Åséns drömelva

För att leda vägen har firma Åsén/Hedman tagit ut varsin egen drömelva. Först ut är Åséns "Tidernas Rotan-drömelva":

Trots att Rotebro IS har en anrik historia som sträcker sig ända till den 5 juli 1918 (för övrigt samma dag som Pirre föddes) så är det ett faktum att dagens upplaga av de rödblaa aldrig befunnit sig högre upp i seriesystemet. Med andra ord är det ganska givet att en del av spelarna i min elva inte skulle ha en chans att platsa idag. Detta spelar dock mindre roll i denna jämförelse då jag istället valt att prioritera spelare som "färgade" Rotans spel på SIN tid. Det ar aven ett faktum att de äldsta legendarernas (Roger Meurk, Blomman, Dennis från Vettet m.fl) storhetstid utspelade sig långt innan färg-TV:n vilket medför att vissa resonemang blir hypotetiska. Å andra sidan är det nog få aftonbladet-journalister som sett Gunnar Nordahl lira live, men likförbannat är han alltid given som centertank i tidernas svenska landslagselvor. Så, uttagningen av min "tidernas Rotan-elva" följer här:

Målvakt: Pelle Ek.
Sällan, för att inte säga aldrig, har en spelare i allmänhet och en målvakt i synnerhet färgat en hel trupp på samma sätt som Per Ek. Debutturnén med klassiska duschcitat som "Jasså Peter, så du kör kycklingklubba", lade grunden till en sagolik karriär som "social spelare", för att citera Christer. Att han bakfull och vig som ett kylskåp behövde hästliniment och vaselin på uppvärmningarna för att under match kasta in bollarna i mål är av ringa betydelse. Alter egot Yngve Rushs minuter som exekutor på topp i lag rött på träningarna gör att platsen som nummer 1 i tidernas Rotanlag är ohotad. KUNG!

Högerback: Peter Eriksson
Den enda spelare som varit med på hela resan. En av lokförarna på Upptåget från sexan till tvåan och en levande legend. Ingen annan har mäktat med att bli utnämnd till årets spelare samma kväll han avrättat "en kilometer öl". Mest given av alla!

Mittback: Calle "Kenta" Lennerman
Det inofficiella smeknamnet Kenta härstammar från en träning som avslutades med den klassiska X-löpningen (diagonala löpningar hörnflagga-hörnflagga). Ett gäng osnutna juniorer slackar efter och möter på tillbakavägen en Lennerman som i sedvanlig stil löper på 80% av max i sann militäranda med överkroppen fullständigt upprätt och benen galopperandes i jämn takt. "Han ser ju för fan ut som en Kentaur! Underdelen är hästlik och överdelen förs framåt av en muskulös mansbringa". Nåja, nu är citatet något modifierat, men innebörden densamma. Calle Lennerman är den fysiskt mest överlägsna spelare Rotebro IS någonsin haft, på gränsen till omänsklig. Att passera honom är möjligt, men det gör ont... riktigt ont.

Mittback:Mattias "Pirre" Pirmann
Världens trevligaste och otrevligaste veteran på samma gång. En vinnarskalle som förde vidare Håkan-gnället in i Christer-eran (ni vet, den släpande "Men kom igeeen nuu gubbaaaar. Va eeere där för inställniiiiing?"). Hade det inte varit för Pirres hårda men rättvisa ledarskap hade småpojkarna aldrig lärt sig veta hut. Extra plus för den arroganta attityden i b-lagsmatcherna. En diva, en stjärna, en viktig brygga mellan det gamla och det nya. Dessutom en ganska snabb och duktig försvarare.

Vänsterback: Erik Ramsell
Far till dagens stjärna Kalle Ramsell och trogen supporter. Ser fortfarande ut som en stjärna när han bedriver aktiv vila iförd långkalsonger framför Premier League-matcher med sina söner. Spelade även innermittfält när det begav sig, men av konkurrensmässiga skäl blir han i tidernas lag förpassad till sekundärpositionen vänsterback. Dubbla utmärkelser som årets spelare under 80-talet och en av de viktigaste kuggarna i dagens upplaga tack vare vidareförandet av sina goda gener. Finns att beskåda förevigad på bild i sitt esse på nostalgisektionen uppe på kansliet.

Högermittfältare: Kalle "Karl Brutal" Ramsell
Så ung, men ändå så självklar. Förmodligen flest mål per kilo i Rotans historia. Har varit fullständigt dominant de två gånger det behövts som mest: I kvalet till 3:an mot Ängby borta efter DF:s utvisning och Johans skada, men framförallt under de avslutande 5-6 matcherna hösten 09 då han spelade högerback, högermitt, innermitt och anfallare på samma gång och stundtals spelade i en helt egen liga. Extra plus för att han hatar linjedomare mer än dörrvakter. Frisparkskung med bra teknik. Grymt stödjeben...

Innermitt: Lars-Erik "Larsa" Sandwall
Den lugnaste spelaren jag någonsin spelat med. En otroligt allround spelartyp som nästan inte förekommer längre. Fick några av sina bästa år i Rotan (räknar ej med åren som skyttekung i Värtan) förstörda av armbrott och knäskador, men var bäst i laget varje match utan kryckor. Den trevligaste veteranen som tillsammans med Pirre bidrog till att uppfostra dåtidens slynglar till ödmjuka män. Sämre statistik som tränare...

Innermitt: Claudio Banda
Den långsammaste jävla fotbollsspelaren som någonsin beträtt Skinnaråsen och var egentligen aldrig särskilt bra. Kompis med Christer och hade sin storhetstid i typ Österåker på 80-talet. MEN: Hans ruscher borta mot Viggbyholm 10 sek innan avspark är något av det märkligaste och roligaste jag varit med om. Värmebyxorna under shortsen gnisslade värre än en rostig dörr i ett skyddrum och tuvorna som revs upp i gräset gjorde planen KNAPPT spelbar. Bilden av denna sekvens brändes fast i mitt minne som på en lertavla och förtjänar mer än någonting en plats i elvan. Punkt.

Vänstermitt: Aris Wartanian
Kommer alltid att vara den mest älskade och uppskattade lagkamraten av alla. En turbo på vänstermittfältet som hade en otrolig högstanivå. Tillsammans med Pelle och bröderna Eklund var Aris en del av den "andra vågen" som genom att vara perfekta förebilder såg till att skapa en Rotan-anda som alltid kommer sitta kvar i väggarna. Vila i frid

Anfallare: Yngve Rush
Kanske den största talangen som någonsin tränat med Rotebro. Gjorde ett inhopp på topp under Kristianstadsturnén 2006 där han tillsammans med Jonas Jonsson bildade ett tungt men tekniskt radarpar. Hade svårt att få ut sin fulla potential på planen, men legenden om Yngve Rush är den mest fruktade sen Keyser Söze.

Anfallare: Johan Hedman
Ja, men va fa-an då. jag vill inte men jag måste. I mellanstadiet brukade han äta rå lök och plocka upp godis från marken. Var skitlöjlig som programledare i Gillboskolans melodifestival 2003 och suger på Fifa. Hans bror Anders är en skamfläck i Rotans historieböcker, men faktum kvarstår: Johan är en hyffsad fotbollsspelare och en ganska god vän.