en stark hemmamatch. Om Regnsjö var ett litet damhinder i häck, kändes nästa motståndare - Råsunda IS - som en stavhoppsställning i Bubka-klass. Det man hört av Råsunda var att de inte släppt in ett mål på hela säsongen och att de hade världens största (och kanske bästa) forward i laget. Skulle drömmen om tvåan dö här? Efter en halvlek på Skinnaråsen skulle vi bli varse om att Råsunda gick att göra mål på, tre gånger dessutom, och att världens största och bästa forward bara var världens största mittfältare. Och verkligen inte bäst. Inte ens i Råsunda. Det första av två möten slutade med Rotebroviktoria med 3-1, där gamle Rotanbekantingen Robert Babic gjorde motståndarnas mål. Trots detta positiva resultat, var det inte enbart glada ansikten som lämnade Skinnaråsen med Rödblå färger. Resultatet borde varit större och den störste målsumparen var Johan Hedman som missade tre "100-procentiga målchanser" som Hasse Backe hade uttryckt det. Å andra sidan missade Råsunda en straff vid ställningen 3-1, så det kunde varit värre också.

Returmötet på Skytteholm denna kalla höstkväll skulle bli en känslomatch. Den första halvleken var låst och nerverna satt utanpå kläderna, åtminstone hos bortalaget som vädrade sin högsta serieposition i historien. Precis innan halvtid blåste dock, den för dagen värdelösa, domaren straff för Råsunda. 1-0 och helt plötsligt skulle vi bara vara ett baklängesmål från att se drömmen krossas. Men historien ville annorlunda. Abdulmasih Keriakes i Rotebromålet gjorde återigen en viktig räddning och det oavgjorda resultatet stod sig till halvtidsvilan. Andra halvlek blev en lång väntan på en slutsignal som skulle förkunna att vi nått vårt mål som vi satt upp i början på säsongen, men de nerver och den oro som funnits försvann när målsumparen Hedman rundade målvakten i friläge och gav de rödblå hjältarna ledningen - vilket betydde sammanlagt 4-1. Saken var klar! Att Råsunda kunde kvittera i slutet gjorde inget. Vi var i division 2!

Glädjen i Rotebro var total och kylan som hade satt sig runt Solna denna kväll var som försvunnen. I omklädningsrummet korkades champagneflaskorna upp och för vissa av spelarna väntade limousin för blöt efterfest i Uppsala. En lång säsong var över och det som alla trodde var omöjligt hade nu inte bara blivit möjligt utan även verkligt.

Lördag den 17 oktober 2009 kommer för alltid vara ett speciellt datum för alla med rödblåa hjärtan. Tack alla som var med och gjorde detta möjligt!