Därför är Rotebro bättre än United; del 3

Vi har kommit till del tre av veckans följetong om varför Rotebro är bättre än Sollentuna United. Denna del är lika självklar som 14 på Soapbar en löningshelg - Historien.

När Rotanbloggen pratar historia så pratar vi just Historia. Inte om att Sollentuna United vann båda mötena klubbarna emellan förra året eller att laget legat över Rotebro sen klubben startades. Nej nu pratar vi längre perspektiv. Mycket längre.

När tre av Göteborgs största klubbar för några år sedan var nära att slås ihop till en storklubb med namnet FC Gothia var man samtidigt nära på att radera ut över 100 år av fotbollshistoria. Där fanns Örgryte - Sveriges första svenska mästare, kultklubben GAIS som blivit kända som Allsvenskans "jojo" för deras upp-och-ner-gång mellan seriesystemets två högsta divisioner, och där fanns också Häcken, som har ett roligt namn. Men det blev inte något FC Gothia. Kärleken till Sin klubb var för stor för supportrarna i de tre klubbarna, som vägrade se två anrika och framgångsrika historier och ett roligt namn försvinna i ett avgrundsdjupt hål i form av en ny klubb. Trots att det rent ekonomiskt hade varit något positivt för samtliga klubbar. När de två klassiska Sollentunaklubbarna Edsberg och Tureberg inför 2007 slogs samman i den nya konstellationen Sollentuna United, fanns det ingen pöbel av supportrar som stoppade denna FC Gothia-kopia. Istället startades en ny klubb, utan identitet och historia, som fortfarande famlar i mörker.

Rotebros historia kan sammanfattas i två ord. Lång och charmig. Since 1918. I klubbens drygt 90-åriga historia har man spatserat i de lägre divisionerna och gjort sig kända som ett benknäckargäng som mer än gärna kläcker en eller två öl efter match. Eller innan. Låtar om laget från 70-talet kan fortfarande höras på hemmamatcherna på Skinnaråsen, vandringspokalen "Årets spelare" har funnits sedan 1979 då en viss Erik Ramsell tog hem den åtråvärda titeln och spelare från 40-talet som "Vaktis", "Pirre" och "Larsa" har fortfarande sin kärlek kvar till klubben. Och trots att klubbens representationslag nu som bekant ligger i division 2 så glömmer man inte sin historia. Bland annat är flera av lagets spelare fortfarande ute på krogen dagen innan match, precis som förr och precis som förr så är man trogen sin idé om att bära trasiga strumpor och dela träningstid med ungdomslag. Det är charmigt och det är älskat.

Men varför skulle Rotebro vara bättre än United för att vi har längre historia?

För att förstå nuet och framtiden så är det viktigt att förstå det förflutna. Det förflutna berättar ofta någonting om vem man är, vilken identitet man har. Rotebros styrka har alltid varit identiteten. Vi vet vilka vi är och tar med oss det när vi mäter styrkor med motståndarna. Uniteds svaghet är deras identitet. När Anders Limpar blev intervjuad i sveriges radio nu i veckan så sa han själv att det låste sig för United i premiären eftersom alla spelarna visste att man var segertippade inför i år. Favoritskapet kan vara betydelselöst, det kan vara inspirerande, men det kan också vara betungande. Uniteds problem är att de inte vet. United vet ingenting. När man skriver på för United vet man inte om man någonsin kommer få lämna. Man vet inte om man kommer bli spelklar till våren. Man vet inte om man blir utlånad till Viggbyholm för att man inte får gå till Rotebro. Det enda man kanske vet är att man måste vara lagom bra. Uniteds enda identitet är nämligen att man är en "samarbetsklubb till AIK". Ända från juniorålder så får Unitedspelare lära sig att lagkänsla, det är ingenting värt. När man blir bäst i sitt lag, då flyttas man upp. Är man bäst i U17 flyttas man till U19, är man bäst i U19 flyttas man till division 5, är man bäst i division 5 flyttas man till division 2, och är man riktigt bra i division 2, ja då är väl tanken att Väsby eller t.o.m AIK ska lägga vantarna på spelaren? Samtidigt får man naturligtvis inte vara för dålig, då blir det division 5, eller Rotebro, om man ber riktigt snällt och tjatar länge. I United måste man vara lagom bra, en lagom märklig identitet. En förvirrad identitet.

I Rotebro, då tackar man nej till allt vad BP, Djurgården och Väsby heter. I Rotebro öppnar vi de dörrar United stänger. I Rotebro firar vi 100 års-jubileum om 7 år. Om 7 år fyller United tonåring. Det kan pratas om brödraskap, lillebror mot storebror, rika United mot fattiga Rotebro. I Rotebro vet vi att rikedom inte mäts i pengar. I Rotebro mäts rikedom i supportrar, stämning och historia. I dessa avseenden kommer United aldrig bli varken vuxna eller rika. På måndag tar vi emot lillebror på Skinnaråsens gräs med supportrarna i ryggen, god stämning i lagen och en lång historia som vill skrivas längre. Till en förvirrad nyrik lillebror har vi bara en sak att säga: Kom och ta oss - dörren står alltid öppen.