Rotanbloggen lever. Men det gör ont i röven.

Klockan är 03.55 när jag skriver det här. Det är ljust ute och på Eurosport vevas "Zumba fitnes-reklamen". Inte ens damtennis kunde man få. Frågan huruvida Rotanbloggen kommer att överleva efter dagens våldtäkt är ställd. Den är befogad, välriktad och även intressant, eftersom det bara finns två människor som kan besvara den. Johan Hedman och Mattias Åsén. Ingen vet, förutom de två, om de kan finna någon motivation till att fortsätta sprida glädje (?) och förtröstan (??) till en samling brokiga människor runt om i Rotebro. Ingen vet, förutom de, om de själva kan finna glädje i att skriva om ett dött lag utan framtid. Jag vet. Jens Åberg sitter antagligen och hoppas på att bloggen läggs ner så att hans trötta Wannabe-blogg kan få titulera sig som "bäst i Sollentuna". Men Jens har glömt något. Rotanbloggen är något mycket större än att en liten innebandylirare kan Veva oss till döds. Rotanbloggen är större än själva föreningen Rotebro och har visserligen ont i rumpan efter dagens match, men det ska göra ont i tvåan. Smärtan signalerar att man är på fel plats. Och idag hade vi inget att göra i tvåan.

Jag är kanske inte den förste att applådera Sollentuna United, men jag vet när jag är slagen och 0-4 kan inte diskuteras bort. Det kommer nästan alltid stunder när en lillebror går om sin äldre blodsbundne (fråga Anders Hedman), och det gör nästan alltid lika ont för storebror att acceptera detta. Vi blev varse om lillebrors styrka, men kanske framförallt vår egen svaghet, på ett smärtsamt sätt idag och jag vill be om ursäkt till alla som tagit sig till Skinnaråsen för att stötta oss i "Årets match", men jag vill även be om ursäkt till Sollentuna United som inte fick möta den brorsa som de lärt sig att se upp till. Bortsett från den första kvarten, där Kalle Gnäll valde att passa Säll på straffen och där Lukas hade ett par bra löpningar inne i straffområdet, var Rotebro inte tillräckligt bra för att kunna rubba ett stabilt United. Man kan gnälla på turliga mål. Man kan älta huruvida det hade blivit en annan match om vi satt straffen och Kalle inte behövt byta efter 20 minuter. Man kan till och med snacka om att regnet förstörde våra chanser i andra halvlek. Faktum kvarstår, vi förlorar med F Y R A - N O L L i den viktigaste matchen för säsongen. Det är fan inte okej! United spelar efter en tydlig spelidé där offensiva ytterbackar och tekniska yttrar ska skapa målchanser åt en ensam, stark targetforward, medan två innermittfältare enbart ägnar sig åt defensiva uppgifter och den tredje (kapten Åberg) länkar mellan mittfält och anfall. Ingen i United behöver göra någon stormatch och ändå vinner de med 4-0. I Rotebro var vi för beroende av att Unge Underpresterande skulle trolla med bollen, och när detta uteblev fanns det inga andra medel att ta till. Sollentuna var det bättre laget för dagen och ska gratuleras till segern. Grattis United!

Vi har nu en poäng på de fyra senaste matcherna och nu väntar två oerhört viktiga matcher mot Sundsvall och Köping. Sex poäng där och vi klättrar uppåt i tabellen, noll poäng och vi är ett bottenlag. Viktigt att lämna förlusten mot United bakom oss, men lika viktigt att vi inte nonchalerar våra problem. Vi måste komma tillrätta med vårt spel och börja vinna igen för att det inte ska bli en riktigt jobbig höst.

Bäst idag:
- Marcus Mårtensson som speaker. Jag älskar dig!
- Wavin Flag som inmarschlåt.
- Tifogruppen. Jag grät nästan.
- Mattias vuvuzela.
- Publiksiffran. 667 viskade någon i mitt öra.

Sämst idag:
- Rotebro.
- Ösregnet.
- Kalles skada och straff. Kom tillbaka för fan!

I gränslandet mellan bäst och sämst:
- Jens Åbergs vev efter att ha vallat in en frispark. Well played padawan Jens. Well played.

Klockan är 04.25 när jag avslutar det här inlägget. Det har blivit ännu ljusare ute, men samma trötta reklam om Zumba fitnes spelas på Eurosport. Men Rotanbloggen lever. Det kan du ge dig fan på Jens!