Inför Enköping SK - Rotebro ISFF: År 2007

Sluttabell Division H4N Stockholm 2007

Assyriska Rinkeby 22 14 5 3 62 – 22 47
Rotebro IS FF 22 14 4 4 71 – 35 46
Djursholm United 22 14 4 4 58 – 38 46
Djurgårdsbrunns FC 22 11 3 8 42 – 36 36
IFK Vaxholm 22 10 4 8 50 – 35 34
IFK Sollentuna 22 8 6 8 39 – 49 30
Viggbyholms IK 22 8 3 11 38 – 43 27
Danderyd SK 22 6 9 7 26 – 31 27
IFK Viksjö 22 7 3 12 26 - 41 24
Bollstanäs SK 22 6 5 11 40 – 50 23
Hässelby 22 4 5 13 26 – 53 17
Bromstens IK 22 4 1 17 25 – 70 13

Säsongen: Året 2007 skulle visa sig bli en mycket märklig säsong. Jämfört med året innan hade laget inte förbättrats nämnvärt, snarare försvagats sett till tappade karaktärsspelare. Patric Jildefalk försvann egentligen under 2006, men spelade sporadiskt för att -07 helt försvinna. Världsstjärnan Babic försvann vidare till någon annan storklubb, men det var inte det sista vi såg av honom skulle det visa sig. Även Carlos Banda stack vidare för att bidra med speed på annan ort. Tyngsta förlusten var dock Adde Eklund som spelade inledningsvis för att senare bli pappa på heltid. Dessutom försvann ynglingen Lukas Strömberg (som vi glömde nämna tog en plats som yttermittfältare och stundtals ytterback under 2006) till dåvarande storebror Tureberg, sedermera Sollentuna United, men såhär i efterhand kan vi se det som en utlåning.

In kom istället ynglingarna Alex WiklundH, Chrille Parmbäck och Mattias Hagman, a.k.a Hagamannen. Haga som flyttades upp från "ungdomsakademin" med den idag förlorade talangen Fredrik Sandell som hade svårt att charma till sig en startplats hos krävande tränare Johansson.

Det var dock varken förlusterna eller nyförvärven som skulle prägla Rotebro anno 2007, utan snarare en fantastisk utveckling hos de unga nyckelspelarna. Unge Lite Tyngre Johan Hedman skulle under hösten spela den bästa fotbollen som någonsin spelats i division 4 och Kalle Ramsell skulle sakta men säkert etablera sig som en av lagets nyckelspelare. Årets genidrag av Coach Christer var att skola om Daniel "DF" Forssmed till mittback, där han skulle visa sig vara en av lagets absolut viktigaste kuggar. Men kanske viktigast av dem alla var värvningen av legenden Thomas "Pagge" Pagling. Pagge, ny från Österåker och gammal vän till Christer, var en ledare och försvarsspelare av sällan skådat slag. Pagge kunde inte bara äta en pizza på 45 sekunder och kicka med smalbenen, han kunde även konsten att berätta de mest absurda historierna från såväl fotbollslivet som livet självt och såg trots sitt sena intåg till att ta hand om såväl kaptensbindeln som de yngre pojkarna. Dessutom var han en sju-jävla-rutinerad försvarsspelare som kompenserade en viss tröghet med en vinnarskalle och placeringsskicklighet som skulle komma att komplettera DF:s aggresiva snabbhet i mittförsvaret.

Våren fick en smakstart med en tennisvinst borta mot Bromsten, 6-1, där till och med dagens naprapat Patrik Ström lyckades måla. Det ger väl en liten fingervisning om hur bra Bromsten skulle vara detta år... Rotebro fortsatte även detta år att vara ett höstlag och under våren blandade man en ganska så dålig kortlek och delade ut inför matcherna. Man hann bland annat med att derbytorska mot lilla Bollstanäs, åka på en "pappersförlust" mot Danderyd (Mohamed Musa var inte registrerad och det snappade den heltidsanställde "om-vi-inte-vinner-sportsligt-kanske-vi-kan-vinna-på-annat-vis-ansvarige" i Danderyd upp vilket förvandlade en 1-1-match till förlust 0-3) och årets bottennapp, 0-2 mot Viggbyholm där Rotebro svarade för hela noll skott mot mål. Fram mot sommaren skulle laget dock visa att man var ett topplag då man avslutade vårsäsongen med tre raka segrar, 3-0 mot Viksjö i 40-gradig värme, storseger mot Djurgårdsbrunn (9-3) och 3-1 mot starka Vaxholm med en ofarlig och mållös Mikael Thorstensson på topp.

Under hösten fortsatte Rotans fina form och man förlorade endast en match; derbyt mot IFK Sollentuna på Norrvikens IP med Biyan Bozan som målskytt och Johan Vega som följsam mittback i hemmalaget. Dessutom blev Christoffer Leal utvisad för IFK. Annars radades segrarna upp och som vanligt var segerreceptet att skjuta upp bollarna på anfallarna och så får dem sköta resten. Trots den fina höstformen och trots vinst i seriefinalen mot Rinkeby med 3-0 så kunde man inte knipa förstaplatsen i serien, vilket innebar kval för att kliva in i trean. Spännande värre!

Kvalet spelades i form av en grupp med fyra lag där lagen mötte varandra i enkelmöten och där endast ettan i varje grupp avancerade en serie (eller?). I första mötet borta mot division 3-laget Ängby valde Momo att vara på bröllop och inte berätta detta för ledarstaben och trots en jämn match slutade det med Rotantorsk, 1-3. Trean syntes knappt i horisonten och skyttekungen Unge #13 stukade foten för första gången i karriären (inte sista) och var tvungen att stå över nästa match, då Gotländska Levide stod för motståndet. Det skulle visa sig att Smidige Skadedrabbade inte behövdes i den matchen. Levide visade sig bestå av tio små pojkar och en blind målvakt och efter sex mål av Brasse-Larsen kunde årets största seger, 10-0, inkasseras. Trots storsegern skulle ett mirakel krävas för avancemang. Rotebro gjorde dock sitt och vann sista matchen mot Nordia efter att Hysteriske Hedman comebackat i halvtid och vänt 1-2 till seger 5-2. Eftersom Ängby inte gjorde några misstag mot gotlänningarna så hamnade Rotebro på den nesliga andraplatsen och trean såg ut att få vänta ett år till. Då hände detta: Två lag i Skåne slogs ihop och blev ett, vilket fick oanade följder för ett litet lag norr om Stockholm. Helt plötsligt fanns en plats ledig i division 3 och Rotebros sportchef Per Karlsson svarade "JAAAAAAAAAA!" när frågan ställdes om man ville göra anspråk på platsen. Rotebro hade efter alldeles för många om och men blivit klara för division 3! Rätt svårt!

Anekdot 1: Året kantades av ganska mycket bråk på planen. Först ut var Danderyds galne tränare Christer Karlsson som av någon märklig anledning ville spöa på Momo, som "inte bangar på lite slagsmål". Tur för Momo (vet ni hur små Somalier är?!) att ledare i båda lagen hann stoppa fighten. Något hetsigare var det mot Djurgårdsbrunn som tidigt tröttnade på Unge Filmandes fasoner och ville lära honom ett och annat. Könsord, fula tacklingar och hot om att göra både det ena och det andra med Rotebrospelarnas mammor hördes över Stora Mossen. Det gick så långt att pappa Ramsell var tvungen att gripa in och rädda livet på Unge Livrädde Johan Hedman. Rotanbloggen tackar för detta!

Anekdot 2: Djursholm FC var det mest stjärnspäckade laget i serien. Dock med bäst-före-datumet passerat. I den ofantligt stora truppen fanns bland andra nuvarande konflyttaren i lillebror United, Anders Limpar, dåvarande justitieminister Thomas Bodström och viasatprofilen Henrik Strömblad. Laget gick under säsongen överraskande bra, men mot ett ungdomligt och fartfyllt Rotebro hade de inte mycket att sätta till. Och målvakt Strömblad blev både förudmjukad av tremålsskytten Unge Hedman och utvisad i 4-5 -förlusten hemma på Djursholms IP. I returen på Skinnaråsen blev det ännu värre trots TUNGE Bodströms tidiga ledningsmål på nick. 7-2 skrevs siffrorna till efter att Kalle Gnäll fullbordat sitt första hattrick i seniorsammanhang för moderklubben.

Anekdot 3: Träningslägret i Norrtälje på sommaren bjöd traditionsenligt på anekdoter som skulle kunna fylla en bok. Som vanligt är de flesta olagliga att ens skriva så vi nöjer oss med att berätta att det bjöds på striptease från de unga, Hagamannen skallade både Marcus Larsen och Marcus Mårtensson, Unge bjöd på århundradets roligaste pose med "läppen" och kapten Pagling skapade ett egenkomponerat "armband".

Anekdot 4: Rotanbloggen vill en gång för alla dementera de rykten som gör gällande att Unge Fege nekade kontrakt från Djurgårdens IF efter säsongens slut. Dåvarande sportchefen sa dock till en för BP provspelande Hedman att han skulle ringa veckan därpå. Johan tog ledigt från skolan och satt med mobilen i handen, väntandes på att det skulle pipa till. Förgäves.

Årets spelare: Johan Hedman

Årets Skyttekung: Johan Hedman, 25 mål

Årets citat: "Ingen skit nu!" /Christer Johansson till Mattias Åsén innan Mastens inhopp mot Djursholm vid ställning 5-4. Man behöver inte ha klarat Matte C för att förstå vad det betyder.

Sluttabell Superettan 2007

FK Norrköping 30 20 3 7 62 – 29 63
Ljungskile SK 30 17 4 9 42 – 35 55
GIF Sundsvall 30 16 6 8 48 – 32 54
BK Häcken 30 17 2 11 51 – 30 53
Bunkeflo IF 30 14 6 10 49 – 49 48
Åtvidabergs IF 30 14 5 11 44 – 35 47
Sirius 30 13 4 13 53 – 50 43
Degerfors IF 30 10 8 12 34 – 40 38
Mjällby AIF 30 9 9 12 39 – 40 36
Örgryte IS 30 19 6 14 40 – 52 36
Landskrona BOIS 30 9 8 13 39 – 45 35
Enköping SK 30 9 8 13 25 – 38 35
Jönköping Södra 30 9 7 14 35 – 47 34
Falkenbergs FF 30 9 7 14 45 – 52 34
Östers IF 30 8 8 14 28 – 35 32
IF Sylvia 30 6 9 15 36 – 51 27


Säsongen:
Tillbaka i Superettan var ett naturligt första steg som nykomling att etablera sig i serien och klara sig undan nedflyttning. Enköping kunde säkra nytt kontrakt, med det nya, udda tränarparet Bosse "Elefant" Petersson och Jesper "Armarna under tröjan" Blomqvist, med tre omgångar kvar att spela då man spelade oavgjort hemma på Enavallen mot Sylvia, samtidigt som bottenkollegan Öster förlorade mot Åtvidaberg på Kopparvallen. Anledningen till att man kunde undvika nedflyttning var att man höll en jämn nivå med få dippar i spelet och inga rejäla formsvackor under säsongen. Det tidigare så starka hemmaspelet som fått Enköping att springa igenom två serier, två år i rad, skördade dock inte lika stora framgångar denna säsong. Man tog visserligen sju av nio av säsongens segrar hemma på Enavallen, men förlorade också fler där än vad man gjorde på bortaplan, där man ofta kryssade. Av spelarna bör Unge Sebastian Rajalakso nämnas som blev lagets bäste målskytt på åtta mål, och belönades för detta med ett kontrakt med allsvenska Djurgården efter säsongens slut. Men vi vet ju alla hur det har gått för Sure Sebastian efter det, där han har sparkat in fler dörrar än bollar efter sin ankomst.

Sammanfattning:
Glada miner i Rotebro efter att för första gången i klubbens historia avancerat till division 3 ("men mellan fyran och trean ÄR det ett stort steg"). I Enköping var man nog ganska lättad över att få stanna ett år till i den näst högsta serien, men Allsvenskan kändes för tillfället ganska avlägset, med tränare som antingen var bättre som spelare eller som TV-experter och med talanger som flyr till Stockholm (även Martin Andersson följde med Rajalakso till Djurgården). I Rotebro hade man mer flyt med spelare som stannade, Unge Hemkäre nekade budet från BP och Kalle Gnäll, som svarat för en lysande säsong, fick det redan påskrivna kontraktet med Tureberg rivet när han fick veta att Rotebro var klara för division 3. Ett litet steg närmare Enköping hade man tagit. Men närmre än så här skulle man väl inte kunna komma ändå? Eller...?