Den magiska sommaren -94. Sverige är i brygga vid 1-2 underläge mot Rumänien när Kennet Andersson slår världsrekord i höjdhopp samtidigt som han knoppar in 2-2. "Där ser vi vad moral betyder i ett lag", utbrister den annars ganska usle bisittaren i VM-studion Sven-Göran Eriksson. Imorgon är det möjligt att vi kan hamna i underläge. Precis som Rumänien gjorde 2-1 efter en frispark som styrdes av den svenska muren så har United en ful vana att göra liknande mål på oss. Men denna gång kommer det inte räcka. Denna gång kommer inga frisparkar, snedträffar eller missade straffar i världen kunna sänka oss. Hade denna artikel publicerats i sportbladet hade ni kunnat läsa om "Rotans hemliga taktik", "Så ska United CHOCKAS". Nu är det inte rosa blaskan ni läser, men vi ger er ändå vinnarreceptet: moralen.
Allt sedan fjolårets 0-4 och 2-3 i derbyna har vi väntat på vår revansch. Vårderbyt var uppsnackad som tidernas största match i kommunen, men regn, minusgrader, straffmiss och en skada på Ramsell förvandlade festen till ett fiasko. Returen på Vallen var jämnare, men med en märklig uppställning i backlinjen och en småskadad Ung Jättetung stjärna kom vi aldrig närmare än 2-3. Bloggen tystnade, Rotan tappade allt vad spel och poäng hette och nånstans insåg vi när det var dags att hålla låg profil. Inför årets första drabbning har vi använt varje träning och varje scout vi haft att tillgå för att komma så förberedda vi bara kan inför revanschen. Ett av framgång övergött United har under tiden ägnat sig åt att vara dryga och bli sämre. De är arroganta och osäkra på samma gång. De tror att de redan har vunnit, men vi vet att de tvekar. United vill tro att de är bäst, men Rotebro vill garanterat vinna mest.
Med i matchtruppen imorgon kommer inte mindre än fem gamla Unitedspelare finnas med i Rotans trupp. Lika många i truppen har fostrats i Rotan sedan barnsben. 10 spelare som antingen älskar Rotan, eller skulle älska att klämma åt sin gamla klubb. Krydda detta med nyförvärv som på varje träning sedan de kom till klubben fått höra det gamla gardet snacka upp Unitedmatchen sedan januari och som är fruktansvärt laddade inför sitt första "El clásico". På andra planhalvan kommer visserligen bloggare Åberg vara laddad till tänderna eftersom hans heder står på spel i just dessa möten i och med kaptensbindeln på armen och för att alla hans kompisar spelar i Rotebro. Även Terland verkar ta matchen personligt (läs föregående inlägg) och är nog nervös som ett barn inför första skoldagen just nu, men i övrigt är Uniteds lag fullt av spelare som skiter i Rotebro eller som inte ens vet vad det är för lag. För dessa spelare är inte ens Sollentuna United ett lag de bryr sig särskilt mycket om utan det är istället drömmen om Allsvenskan eller Europa som får dem att springa. Springa för sig själva vill säga. Hur det går för laget är sekundärt. För spelarna i Rotebro däremot är matchen mot United det viktigaste som händer det här året. Fredrik Källberg har flera gånger under säsongen sagt att "Det är bara två matcher som gäller under säsongen" och Guffen har lovat en målgest mot Unitedbänken om han målar imorn. Utöver det så vill Skedman avsluta sin karriär med laget i sitt hjärta med att vinna mot sin antagonist och detta kommer att göra att Rotanspelarna kommer springa tills det börjar blöda ur skorna och domaren blåsa av kampen. Och då kommer vi ha vunnit.
Det finns ingen match jag hellre vill vinna i min karriär än mitt sista el clasico på Skinnaråsen inför en fantastisk hemmapublik och jag vet att jag delar den känslan med resten av mina lagkamrater imorn. Och det är den känslan som kommer att leda Rotebro till seger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar